Dagens evangelietext ringar väl in evangeliebokens tema för denna söndag: Tro och liv.

Översteprästerna och fariséerna som Jesus riktar sig till i denna liknelse, och i sammanhanget två liknelser till, vill gripa Jesus när de förstår att liknelserna syftar på dem. Det är förståeligt att de blir upprörda eftersom de menar sig både förstå Guds vilja, uttryckt i lagen, och leva efter den. Jesus säger också att de inte ska komma in i Guds rike, vilket de nog trodde, medan både publikaner och horor skulle göra det, vilket de absolut inte trodde var möjligt. Jesus vänder alltså upp och ner på översteprästernas och fariséernas föreställningar och tro.

Vid en snabb läsning av texten kan man lätt missa några viktiga detaljer. 

För det första är poängen med Jesu liknelse inte endast att vi ska leva som vi lär, vilket vi naturligtvis ska göra. Det är nämligen inte ett medvetet hyckleri från översteprästernas och fariséernas sida som Jesus här försöker avslöja. Det Jesus försöker visa dem är istället att de har tagit miste helt och hållet! De tror att de vill tjäna Gud och de tror att de både sagt ”Ja” till att arbeta i Herrens vingård och sedan också står vid sitt ord och gör det. Problemet är att de inte lärt känna Herren. De gör alltså mycket seriösa, men fåfänga, försök att tjäna Gud som de inte känner.

Översteprästerna och fariséerna var ofta i dispyt med Jesus. De hade svårt att bemöta det Jesus sa och blev ibland svarslösa. Istället för att verkligen lyssna och ta till sig hans ord och låta sig övertygas stängde de sina hjärtan och inom dem växte hatet mot Jesus allt starkare, och därmed också mot Gud som de menade sig tjäna. Jesus säger till sina lärjungar i Johannes­evangeliet: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader.”

Översteprästernas och fariséernas stora problem var alltså att de tog avstånd från Jesus och därmed inte kunde få en rätt kunskap om Gud. Ser vi däremot till deras sätt att leva så måste vi nog, om vi ska vara ärliga, medge att många levde i det yttre ett fromt liv och var så gott som oklanderliga i sitt levnadssätt utifrån (deras tolkning av) lagen. De lade stor energi på att tolka lagen och göra tillämpningar på den. Man skulle kunna säga att de var mycket fromma och religiösa men saknade den saliggörande tron.

Aposteln Paulus ger oss en inblick i det fariseiska livet när han i Filipperbrevet 3 skriver om sitt tidigare liv. Där säger han att han är en israelit från Benjamins stam, en hebré, och enligt lagen en farisé. Han säger också att han i fråga om den rättfärdighet som vinns enligt lagen var en oklanderlig man. Men Paulus är inte stolt över det utan räknar det som avskräde och detta: 

”För att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdig­heten från Gud genom tron.”

Poängen med liknelsen är alltså inte att översteprästerna och fariséerna borde leva som de lär och följa lagen för att komma in i Guds rike! Det vi däremot ser är att de inte känner Gud och hans goda vilja trots sin iver att tjäna och lyda honom; och detta eftersom de inte lärt känna Jesus. De tror sig ha ett rätt förhållande till Gud men är kvar i sina synder. Ja, deras rättfärdighet håller inte inför Gud. Det är inte Guds rättfärdighet genom tron som de äger.

Den andra poängen med texten ser vi genom att notera vilka Jesus säger ska komma in i Guds rike: publikaner och horor. Dessa två grupper var sådana som ansågs leva helt i strid med Guds lag, och gjorde det. Publikanerna svek Guds egendomsfolk, och därmed också Gud, genom att arbeta för Israels fiender. Hororna försörjde sig genom att synda med sina kroppar. 

Dessa som uppenbarligen levde långt från Herren liknar Jesus med den förste sonen som först inte ville gå och arbeta i vingården, men sedan ångrade sig och gick. De som kommer in i Guds rike är alltså sådana som ångrar sig och kommer! De som inte hörsammat Faderns kallelse och vet med sig att de levt i strid med Guds vilja men sedan ångrar sig och tror att Faderns erbjudande står kvar, alltså som den förste sonen som inte ville tjäna fadern men besinnade sig och gick till vingården i förtröstan på att faderns erbjudande stod kvar. Det är också just dessa två komponenter som betecknar en sann omvändelse; nämligen ånger och tro. En ånger över sin synd, ånger över att man levt sitt liv i strid med Faderns vilja; men också att i tron på att hans erbjudande står kvar komma till honom.

Översteprästerna och fariséerna som menade sig tjäna Gud och leva efter hans bud, de hade ingen ånger och de hörsammade inte Guds kallelse. De blev därför lik den andra sonen som sa sig vilja vara lydig kallelsen, men levde i olydnad mot den.

Om vi tillämpar detta på oss som vill hörsamma Guds kallelse kan vi summera det i tre punkter.

1. Olydnad mot Guds vilja, uttryckt i Hans heliga lag utestänger oss från Guds rike. Lagen är till för att hållas!

2. Vår fromhet och vår gudaktighet räcker inte för att öppna portarna till Guds rike för oss. Vi kan inte nå Guds rike genom att försöka följa lagen.

3. Det är genom ånger över synden och tro på Jesus Kristus som vår Herre och frälsare som vi får Guds rättfärdighet, förlåtelse för alla synder, och en dag får gå in i Guds rike. Det spelar då ingen roll vilka synder vi tidigare levt i eller hur djupa syndafallen än varit. På grund av Guds egen rättfärdighet får vi, genom tron, stå som helgon inför vår Herre den stora dag han kommer tillbaka och gå in i den eviga glädjen.

Gabriel Skilling

Nämn mig Jesus

Nämn mig Jesus, han är livet, 

han är min rättfärdighet.

Han sitt liv för mig har givit,

mig förvärvat salighet.

Egen fromhet intet gäller

inför den som hjärtat ser,

mänsklig visdom icke heller

tröst och frid i själen ger.

Intet annat än allena

Jesu nåd, förtjänst och blod

kan från all min synd mig rena,

göra saken för mig god.

Milde Jesus, nådens källa,

du mitt liv min salighet,

låt i domen för mig gälla

din förtjänst och helighet.

Döm mitt hjärta här i tiden,

innan världen döms av dig;

och när tiden är förliden,

i ditt domslut fria mig.

Text: M G Hehl 1750, P H Syréen 1826, 

Wilhelmina Söderström 1907 

Musik: Herrnhut 1735/ Berlin 1786