Anfäktelse

Anfäktelse som andlig verklighet är något som riktas mot människan själv.

Skriven av: Harald Gustafsson
Publicerad: 16 sep, 2019

1 Vad är anfäktelse?

Anfäktelse som andlig verklighet är något som riktas mot människan själv. Hon får genom anfäktelse misstro till sin egen ställning hos Gud, huruvida hon törs räkna sig som ett Guds barn eller inte. Anfäktelsen har sin rot i den verklighet vi lever i: syndafallets verklighet. Anfäktelsen är ett anlopp mot människan från ”denna tidsålders väsende”.

Men på något sätt kan Gud använda detta, för att genom anfäktelsen bereda vägen för Sitt eget verk. Väljer man en bild skulle man kunna säga att det mjukgjorda järnet är lättare att bearbeta än det kalla, hårda järnet. Malakis bok i Gamla testamentet talar om att ”luttra dem (Levis söner) såsom guld och silver …” (Mal 3:3).

För att börja från början har människan i syndafallets värld tre andliga fiender att kämpa mot. Lilla Katekesens fråga 203 lyder: ”Vilka äro då de, som fresta oss?” Svaret lyder: ”De andliga fienderna: djävulen, världen och vårt eget kött.”

2 Människans andliga fiender

Enligt Lilla Katekesen och enligt Guds Ords vittnesbörd har alltså människan tre andliga fiender att kämpa mot här i tiden, och dessa tre fiender bereder henne jämt och ständigt stor möda: djävulen, världen och det egna köttet.

a  Djävulen är Guds huvudfiende, en före detta ängel som gjort uppror mot Gud. Han är ett andeväsende och angriper därför människan på ett andligt sätt. Enligt evangeliet är han den som ”sår ogräs i Guds åker (Matt. 13:25, 39). Han är den som förfalskar Guds Ord, den som i paradiset säger till kvinnan ”Skulle Gud hava sagt ’Du skall icke äta härav’?” (1 Mos. 3:4-5). Vidare kallas han ”lögnens fader”, ”ovännen” m.m. sådant. I den fallna människan har djävulen en bundsförvant, och han är därför snar att locka med människan in i sitt eget uppror mot Gud.

b  ”Världen” är ett uttryck som särskilt förekommer i de johanneiska skrifterna. I begreppet ”världen” ligger ofta detta med ”den onda världen”, ”den från Gud bortvända världen”. Till Pilatus säger Jesus: ”Mitt rike är icke av denna världen.” (Joh. 18:36)

Och i 1 Joh. 5:19 läser vi: ”Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld”.

c  Köttet slutligen kan man läsa om i bl.a. i Stora Katekesen där det heter: ”Ty i köttet hava vi vår boning och släpa med oss den gamle Adam, som dagligen rör sig och lockar oss till otukt, lättja, frosseri och dryckenskap, girighet och svek…” (Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter, 3 uppl. 1969 sid. 468).

Köttet är sätet för människans lidelser och begärelser. Som vi minns från Gal. 5 ställer Paulus där ”köttet” mot ”Anden” och skriver: ”Ty köttet har begärelsen mot Anden och Anden mot köttet; de två ligger ju i strid med varandra för att hindra er att göra, vad ni vill…Men köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede, genstridighet, tvedräkt, partisöndring, missunnsamhet, mord, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant…” (Gal. 5:17, 19-21).

Dessa tre andliga fiender har vi alltid omkring oss, och vi kan icke bli dem kvitt här i tiden. Därför är det kristna livet också en kamp. Låt oss med ett par exempel visa vilka uttryck detta kan taga och vilka krafter som är i rörelse.

3 Exempel på anfäktelse

Kristus själv hade en väldigt svårt stund i Getsemane. Därinne i örtagården ville ondskans hela här och all samlad kraft få Kristus att vika av från den Honom förelagda vägen. Enligt klassisk teologi svarade Getsemane örtagård mot Edens lustgård; det som bröts av olydnad i Eden skulle helas av lydnad i Getsemane. För ondskans tron och välde stod oerhört mycket på spel, och därför blev mörkrets anfall mot Guds Son så häftigt. Lukas skriver därom: ”Men när Han (Kristus) hade kommit till platsen, sade Han till dem: ’Bed, att ni icke må komma i frestelse.’ Sedan gick Han bort ifrån dem vid pass ett stenkast och föll ned på Sina knän och bad: ’Fader, om det är Din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan Din.’ Då visade sig för Honom en ängel från himmelen, som styrkte Honom. Men Han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och Hans svett blev som blodsdroppar, som föll ned på jorden.” (Luk. 22:40-44)

Kristus utsattes för lockelsen att ge upp, att vika av. Vad hade egentligen hänt om Kristus gett upp? Om Han misströstat om Sin kallelse?

I ett arbete som detta kan man aldrig gå förbi Bo Giertz klassiska bok Stengrunden (första uppl. 1941). Giertz inleder boken med att berätta om den unge Magister Savonius, nyss utexaminerad från akademien. En festlig kväll hos prosten rycks Savonius ut till verkligheten, för att där försöka hjälpa en döende gubbe vid namn Johannes i Börsebo. Den döende anfäktas. Han plågas på dödsbädden av gamla synder, underblåsta av djävulen, utförda i världen och med köttet som verktyg och redskap. Johannes i Börsebo ser ingen råd i sin nöd. Mästerligt låter Bo Giertz oss ana den nästan kusliga logiken hos gubben. Vi citerar:

”Den sjuke såg rakt upp i taket. ’Ja, Gud är god, mycket god. Just därför är det ute med mig. Pastorn vet inte, hur god Gud har varit mot mig. Han har sökt min själ och bjudit mig gå livets väg. Men jag har inte gjort det. Han har visat mig himmelens renhet. Men jag når aldrig dig. Jag satt i Ravelunda kyrka och hörde änglarna sjunga. Då såg jag mor min i kvinnofolksbänken och tänkte: Han har åldrats, mor, i vinter kanske hon dör, då får jag ärva gården. Och mitt hjärta grät, ty jag såg, att högre än mor älskade jag de usla pengarna. Då kom kyrkoherden på predikstolen. Isterbuk! tänkte jag. Spela kort, det kan du, och fiska röding. Men föda Guds fattiga lamm med Ordet, det kan du inte. Men jag hade inte bedit för honom. Var det kärlek? …Jag gick på vägen och såg rågen gå i blom. Då tänkte jag: så tät står ingen råg på torparens magra stenbacke. Men all den goda jorden har ryttmästaren tagit. Rik är han i denna världen, men i helvetet får han brinna. Var det kärlek, Pastorn?’ ”

Magister Savonius vill gärna läsa något. Bo Giertz fortsätter, målande, mästerligt:

”Rådvill satte Savonius sig ned. Om han skulle läsa något? Han grep efter böckerna på den avnötta stolsitsen framför sig. Där låg ju en psalmbok. Han tog det slitna, bruna bandet i handen och dröjde ett ögonblick…Någonting om anfäktelse och tröst i nöden skulle väl passa – men var stod det nu?

Han behövde inte söka. Psalmbokens sitt var alldeles svartlockigt, och på flera ställen fanns frågor, beroende på att det mjuka lumppappret flagats av i kanten. Han satte tummen vid den första inskärningen och fick genast upp kapitlet: Psalmer i Bedröfwelse, Kors och Anfächtning. Men sedan satt han länge orörlig. Bladen var så tummade, att de långsamt mörknat. Den trasiga ytterkanten var svartbrun, sedan förtonade färgen mot blekare gult. Hundra och åter hundra gånger måste dessa blad ha vänts av jordiga händer…”

I dessa punkter av mörker – då människoöden anfalles från alla håll – verkar den bottenlösa avgrunden gapa varhelst människan vänder sig. Hur skall vi se på detta? Är det något onaturligt? Är det något sjukligt? Eller är det ett led i människans mognad? Vi måste ställa oss frågan: vad kan anfäktelsen tjäna för syfte?

4 Vad syfte har anfäktelsen?

Hur använder Gud den? 

Anders Nohrborg har tagit upp problemet till behandling i den predikan på 2 söndagen i Fastan som bär ämnet ”Trons prövning” (Den fallna människans salighetsordning, band II, sid 798ff). Nohrborg utgår från att ställa den principiellt viktiga frågan: vad halt har den oprövade kärleken?

De av Gud skapade änglarna prövades. Det vet vi av Guds Ords vittnesbörd, eftersom vissa änglar kallas ”heliga änglar” (Mk. 8:38) medan andra änglar kallas ”fallna änglar” (2 Petr. 2:4). Som änglarna prövades måste också vi människor prövas när det gäller vår kärlek till Gud. Det är detta som sker ”i Adam” i Edens lustgård. Människans blottlagda inre skall prövas, för att utröna om det i en valsituation väljer Gud eller icke. Håller människan måttet? Nej, det gör hon icke. Aposteln konstaterar: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden.” (Rom. 5:12).

Nu vill Anders Nohrborg gå vidare för att lära oss hur nyttigt det är att vår tro och vår kärlek prövas. Evangeliet Nohrborg utgår ifrån är berättelsen om Jesus och den syrofeniciska kvinnan i Markus 7. När någon kommer i anfäktelse – resonerar Nohrborg – görs samma erfarenhet som gällde den syrofeniciska kvinnan som mötte Jesus. Hon tiggde och bad om hjälp med både ord och åtbörder. Vi läser ”…hon bad Honom att Han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter. Men Han sade till henne: ’Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det år hundarna.’ ” (Mk. 7:26-27) I det andliga livet kan alltså människan få göra sådana erfarenheter som denna kvinna inför Jesus: Gud undandrager – såsom människan förnimmer det – Sin nådekraft och det andliga ljuset, så att människan inte har någon tröst av sin kunskap och ingen visshet finner i den. Nohrborg citerar Job 6:4 ”Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser från Gud ställa sig upp mot mig.”

Enligt Nohrborg kan också Gud tillåta satan att anfall en trons människa med sina brinnande pilar. Ps. 143:3-4 citeras: ”Se, fienden förföljer min själ, han trampar mitt liv till jorden; han lägger mig i mörker såsom de längesedan döda. Och min ande försmäktar i mig, mitt hjärta är stelnat i mitt bröst.”

Nu kommer vi till en punkt som är av yttersta betydelse för hela denna problematik. Det är en punkt där vi kan börja ana anfäktelsens roll i en andlig process. I Apologien i våra bekännelseskrifter kan vi nämligen läsa följande ord, ord som lägger en grund vi kan stå på ”Anfäktelsen är icke alltid tecken på Guds vrede. Genom anfäktelsen kan Gud utföra ett främmande verk före Sitt eget.” (Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter, 3 Uppl. 1969 sid. 217)

Så menar då Nohrborg att syftet med trons prövning är att människan skall lära känna sig själv bättre och naturligtvis också Gud bättre. Nåden skall fästas i henne. Hon skall bevaras till frälsning. Petrus talar i sitt första brev också om prövningar och jämför med guldet som renas i elden (1 Petr. 1:5-7). Då skulle ordningen vara denna:

a)  Människan leds in i andens fattigdom, där hon tycker sig inget ha, inget äga, och där den djupa avgrunden tycks vilja sluka henne. Men – om denna andens fattigdom säger Kristus själv som inledning till Sin Bergspredikan: ”S a l i g a  är de som är fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.” (Matt. 5:3). Den i anden fattiga människan kan inte gärna åberopa sig på något eget. Och i och genom detta kan Gud genom Sin helige Ande ge henne…

b)  …den rätta kunskapen om Jesus Kristus, människans ende rätte Frälsare och Saliggörare. När den helige Ande får måla den sköna bilden av Kristus Jesus för den fattiga människan får detta leda till…

c)  …trons bifall, visshet och övertygelse. I tron ser människan hur stor Kristus är, hur omistlig Han är, och att hon Honom förutan skulle vara evigt förlorad. Den helige Ande föder i hjärtat…

d)  …en sann förtröstan och ett sant förlitande på Kristus och bara i Honom.

Som svar på de inledande frågorna ovan, alltså ”Vad syfte har anfäktelsen?” och ”Hur använder Gud den?”, skulle vi då sammanfattningsvis kunna säga: syftet med anfäktelsen är att människan bättre skall lära känna sig själv och bättre lära känna Gud. Gud använder en anfäktelse för att människan allt bättre skall se och inse vem Jesus Kristus är. När det gäller våra andliga fiender – djävulen, världen och köttet – tillåts de verka här i tiden, men bara inom de ramar och gränser Gud själv bestämt. I vår vackra psalm nr 15 i gamla psalmboken – nuvarande nr 22 – är vers 3 tyvärr borttagen där det heter: ”Du stadgat ordningen för tingen, Du satt en gräns för prövningen…” Detta stämmer också väl med vad vi lär av Uppenbarelseboken: ondskan rasar, men Gud har satt en gräns för dessa angrepp.

Då måste vi till sist säga något om vägen genom. Finns där någon väg genom? Ja, det måste vi slå fast, att det förhåller sig så. Vi har frågan 155 i Lilla Katekesen som lyder: ”Vad har den troende människan att iakttaga för att bli behållen i tron?”, och svaret lyder: ”Hon skall bliva vid Herrens ord, vaka, bedja och strida samt efter sin Frälsares anvisning bruka Hans heliga nattvard.” I och genom detta svar är vi inne på klassisk mark. Vår kristendom är nådemedelskristendom, bruk av nådens medel.

5 Vägen genom mörker till ljus

Lilla Katekesen talar ovan om Herrens ord, bönen och nattvarden, att dessa medel är den stridande människans goda och oundgängliga vapen. Vi skall då säga något om respektive vapen.

a)  Guds ord är ljus och lykta enligt psalmisten: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Ps. 119:105). Guds ord lyser upp levnadsvägen och dess ljus har ock makt att skingra hjärtats mörker.

Paulus kallar Ordet för ett svärd när han talar om den kristna människans vapenutrustning i Efesierbrevet: ”…grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.” (Ef. 6:17). Det var med detta goda svärd Kristus själv höll djävulen ifrån Sig vid frestelsen i öknen enligt Matt. 4:4, 7, 10.

b)  Bönen är vår livsgemenskap med Gud. Kristus uppmanar oss å det kraftigaste att bedja, och till bönen knyter Han stora och härliga löften: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.” (Matt. 7:7). Om vi söker en väg genom mörkret skall Gud visa oss den. Om vi klappar på himmelrikets port skall Gud öppna den för oss.

c)  Nattvarden har vi fått av Kristus själv som en vägkost i mörkret. Vi äter den måltiden i väntan på att det skall dagas. För den själ som vistas i mörker och förtvivlan ljuder på nytt och på nytt igen orden: ”För dig utgiven, för dig utgjutet…” Gud är oss lika nära som brödet och vinet som förenas med våra dödliga väsenden.

Vid bruket av dessa Guds nådemedel förs människan in i mörker och ut i ljus, till en ny uppfattning om vem hon själv är och vem Gud är. Hon börjar mer och mer förstå Josefs ord till sina bröder i Egypten, när han ger en tolkningsnyckel till sitt eget liv: ”I tänkten ont mot mig men Gud har tänkt det till godo för att låta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vid liv.” (1 Mos. 50:20). Att Josef kastades i brunnen, att han såldes, att han hamnade i fängelse i Egypten o.s.v., det tjänade Guds syften, fast det just då var oändligt svårt att förstå.

Låt oss så sluta med att rekapitulera Bo Giertz´ formidabla skildring av hur den gamla Johannes i Börsebo kom igenom s i t t  mörker in i Guds ljuvliga ljus. Vi hade ju Johannes som ett exempel på en människa i svårt andlig nöd och anfäktelse. Magister Savonius hade ingen möjlighet att hjälpa gubben igenom, utan han fick nesligen gå ut ur huset. Plötsligt kommer istället en kvinna in på scenen – Katarina Filip i Hersmålen. Hon går in till den döende Johannes för att försöka hjälpa honom. Ur deras samtal måste följande citeras:

”Katarina, jag är en syndare, en stor syndare!”

”Ja, Johannes, det är du. Men Jesus är en ännu större Frälsare.”

– – –

”Har du synd i ditt hjärta, Johannes?”

”Ja”, svarade han skyggt, ”mycket synd, alltför mycket…”

”Redan därav ser du klarligen, att Gud icke övergivit dig”, sade kvinnan fast.

”Att se sin synd, det förmår endast den, som äger den helige Ande.”

”Menar du, Katarina, att det kunde vara ett G u d s verk, att mitt hjärta är så orent?”

”Icke a t t ditt hjärta är orent – det är syndens verk – men att du s e r det nu, det är Guds verk.”

”Men varför har jag då icke fått ett rent hjärta?”

”För att du skall lära dig älska Jesus”, sade kvinnan lika lugnt som förut.

Katarina får sedan citera Döparens ord ”Se, Guds lamm, som borttager världens synder” (Joh. 1:29), Pauli ord ”Ty jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott; viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår jag icke” (Rom. 7:18) samt orden ur Jesaja bok ”I Hans sår bliva vi helade.” (Jes. 53:5). Och nu ser Johannes i Börsebo sin egen otillräcklighet innesluten i Guds försoning i Kristus Jesus. Efter syndabekännelsen skriver Giertz om den gamle gubben:

”Johannes låg fullkomligt stilla med slutna ögon. Rynkorna kring munnen och mellan ögonbrynen hade slätats ut av en osynlig hand. Var det ett leende som spelade på läpparna? Ett barns leende, tänkte Savonius, ett mycket lyckligt barns leende.”

(Citaten ur Stengrunden är hämtade från 2 uppl. Sthlm 1968 sid 24 ff.)

Den helgade människan bygger sitt liv på något som ligger utanför henne själv, utanför hennes eget oroliga hjärta: Guds löftes ord. Ty det står skrivet i eldskrift: ”Jesus sade: ’Himmel och jord skall förgås, men mina ord skall aldrig förgås.’ ” (Matt. 24:35). Hans kors – rest för syndens skull – står stadigt fast på Golgata, inte på känslor och stämningar som skiftar som havets vågor.

Harald Gustafsson