I Jesu namn. Amen. 

Ära vara Gud i höjden och frid på jorden”, var änglarnas budskap igår. Julen kom med frid. Den frid mellan Gud och mänskligheten som varit omöjlig sedan syndafallets dagar, blir en realitet genom detta lilla hjälplösa barn i Betlehem, som 30 år senare är Guds offerlamm, och tar Guds vrede på sig. Då skriver han fridskontrakt mellan Gud och människosläktet med sitt eget blod. 

Efter uppståndelsen kom Jesus till sina rädda lärjungar och sa till dem: ”Frid vare med er.” Det vill säga: Syndernas förlåtelse. Allt är fullbordat! 

Men detta fridskontrakt ledde dock inte till fred på jorden, till något fredsrike, och kommer heller aldrig att göra det, utan istället till splittring. Jesus har också sagt: ”Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” Och det kan också bli som det stod i evangeliet:

”Från och med nu ska fem i samma familj vara splittrade: tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” 

Familjer delas. Vissa tror, andra tror inte. Vissa kommer att bekänna sig till Kristus, andra kommer att förkasta honom. Det finns inget tredje alternativ. Det finns ingen neutral plats. Här handlar det om vi och de. Vi som tror och de som inte tror. 

Ju närmare Jesus och lärjungarna kom Jerusalem, desto större blev skillnaden mellan dem och de andra. På samma sätt inför hans återkomst. Men vi kommer aldrig att stå där ensamma, även om man är utstött ur sin biologiska familj, så är man ändå en del av Guds stora familj. Där är man aldrig ensam. Psaltaren 27: ”Om min far och min mor överger mig, tar Herren emot mig.” 

Jesu dop på korset ledde till fridskontraktet. När du döptes märktes du med Jesu blod, med Jesu kors, vilket innebär frid med Gud, men det innebär också att du gick in i korsets skola. Det innebär lidande, förföljelse och död. 

Idag är det också S:t Stefanus dag, den förste kristne martyren. Den förste, men inte den siste. Från S:t Stefanus, till apostlarna, och vidare utåt i kyrkohistorien. Oräkneliga är de som gått samma väg som Stefanus. Det berättas om soldaten Marinus i Cesarea som blev halshuggen för sitt vittnesbörd om Kristus. Anledningen var denna: 

”Han stod på tur att få en plats i centurionen. Men då trädde en annan fram och avslöjade att denne soldat var kristen och menade att det var omöjligt för honom att få en sådan rang. Domaren frågade om det stämde. Han bekände att han var kristen. Han fick 3 timmars uppskov för att tänka över saken. Utanför rättsalen stod biskopen Theoteknos och började tala med honom. Han tog honom till kyrkan. Han lyfte på honom soldatkappan och pekade på svärdet, som hängde där. Samtidigt tog han den heliga evangelieboken, höll den framför honom och bad honom välja det som var efter hans sinne. Utan tvekan sträckte Marinus fram sin hand och tog den heliga skriften. Håll då fast, håll fast vid Gud, sade biskopen till honom. Och må du styrkt av honom vinna det som du valt. Gå i frid. Soldaten gick så ut och han blev kallad till domstolen, tidsfristen var ute. Han ställde sig inför domaren och visade ännu större hängivenhet i tron. Sedan fördes han strax till döden och blev avrättad.” 

Detta pågår även idag, om inte i Sverige så på många andra platser i världen. Frid med Gud innebär lidande och död. 

Precis innan Stefanus blev stenad till döds bad han bönen: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Han visste att Gud är god och fortfarande älskar mänskligheten, att Kristi offer på korset är tillräckligt för att förlåta, till och med mördare. Det gäller även idag. Hans bön besvarades. 

Paulus, som var en av dem som mördade Stefanus är nu med honom i himmelen. Mördaren Paulus blev även han så småningom martyr, frälst av nåd och försonad med den han mördade. 

Men vi då? Vi är kvar här på jorden och vi är fortfarande syndare och när vi ser på oss själva och ser in i oss, så finner vi inte mycket hopp. Det är inte mycket att bygga på. Hur ska det gå för mig? Vad händer om förföljelsen kom till Sverige? Men när vi ser på Jesus så finner vi allt hopp, all styrka och all hjälp vi behöver. Det är precis som för Petrus, när han såg på Jesus gick det bra, men när han såg vinden och vågorna sjönk han. 

Framtiden kan se mörk ut, om vi släpper blicken från Kristus och dopets löften. Men framtiden är alltid god för oss kristna, oavsett vad som kommer att ske så håller klippan Kristus. Oavsett vad fienderna gör, så står Klippan fast, för barnet i Betlehem och lammet på korset, han är vår Gud. Det ger oss frid. Så kan vi i Kristus leva och dö i visshet om, att allt är klart mellan Gud och mig själv, oavsett om vi får avsluta våra dagar som martyrer som Stefanus och Marinus eller inte. Herren ska föra hem oss exakt vid den tidpunkt som han bestämt, inte en sekund tidigare. 

Kom ihåg: ”Om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika från dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger Herren, din förbarmare.” 

I Uppenbarelseboken läser vi till slut: 

”En av de äldste frågade mig: Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de? Jag svarade: Min herre, du vet det. Då sade han till mig: Det är de som kommer ur den stora nöden. De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.”

I Jesu namn. Amen.