Biskopen i Göteborgs stift, Per Eckerdal går snart i pension. I en ämbetsberättelse sammanfattar han sina erfarenheter av sex år som biskop i ett av Svenska kyrkans största stift. ”Glädjen längs vägen” kallar han den lilla skriften på drygt 100 sidor. I min egenskap av präst i stiftet och förtroendevald på stiftsnivå har jag haft anledning att läsa ämbetsberättelsen med intresse och göra egna reflektioner.
Biskopen började sin ämbetsperiod 2011 med sexton stycken så kallade framtidsseminarier, ett i varje kontrakt, och inför dessa uppmanades alla församlingar att arbeta med tre frågor: Vilka möjligheter har vi? Vad oroar oss? Vad vill vi speciellt satsa på? Per Eckerdal uttrycker i boken sin glädje över alla de möten och samtal som förekom, och även om han är försiktig i sina formuleringar är det ändå en dyster bild som tecknas när han i fem punkter redogör för sina iakttagelser från dessa seminarier. 1) Missmodet är påfallande. 2) I försöken till spaning mot framtiden är det ändå nuläget som står i fokus. 3) Det saknas förmåga att analysera den lokala situationen i relation till församlingens grundläggande uppgift. 4) Det finns inte heller några strategier kring hur man vill gå från tanke till verkstad. 5) Han ser också en otillfredsställande hög medelålder bland de förtroendevalda.
Som den fritidsornitolog biskopen är, jämför han med fågeln som plötsligt uppfattar att den befinner sig i en hotfull situation och då börjar göra något helt ovidkommande, som till exempel att putsa fjädrarna.
I det läget skriver biskopen sedan sitt herdabrev med titeln ”Skakad, inte rörd” och summerar: ”Denna gång var min intention att komma till tals med, inte endast kyrkoherdar och kyrkoråd utan att få en så bred kontaktyta som möjligt runt om i stiftet”. ”Att knyta en livsrelation med Kristus är i grunden en revolution. Eller som vi med traditionellt kristet språkbruk säger, en omvändelse. Det handlar inte bara om att bli rörd utan ordentligt omskakad.” Och lite längre fram summeras intrycken från de sex åren: ”Jag såg och jag ser fortfarande ett behov av att i vårt stift kunna gå från tankar i allmänhet till satsningar i synnerhet.”
Tänk så bra det började, tänker jag, och läser vidare. Men sedan då? Efter 6 år har ljudet från väckarklockan sedan länge tystnat i alla de uppgifter biskopen fastnat i, på både stiftsnivå och i rikskyrkan. Att idag vara biskop i Svenska kyrkan, är en i grunden omöjlig uppgift, om man vill något annat än bara följa med strömmen. Vi har märkt det nu, när vi försökt hitta goda kandidater inför biskopsvalet. Många vill inte bli biskopar. Per Eckerdal uttrycker i sin ämbetsberättelse att stiftet borde delas och föreslår även en återgång av prästernas, i varje fall kyrkoherdarnas anställningsförhållanden, med arbetsgivaransvaret hos stiftet och inte hos pastoraten, eftersom prästerna annars lätt betraktas som kyrkorådens tjänstemän, med risk, särskilt för kyrkoherdar, att bli utköpta om det saknas samsyn med kyrkopolitikerna. Och jag undrar: Varför ge uttryck för detta först nu? Borde det inte ha skett långt tidigare?
Min reaktion inför det jag läser är lite dubbel. Nästan allt känner jag igen från arbetet på stiftsnivå. Mycket av det biskopen skriver är välbetänkt, som att många av församlingsinstruktionerna närmast pliktskyldigast omnämner gudstjänstlivet utan att i praktiken lyfta fram dem som ett prioriterat område (s. 29), eller när biskopen stryker under att församlingen inte ägs eller utgörs av de anställda, inte är en serviceorganisation eller en byrå för fritidssysselsättning utan ”de heligas gemenskap” på den lokala orten (s. 67), eller när han menar att själavårdserfarenheten kring nådens ordning idag avfärdas alltför kategoriskt (s. 100). ”Det finns en trend idag att vi ska tala om förlåtelse utan att tala om synden. Istället för att börja i vår egen tradition börjar man i samhället utanför kyrkan och fastnar där. För att kunna ta emot nåd måste vi känna nöd, så var det på Luthers tid och så är det också idag”, påpekas i ämbetsberättelsen. Sannolikt som en markering mot sådant som hände på präst- och diakondagarna i våras och som biskopen säkert inte var helt nöjd med.
Per Eckerdal ger också uttryck för en förvåning över att det behövs så lite innan han får upprörda brev och reaktioner från systrar och bröder i stiftet. Han har själv uppfattningen att vi i kyrkan kan och ska leva med en mångfald av uttryck, samtidigt som vi måste vara medvetna om att det också finns gränser för hur det kristna evangeliets kärnbudskap kan uttryckas. Gott så.
Men sedan känner man att det hettar till i de annars ganska försiktiga skrivningarna. Han citerar sitt eget herdabrev där kyrkan beskrivs som en tolkande gemenskap, där vi måste brottas med tolkningens risker och inte låta rädslan ta över. Och i det sammanhanget finner han anledning att kritisera uttrycket ”klassisk kristen tro”, ett slagord som blir ”parhäst med en föreställning att trons uttryck varit statiska fram till idag”, och som används ”fullständigt oreflekterat när det gäller den ständiga nytolkning som kyrkan genom alla tider haft som sin verklighet”(s. 73).
Själv har jag många gånger använt uttrycket ”klassisk kristen tro” och tycker att det är fullt användbart, ungefär som man kan tala om klassisk musik, väl medveten om att man kan ha lite olika meningar om vad som ryms i begreppet. Klassisk kristen tro är för mig ett uttryck för den tro som har sin grund i apostlarnas undervisning och som ”en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Jud v. 3) Det handlar om det som lärts av alla, alltid och överallt i Kyrkan. Detta kan givetvis gestaltas och uttryckas på olika sätt och är inte som ett fruset torskblock som bara överlämnas till andra i en obruten fryskedja (som det ibland har antytts).
Däremot är det en tro förkunnad utan teologiska krumbukter. När det till exempel talas om Maria som ”teologisk jungfru” eller när det läggs dimmor kring uppståndelsen och den tomma graven, eller när kyrkan undviker att predika om Jesus som enda vägen till Gud och inte kan uttala att Jesus ger en tydligare bild av Gud än företrädare för andra religioner, då är detta inte uttryck för klassisk kristen tro. Liberalteologiska nytolkningar av trons fundamenta hör inte dit, inte heller nyorienteringen i synen på vilka som kan ingå äktenskap. Eftersom biskopen avlägsnat sig från den klassiska äktenskapssynen, grundad i Bibelns syn på kvinna och man som två jämlika olikheter, blir det naturligtvis utmanande när en del av oss använder uttrycket ”klassisk kristen tro”.
Min bild är ändå, sammanfattningsvis, att Per Eckerdal hade goda intentioner och verkligen ville vara biskop, om än teologiskt, lite vid sidan om det klassiska. Nu har det gått sex år, och om nya seminarier hade fått avsluta ämbetsperioden tänker jag att det nog skulle visa sig att det inte har hänt så värst mycket kring de fem punkterna han lyfte fram redan inledningsvis. Så ”Glädjen längs vägen” kanske mycket handlar om övertygelsen att Gud upprätthåller sin Kyrka, allt medan biskopar går och nya kommer.
Tord Nordblom
präst och ledamot i Stiftsstyrelsen för Frimodig Kyrka