Alsike kloster – en plats för bön, arbete och vila

Inte alla känner till att det finns kloster inom de lutherska kyrkorna. Gabriel Skilling fick chans att samtala med syster Marianne i Alsike kloster.

Skriven av: Gabriel Skilling
Publicerad: 28 jun, 2019

Klostrets historia

Syster Karin berättar att det första fröet till det som skulle bli Alsike kloster såddes på 1940-talet då syster Marianne fick sin kallelse att gå i kloster. Det fanns på den tiden inget kloster inom Svenska kyrkan och syster Marianne åkte därför över till England för att vara på en Anglikansk kommunitet och kloster, där hon befann sig i ungefär sex år.

Det fördes samtal med biskoparna i Svenska kyrkan om det fanns möjlighet att vigas till nunna, men de sa att klosterlivet först måste levas innan det kunde bli någon vigning, så det var ingen biskop som riktigt vågade viga henne. Den som slutligen kom att göra det var kyrkoherde Gunnar Rosendal. Vigningen ägde rum i Osby kyrka på pingstdagen 1954. Vigningen skedde med biskoparnas vetskap och ett viktigt steg för framväxten av ett ordensväsende inom Svenska kyrkan togs då.

Syster Ella kände en kallelse till klosterlivet när vigningen av syster Marianne blev så omskriven och omtalad. Syster Ella var en del av en bibelstudiegrupp och bjöd in syster Marianne att vara med. Hon erbjöd syster Marianne att bo med henne i sin etta i Bromma eftersom hon inte hade någonstans att sova över. Året var 1955.

Syster Ella drabbades av en ordentlig halsfluss och blev sängliggande när syster Marianne var på besök. Syster Marianne stannade därför kvar längre än planerat för att ta hand om syster Ella. Tack vare att syster Marianne blev kvar hos syster Ella såddes tankar om att försöka grunda ett kloster tillsammans. Efter en vecka i enrummaren i Bromma beslutade de att grunda ett kloster kommande höst. Syster Ella har sagt om det rabalder som blev kring vigningen av syster Marianne: ”Tänk att Gud ställde till detta bara för mig.”

Efter fyra år fick de två systrarna tag på en lägenhet med elva rum. Halva lägenheten hyrdes ut till studenter och den andra halvan var kloster. Systrarna önskade sig ut på landet och fick under en tid vara i Skepptunas gamla prästgård, men efter en tid beslutades att det åter skulle bli just en prästgård så då fick de återigen flytta. Det var då, 1964, som man hittade Alsike gamla kyrkskola. Den gamla skolan ligger avskilt med gården i direkt anslutning till Alsike kyrka. Alsike kloster har sedan dess funnits i den gamla kyrkskolan.

– Vi har haft många olika personer här. Många som har kapsejsat på livets E4. 1978 kom den första flyktingfamiljen till oss. Vi hade inte sökt upp dem utan de kom till oss, de blev oss givna. Vi hade bett för flyktingarna och då ville Gud se om vi ville be med händerna också. Det har också varit andra här, exempelvis sådana som varit för sjuka för att vara hemma och samtidigt för friska för att vara på sjukhus. Vi har haft en del radikala ungdomar här som inte varit kristna. När de kommit hit och sett föreningen mellan bön och arbete så har vissa sagt: Nu förstår jag varför man kan vara kristen, nu ser jag att det går ihop. Vi ser dessa ungdomar som en del av vårt missionsfält.

Syster Karin berättar att tidebönerna är som en klocka som pulserar genom deras hus. Allt som sker på klostret bygger på dessa bönestunder. De pauser som blir i arbetet på grund av bönerna sker naturligt vilket gör att både bönen och arbetet får sin givna plats.

En resurs för kyrkan

Syster Karin berättar att kloster primärt är böneställen men hon beskriver det också som ett nedslag eller plats där man försöker leva efter de evangeliska råden; nära och efter Guds vilja. Klostret är också viloplatser från det vanliga stressiga livet dit människor kan söka sig för att få vila. När ett kloster, med sin bedjande närvaro, slår sig ner på ett ställe så ger det också liv åt församlingen.

– Vi har nog också haft en viss betydelse för församlingen här i Alsike.

Hon berättar vidare att det finns kloster i alla kyrkor. Främst i de romerska men också i de reformerta, anglikanska och lutherska.

– En anledning till att klostren i Tyskland blev kvar efter reformationen, också inom de lutherska furstendömena, var att man var tvungen att ha någon plats för de ogifta kvinnorna. Dessa kloster har funnits kvar länge, men tyvärr dog de ut så sent som på 1960-talet.

Syster Karin berättar att det är färre som söker sig till de kloster som kombinerar bönerna med mera utåtriktat arbete. De tycks som att fler lockas av de mer kontemplativa klostren.

– Det finns så mycket man kan göra som kvinna idag. Kvinnor kan exempelvis åka iväg med olika hjälporganisationer och liknande. Många kvinnor känner en kallelse att tjäna och kan också göra det på många olika sätt. Vissa vill tjäna utan att gå i kloster, men för andra ogifta kvinnor är kallelsen att tjäna inom klosterlivet.

Guds bank

Syster Karin berättar att klostrets ekonomi är knapp. De får inkomster från syster Mariannes pension samt en dryg tusenlapp som ersättning för att syster Karin leder kyrkokören. De får också väldigt många kollekter från olika håll i landet samt gåvor från församlingar runt om i landet, och inte minst från deras eget pastorat. I övrigt kommer det pengar från en stiftelse som uppmärksammat dem samt gåvor från enskilda personer. I perioder har arbetet varit krävande både när det kommer till arbetsinsatser och ekonomi.

– 2015 var vi 68 personer i huset och det är byggt för 20-25 personer. Det bodde folk överallt, precis överallt! Vi var tvungna att skaffa husvagnar och bodar. Ett hönshus gjorde vi om till boende. Det tog på våra krafter, men det var också en otroligt nyttig erfarenhet att få stå i samma kö till toaletten och till maten och inte minst att räkna kronorna. Vi lever av Guds bank. Det är egentligen märkligt att det fungerar, men det fungerar med Guds bank!

Ett kloster under utveckling

Under flera år har det funnits en dröm om att utöka klostret till en klosterby. Bakom klostret och kyrkan finns mark som de under flera år önskat och bett att få tillgång till. För cirka ett år sedan bevarades deras böner, och marken ägs nu av klostret. En förening som kallar sig Alsike klosterbys vänner bildades för cirka tio år sedan. De hjälper bland annat till med insamlingen av pengar men också vidare med uppbyggnaden av den planerade klosterbyn.

– Tanken är att vi ska få två flyglar i klostret. Vi vill också ha ett allemanshus där man kan snickra och sy, men också umgås och se på TV. Själva tanken är att man ska kunna göra olika saker men samtidigt umgås med varandra. Det är också till för att avlasta huset så att det stora huset åter ska kunna bli kloster. Vi hoppas också på att kunna inkvartera studenter. Vi får se, kanske blir det ett familjehus också då det finns familjer som önskar bo här.

I avvaktan på att bygglov ska godkännas och detaljplanen ändras ska de renovera huset. Syster Marianne fick en traktor i nittioårspresent vilket gör att de nu kan plöja och de har också börjat odla mer. De har bland annat börjat anlägga en klosterträdgård som sakta växer fram och har också fått en åsna.

– Jag har alltid varit så fascinerad av åsnor. När jag var liten stod det på tuberna till Karlssons klister: ”Alla använda Karlsons Klister utom jag, ty jag är en åsna.” Jag tänkte: En åsna är ju inte dum för att den inte använder klister, vad skulle en åsna med det till? Sedan har jag varit så fascinerad av åsnor då alla har ett kors på ryggen, eftersom de skulle bära Kristus. Åsnan är fortfarande hos sin mamma. Men snart kommer den hit och då ska den få sällskap av några får.

Syster Karin tror också att det håller på att hända något när det gäller återväxten.

– Vi har flera unga människor på gång som är villiga att pröva sin kallelse. En kommer hit redan i sommar. Vi har också någon som först måste studera färdigt innan det är möjligt att komma hit.

Utblick över Sverige

Jag frågar syster Karin hur de hanterar situationen i Sverige där kristenheten kan sägas befinnas sig i ett förnedringstillstånd, och samtidigt se samhällsutvecklingen, som rent materialistiskt, kan sägas vara en framgångssaga och i allt detta möta alla nödlidande som söker sig till klostret. Syster Karin svarar kort och bestämt:

– Dag för dag får man trava på i den kallelse man fått. Så enkelt är det.

Hon resonerar sedan vidare kring det och om de olika sammanhang de mött genom de utmärkelser de fått.

– Så sent som i torsdags var jag inbjuden till Berwaldhallen. Det var en samling för gamla sommarpratare. Jag kände mig lite som en katt bland hermeliner. Men då tänkte jag: Nej, så ska jag inte känna det. Där var Elise, hon som kallas ängeln på Malmskillnadsgatan. Och så var det Arborelius. Det var också många som man kan tycka lever ett lite ytligt liv, men samtidigt så har jag fått sådana möten och fantastiska samtal!

– Vi är som vi är. Och vi är ju på ett sätt så märkliga vilket väcker intresse. Vi går ju klädda i våra kläder jämt och det gör att många lägger märke till oss och inleder samtal med oss. De kan ha väldigt olika ingångsfraser men väldigt ofta kommer vi in på mycket djupa saker och ofta handlar det om människans nöd. Man får helt enkelt se det som att vi är ett verktyg för Guds kärlek.

– Vi har också möjlighet till det då vi inte är inne i själva smeten, inte inne i den stress som människor lever i. Vi kan ha fullt upp, och visst kan vi vara stressade, men inte på samma sätt. Men vi ska vara med där och det är ju egentligen allas vår uppgift. Att vara ett ljus och ett salt, torka tårar och gjuta olja på såren. Det får vi föra.

– Vi lever egentligen mycket mer i världen än de flesta vanliga söndagligt gudstjänstfirande människorna. Vi har svängdörrar. Jag tror att vi ska komma ihåg att det Luther vände sig mot när det gällde klostren var avigheterna. Man påstod ju exempelvis att det skulle vara finare eller bättre att leva i kloster. Sådant var han mot, men han var inte mot saken i sig. Det är därför intressant att klostren levde kvar i Tyskland efter reformationen, men inte på samma sätt. Det blev nya regler och nya former.

Klosterlivet – ett underbart liv

Genom hela samtalet med Karin lyser det igenom att hon trivs med klosterlivet och är tacksam för det arbete som Gud lagt på dem.

– Detta är ett fantastiskt liv att leva! När man ställer sig till Guds förfogande till 100 procent så använder Gud hela dig. Du får märka sidor hos dig själv som du inte visste fanns. Mina släktingar ville att jag skulle bli jurist, men det ville jag absolut inte. Sedan jag kom hit har jag behövt lära mig en hel del juridik, och jag verkar faktiskt ha lite anlag för det. Det värsta är att jag dessutom tycker att det är lite roligt. Det är väl lite lustigt? Ett annat exempel är när jag gick på musikhögskolan och var tvungen att spela på trumset. Jag tyckte att det var förfärligt och onödigt eftersom mitt huvudinstrument var blockflöjt. Sedan var det så att bland de första som kom hit var en 15-årig pojke. Hans liv var att spela trummor. Då fick jag nytta av att jag spelat trummor på musikhögskolan också. Jag skulle önska att fler hittade detta sätt att leva. Jag skulle inte vilja leva något annat liv.

Ledare

[catlist id=25 date=yes]

Artiklar

[catlist id=27 date=yes]

Betraktelser

[catlist id=26 date=yes]