Många kristendomskritiker avfärdar all gudstro som irrationell och oförnuftig. Vår tids kanske mest kända ateist, Richard Dawkins, hävdar att religiös tro är övertygelser ”trots, kanske till och med på grund av, brist på bevis” (”Faith is belief in spite of, even perhaps because of, the lack of evidence”). 

Kristna kan bemöta en liknande anklagelse på olika sätt. Någon kommer att argumentera förnuftsmässigt för sin tro. Det kan ske genom att hänvisa till Bibelns trovärdighet, till argument för Jesu uppståndelse från de döda eller genom att försöka att bevisa att det är mer sannolikt att det finns en Gud än att vårt universum är gudlöst.

Andra väljer ett mera defensivt tillvägagångssätt. Kanske kommer de att påpeka att alla människor – också de som inte tror på Gud – tror många olika saker som egentligen inte kan bevisas. Ett exempel kan vara på mänskliga rättigheter. Det är knappast möjligt att vetenskapligt bevisa att: ”Alla människor är födda fria och lika i värde.” Den ateistiska filosofen Alex Rosenberg vill bara tro på det som kan bevisas vetenskapligt. I boken The atheist’s guide to reality: enjoying life without illusions (Ateistens guide till verkligheten: att leva utan illusioner) förkastar han därför tanken på att något är gott eller ont, att människan har en fri vilja eller medvetande, och att våra tankar kan förändra något. Han medger att ateismen inte är speciellt ”warm and fuzzy” (varm och gosig) och menar att vi måste inse att livet inte har någon mening.

Jag tror det är viktigt att framhålla att alla har en livssyn – och grundläggande övertygelser – som inte fullt ut kan motiveras rationellt eller vetenskapligt. Men det är knappast hållbart att mena att det därmed är omöjligt att säga något som helst om vad som är förnuftigt att tro. Också förutsättningar kan diskuteras och värderas.

Antagligen skulle ingen kristen mena att påståendet från astrologer, om att födelseögonblicket har betydelse för livet, inte skulle kunna kritiseras. Det går också att problematisera tanken att en fornnordisk livssyn skulle vara välmotiverat.

Några kristna verkar emellertid inte vara så intresserade av att försvara den kristna tron med hjälp av förnuftsmässiga argument. Tvärt emot kanske de istället hänvisar till 1 Kor 1:22-23 där Paulus säger: 

”Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap.”

Betyder dessa ord att kristen tro helt enkelt är oförnuftig?

Paulus om det «dåraktiga»

Det kan vara naturligt att börja samtalen om förhållandet mellan tro och förnuft med Paulus ord om dessa saker i 1 och 2 Korintierbrevet. Det finns flera viktiga texter som skapar en kontrast mellan evangeliet och världens visdom:

”Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud.” (1 Kor 1:26-29)

Vi kan snabbt konstatera att Paulus vill varna mot att kristendom görs till en slags avancerad visdomslära. Det är på inget sätt nödvändigt att vara speciellt klok för att förstå budskapet om Jesus som frälsare och försonare. Dessutom är det så att vi när vi förkunnar Kristus som korsfäst, ger judar och greker något annat än vad de önskar. Dessa söker visdom och tecken, men det kristna budskapet upplevs anstötligt för judar och som dårskap för hedningar.

Dessa varningar ska vi ta på allvar. Det finns många exempel från historien på att goda intentioner om att nå den moderna världen – och den moderna människan – resulterade i en utvattnad kristendom. Det är värt att påminna om det Paulus skriver i 2 Kor 11:3-4:

”Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus. Ty om någon kommer till er och predikar en annan Jesus än den vi har predikat, eller om ni tar emot en främmande ande eller ett främmande evangelium som ni tidigare inte tagit emot, då fördrar ni det bara alltför väl.”

Om all ateism försvann

Kristendom är först och främst ”ordet om korset” – ”Kristus som korsfäst”. Det är något vi behöver påminna varandra om hela tiden, för det är inte naturligt att tänka så.

Jag reflekterade mycket över detta när jag studerade filosofi vid universitetet i Oslo under några år. I min masteruppsats skrev jag om varför Gud inte upplevs som mer tydligt närvarande i världen. 

Mer specifikt så diskuterade jag ett argument framlagt av den kanadensiska filosofen J. L. Schellenberg. Han hävdar att en god och allsmäktig Gud skulle ha sett till att det inte skulle finnas några rationella och förnuftiga skäl att tvivla på Guds existens. Och eftersom det finns sådana tvivel drar Schellenberg slutsatsen att det inte existerar en god Gud.

Jag måste erkänna att jag finner detta argument utmanande – och jag har också skrivit mycket om det i boken Varför skriver inte Gud i himlen? Så småningom har jag kommit till slutsatsen att det bästa motargumentet är detta: Gud bryr sig inte om att det finns tvivel om hans existens eftersom kristendom handlar om ”ordet om korset”. Det kan faktiskt hända att inte en endaste människa hade blivit kristen, trots att all ateism hade försvunnit … 

En förståelig och meningsfull tro

Är det då så att kristendomen är helt oförnuftig?

Jag tror att svaret på en sådan fråga beror på vad vi mer exakt menar. Vi kan nämligen bruka ordet ”förnuft” på lite olika sätt. Så låt oss se på några aktuella och besläktade ord:

Är budskapet om Jesus meningsfullt?

Det verkar omöjligt att svara nej på den frågan. Paulus menar uppenbarligen att ingenting är mer meningsfullt än att förkunna Jesus som korsfäst. Oavsett vad vi tänker om förnuftets begränsningar: Det passar inte att göra kristendomen till ett budskap utan mening.

Är budskapet om Jesus förståeligt?

Jag har mycket svårt att tänka att Paulus skulle ha skrivit så många brev – och använt språket så aktivt – om han inte tänkte att kristen tro kan förstås. Det är nog ingen som på fullt allvar menar att frågan ”Vad tror du på?” borde besvaras med ”Det vet jag faktiskt inte”.

På detta område tror jag att apologi (trosförsvar) spelar en viktig roll. Vi är kallade till att förklara vad det faktiskt innebär att tro på Gud. Som Petrus skriver i 1 Pet. 3:15:

”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”

Är budskapet om Jesus logiskt?

En sådan fråga är lite besvärligare att besvara. För det första finns det uppenbara paradoxer i den kristna tron. Att förklara treenigheten eller att Jesus fullt ut är Gud och fullt ut människa är i vart fall svårt! Dessutom måste vi komma ihåg att Guds tankar är högre än våra tankar (Jes 55:9). Det behöver inte vara ett problem att inte alla aspekter av vår tro ”går ihop”. Några saker vet Gud bättre än vi gör.

Samtidigt är det nog ingen som faktiskt menar att tron kan vara helt ologisk. Jag kan inte både tro att Gud är en person och tro att Gud egentligen bara är ren energi. Det går inte att tro att Jesus stod upp från de döda och samtidigt tänka att det inte spelar någon roll om hans skelett ligger kvar i en grav i Jerusalem.

Vägen till tro

När Paulus i 1 Korinterbrevet skriver att kristen tro är ”dåraktig” tror jag inte att vi träffar rätt om vi ser ordet som en synonym till ”oförnuftig”, eftersom Paulus inte förkunnade ett osammanhängande eller obegripligt budskap. Däremot menar han uppenbarligen att budskapet om korset inte skulle upplevas som något märkvärdigt eller tilltalande.

Detta är av stor betydelse eftersom Gud inte vill att någon ska skryta. Det är därför ”Inte många av er var visa på världens sätt”. Evangeliet handlar uteslutande om vad Gud gör. Därför är det avgörande för Gud att ”göra till intet det som var till”. Budskapet om Jesus är inte avsett för dem som är extra kloka. Nej, det som förkunnas är det ”vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana” (1 Kor 2:9).

Detta betyder alltså inte att vi behöver att dra slutsatsen att kristen tro inte har något med förnuft att göra – eller att vi ska vara passiva i mötet med förnuftsmässiga angrepp på tron. Vi behöver inte heller tänka att Paulus inte var så intelligent! Då Paulus försvarade sig inför Festus fick han som respons från den romerska ståthållaren: ”Du är från vettet, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen!” Apg 26:24

Inför falska apostlar slog Paulus fast:

”Jag menar inte att jag på något sätt är underlägsen dessa väldiga apostlar. Även om jag inte är någon vältalare, saknar jag inte kunskap. Den har vi alltid och på alla sätt lagt fram för er.” 2 Kor 11:5-6

Slutsatsen blir alltså att det inte är någon uppenbar och nödvändig konflikt mellan kristen tro och förnuftet. 

Samtidigt måste vi notera att vägen till tro inte går igenom att argumentera på ett listigt sätt. Det är förkunnelsens kraft – buren av Anden – som för människor till tro. 

”Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus.”

Espen Ottosen

Översättning Gabriel Skilling