Bönen – den kristnes ämbete 

Vår lärofader Martin Luther har sagt, att bönen är en kristens ämbete. Såsom smeden smider järnet eller en skomakare lagar skor så ber en kristen. Om Gud hade varit vår arbetsgivare, hade vi väl för länge sedan fått sparken, så illa som vi har skött vårt ämbete. Dock är bönen inte – åtminstone inte i sig själv – något arbete som vi skall göra av tvång. Bönen är en kristens privilegium: hans rätt att tala och kommunicera med Gud.

Vänskapen svalnar emellertid lätt, om en av vännerna försummar att hålla kontakten. I förhållandet mellan Gud och människan är Gud aldrig den som först bryter kontakten. Initiativet därtill kommer alltid från oss. I sitt böneämbete möter en kristen nämligen många svårigheter som hotar att utsläcka bönens brinnande låga.

Håll fast vid Guds löfte

Den främsta orsaken till misslyckandet i arbetsmarknadsförhandlingarna är bristen på förtroende. Visst samtalar och pratar man, men den ena parten låter sig inte övertygas om det berättigade i den andres önskemål. Gud har gett oss människor ett enastående anbud: ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn det skall han ge er”. Men hur krångligt, oklart och missuppfattat fungerar inte detta ord i våra liv: ”Har Gud verkligen menat det? Hör han verkligen min bön? Jag är en så usel människa, att han inte kan mena mig. Jag måste ha fattat hans löfte fel”.

I sin bok ”En kristens resa” berättar Bunyan om två män, som hamnade som jätten Hopplös´ fångar i Tvivlets slott. Jätten behandlade dem illa, ja, så illa att en av dem beslöt göra slut på sig själv. Han kunde inte tro att Gud skulle höra hans bön ur fängelsets mörker. På grund av sin olydnad hade han ju själv brutit den raka förbindelsen med Gud och led nu sitt välförtjänta straff. Det var bäst att han dog snarast och inte förlängde pinan. Men något annat hann komma emellan. Plötsligt insåg han klart sin egen dårskap. Varför hade han funnit sig i att ligga i en sådan här håla, fast han lika väl hade kunnat gå omkring som en fri man? I fickan hade han ju en nyckel som hette Löfte. Den lovar åt var och en som använder den, att det finns inget lås, ingen järn- eller ekdörr, som inte öppnade sig med denna nyckel. Och så blev det. Alla dörrar öppnade sig och männen slapp ut i friheten. Löftet behöll sin kraft, fast den vilade i syndarens orena näve.

Be som en hjälpsökande tiggare…

Syndare är alltså aldrig något problem för Gud. Problemet är förhärdade syndare som inte ångrar sig. Löftet ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn det skall han ge er” är nämligen givet åt fattiga och behövande själar. Inte behöver en självbelåten och egenrättfärdig människa sådana löften. Endast den som ser sitt behov ber och anhåller verkligen att få något av Gud. Ett bevis på att Gud hör våra böner är Jesu ord: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka”. Gud har ämnat bönen som en möjlighet just för de svaga som kämpar med sina problem och ser sin egen oförmåga. En hjälplös människa är som en envingad fågel, som inte kan flyga. Men när människans hjälplöshet får Guds allmakt till vingkamrat, kan hon svinga sig upp över alla de svårigheter, som förut höll henne i sitt hemska grepp. Fast vi tycker att vägen slutat i en återvändsgränd, kan Gud i sin allmakt öppna vägen för oss. Och där han öppnar kan ingen stänga. Gud nekar inte hjälpa den som behöver hjälp, och i sin allmakt är han mäktig att uppfylla allt han lovat.

Om Gud inte vill bönhöra oss varför har han då befallt oss att be? Var skulle han befalla och sedan låta bli att ge? Det vore ju en märklig kung som inbjöd tiggaren till kvällsmat och sedan sparkade ut honom. Eller varför lärde Jesus oss att be Fader vår? Genom att inte bönhöra skulle han ju förneka sina egna ord. Han vore en lögnare, om han lärde oss att bön är som en lek med ord. Men Gud är inte lögnens utan sanningens Gud. Det som utgått ur hans mun är säkert sanning, det är visserligen sant!

…och du ska få allt vad du behöver

Jesus kom inte för att låta tjäna sig utan för att tjäna. När vi ger akt på vår Frälsares fotspår från krubban till korset märker vi, vilken stor kärlek han hyste mot den fallna mänskligheten. Jairus dotter uppväcktes ifrån de döda. Bartimeus fick sin syn. Lama gick och spetälska renades. De onda andarna for ut och syndernas förlåtelse förkunnades. Och före sin död ville Jesus som vår text säger, att hans lärjungar skulle ha en fullkomlig glädje. Allt detta gjorde han i stor kärlek till oss.

Än idag är Jesus lika underbar. Han är ”densamme igår, idag, så också i evighet” Om han för 2000 år sedan botade sjuka gör han det än idag när han vill det. Eller om han då förlät synder gör han det också idag. Och om han då bönhörde de största syndare bönhör han dem idag också. Jesus är den oföränderligt barmhärtige. Orden ”Bed och ni skall få, för att er glädje skall bli fullkomlig” är sagt också till vår tid. Jesus vill inte att något skall fattas oss i något avseende. Han gjorde inte sina sista goda gärningar för sina första lärjungar eller åt oss då vi döptes, utan han vill ännu göra oss gott. Vi skall blott tala om för honom vad som fattas oss, så uppfyller han bristen. Jesus kom för att vi skulle ha liv och över nog.

Våga ta Gud på orden!

Som skolpojke lärde jag känna en gammal fru som jag ibland besökte under matrasten. Detta ord ”Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det, Joh.14:14, hörde till hennes käraste bibelord. Men en sak funderade hon mycket över: ”Varför hade jag aldrig hört någon predika över det ordet?” Hon frågade en präst om detta en gång och fick det märkliga svaret: ”Jag vågar inte”. En präst vågar inte predika över ord som hör till de trösterikaste i Bibeln! Kan det vara så att den människa som verkligen har uppfattat detta löftes storhet inte kan rymma det i sitt hjärta? Hon förstår visst vad orden betyder men kan inte fatta hur Gud kan klema så med en syndasäck. I de orden lovas ju allt: både det jordiska och det andliga goda.

Somliga människor brukar be endast om höga och andliga ting och menar det vara onödigt att besvära Gud med hur man skall hitta sina bortkomna ögonlinser. Men Jesus säger inte: ”Om ni ber Fadern om något andligt och himmelskt, skall han ger er det i mitt namn”, Nej, han säger: ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn det skall han ge er”. I bönen Fader vår ber vi också: ”Vårt dagliga bröd giv oss idag”. Andra åter bryr sig inte alls om de himmelska skatterna utan håller den kristna tron och bönen för att vara ett knep att vinna framgång och pengar. Till dem säger Jesus: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt det andra tillfalla er”, Matt. 6:33.

Om du således saknar något, vad det vara må, så be Gud om det. Han hör Dig. Det har han själv sagt i liknelsen om änkan och den oförsynte domaren. Om domaren p.g.a. änkans uthålliga böner gav henne det hon skulle ha, ”skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt?” Luk.18:7. Tro alltså fast att du får det du ber om. Utan tro är bönen tomt prat och gudsförsmädelse. Vi ber Gud om något och tror ändå inte att han förmår uppfylla bönen. Skriften liknar sådana bedjare vid havets vågor, som drivs och piskas av vinden. De skall inte tänka få något. Så strängt dömer Gud bedjare som inte tror, för att de dess hellre frimodigt skall lita på honom. Gud liksom vill tvinga människan att tro på hans löften: ”Tro nu äntligen, mitt kära barn! Skäm inte ut mitt namn genom din otro, ty jag heter Den store hjälparen”.

Inte i ditt, utan Jesu, namn

Bönen uppfylls aldrig genom egen kraft utan i Jesu namn. Somliga gör bönen till människans egen förtjänst som blir ett surrogat för Kristus. ”Bara jag ber tillräckligt innerligt så behagar jag Gud”. Eller: ”När jag ber tillräckligt mycket, blir jag frälst och salig”. Men israeliterna räddade inte sina förstfödda från att dö i Egypten därför att de bad mycket utan därför att Lammets blod var struket på dörrposterna i deras hus. Bönen är en kristens andning, inte själva livet. Livet är Kristus. Andningen, bönen, är ett tecken på liv. Om livet dör, slutar andningen. Men så länge hjärtat slår, andas människan också. Bön i Jesu namn betyder alltså, att vi inte litar på något hos oss själva utan på Kristus. Endast en med Golgatablod kryddad bönerökelse är för Gud en välbehaglig lukt. En bön i vårt eget namn är för Gud samma som oset från ett släckt stearinljus.

För Jesu skull kan inte heller vår ovärdighet hindra bönhörelsen. För Jesu skull får alla hjärtats suckar samma värde inför Gud. Luther säger: ”Om du inte förmår dig att be, innan du har blivit en värdig bedjare, blir det aldrig något av det. Därför måste du be nu strax – så ovärdig du känner dig – utan tanke på vare sig din värdighet eller ovärdighet. Och om du än just stunden före åter fallit i synd – skulle det kunna hindra bönhörelsen? Visst inte! Fall bara genast ned på knä och be: Käre Fader, förlåt mig och fräls mig. Gör det innan satan hinner störta dig djupare ned så du blir evigt olycklig. Du måste be mitt i döden och alla slags olyckor, och dess innerligare ju djupare nöd du hamnat i”. Så långt Luther. Petrus´ och Paulus´ böner är alltså inte värdefullare än våra, eftersom vi har samma Kristus som de.

Vilka böner besvaras inte?

Bönen i Jesu namn betyder också, att vi inte ber om något som strider mot Skriften och den kristna nästankärleken. Ber vi om något sådant, som orsakar vår nästa skada eller som ger oss ära och berömmelse eller blir till skada för evangeliets utbredande, kan vi vara säkra på, att Gud inte hör oss. Hur skulle Jesus som är alla människors Frälsare och välgörare kunna tillfredsställa våra begär och låta andra lida brist och skam? Jakobs brev varnar oss: ”Ni ber men får inget därför att ni ber illa – för att slösa bort allt på njutningar”, Jak. 4:3. 

Rop om hjälp mot synden blir säkert hörda. Men om vi med vett och vilja uppsöker sådana sällskap eller går till sådana platser där syndiga begär och orena tankar vaknar till liv, är det inte mer än rätt att vi faller. Vi har då frestat Gud. Vi har inte i tro hållit oss till det löftet: ”Allt som ni ber om skall ni få”. Ty om vi i tro hade hållit oss till det löftet, hade vi handlat annorlunda. Tron liknar aldrig det flyktiga skummet på ölkannan utan är en levande kraft som påverkar våra liv. Tron gör att vi efter bönen aktar oss för sådana ting, personer och platser dit vårt kött drar oss. Men om vi oförskyllt råkar illa ut, får vi lita på Gud och på att han håller oss på den rätta vägen. Jämför präster och andra som har till uppgift att bestraffa och varna för synden. På ämbetets vägnar hamnar de ofta i svåra lägen, men de gör det inte p.g.a. något egensinne eller hårdhet utan på uppdrag av Gud.

Men hur är det, om vi ber i överensstämmelse med Guds vilja och det ändå ser ut som om Gud hade hörselskydd för öronen? Kanske någon då har bett om något som han inte ens själv kan sätta namn på. Han har bara bett några allmänna böner som om världsfred eller stopp på befolkningstillväxten. Det är väl inget fel på det. Sådana böner behövs. Men om vårt böneliv stannar vid det, går vi miste om de glädjerika och trosstärkande upplevelser som uppfyllda böner skänker oss.

Fyra anledningar
till att bönesvaret dröjer 

1. Man brukar svara, att Guds kvarnar mal sakta. Men Guds kvarnar mal inte sakta. Kvarnarna i våra huvuden är det som mal alldeles för fort. Snarare borde man säga, att himmelens och jorden klockor inte tickar i takt. Vi vill se snabba resultat och genast få allt vi önskar oss. Gud vet emellertid vad som är bäst för oss. Hans kvarnar mal just lagom många korn för varje dag. För mycket malande skulle bli en frestelse för oss att ta för oss för mycket, så att vi fick liknande magbesvär som korna, då de om vårarna eller annars släppts ut på kraftigt grönbete. Vi får inte i våra böner bestämma över tider, platser eller sätt för Guds bönesvar. Han svarar oss på den stunden och platsen och på den tiden han finner för gott. Annars skulle vi bli högmodiga och behandla Gud som vår springpojke, fast det är vi som är hans tjänare. Det är nyttigt för oss att få känna och erfara, hur beroende vi är av Gud i allt i livet.

2. En annan orsak till att Gud dröjer med att bönhöra är att vi skall öva oss i att tro utan att se. När vi tåligt måste vänta, stärks vår tro, och ju längre Gud låter oss vänta, desto mer vill han i sin kärlek fostra vår tro. Väntetiden kan verkligen vara lång. I Lukasevangeliets första kapitel talas om Sakarias och Elisabet, Johannes döparens föräldrar. Det sägs att Sakarias länge hade bett om att hans hustru skulle bli havande och föda honom en son, som kunde fortsätta som präst efter sin far. Men nu hade de hunnit bli gamla och Sakarias hopp om en arvinge hade för länge sedan dött ut. Tänker vi på att de judiska flickorna giftes bort i allmänhet i 13-15 års ålder, måste Sakarias ha fått vänta i många årtionden innan hans bön blev uppfylld. Men samtidigt befanns äktheten i hans tro vara ”långt värdefullare än guld som är förgängligt, fast det håller provet i eld”, 1 Petr.1:7. Sakarja visade sig vara mannen som bestod provet. Jakobsbrottningen var slutförd och vunnen: Gud välsignade sin tjänare. Det är säkert att Sakarja inte hade velat byta bort en enda dag. Visst tycktes tiderna då det begav sig vara usla, men när han såg på dem i backspegeln, syntes de tvärtom vara som den himmelske Faderns kära lek med sina barn. Gud hade trots allt sett till sitt barns bästa. ”Saliga är de som sörjer, ty de skall bli tröstade”, Matt. 5:4.

Utan Sakarias´ väntan hade hans barn heller aldrig blivit Jesu vägröjare. Han hade blivit sin fars efterföljare, en präst. Johannes hade burit fram de vanliga offren och tänt rökelse inför Herren. Han kunde ha hunnit dö, innan Jesus ens var född, och hade kunnat förhärdas av fariséernas undervisning till den grad, att han inte känt igen Jesus som Messias. Men Gud ville, att Johannes skulle bli vägröjaren, den ropande rösten i öknen.

3. Ibland får vi vänta helt enkelt därför – och detta är den tredje punkten – att Guds planer måste hinna gå i uppfyllelse också på andra människor. Gud är inte bara min Gud utan hela världens Uppehållare. Visst hör Gud våra böner, men om han uppfyllde dem genast, fick andra människor ingen nytta av det. Därför är det trösterikt att Gud gör som han själv vill.

4. Ibland känns det som om det aldrig gick så som vi har tänkt och bett. Gud tycks alltid handla tvärtom. Men grubbla inte över det! I Romarbrevet sägs: ”Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa… Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunnat annat än också skänka oss allt med honom?”, Rom. 8:28,32. Om Gud inte ger oss det vi bett, ger han oss det som är ännu bättre. Om vi ovetande bett om en sten ger han oss bröd. Har vi i vår dårskap bett om en orm, ger han oss honung.

Djävulens lögner om bönen

Förstår du nu, vem det är som fyller ditt hjärta med tankar om dina böners värdelöshet? Det är djävulen, själafienden. Hur listigt förvandlar inte den usle skurken Guds godhet till ett själens brännjärn! Han viskar i örat på dig: ”Gud hörde dig ju inte! Du fick inte det du bad om! Gud älskar dig inte utan hatar! Du saknar tron! Du hör till mitt rike! Därför förkastade han din bön”. Skriften säger något helt annat: ”Gud gjorde inte efter din bön därför att han älskade dig. Han ville inte ge dig den där gamla, gläfsande ormen du bad om. Redan det är ett tecken på hans kärlek. Därtill kommer att ha i sin kärlek gav dig vad du inte bett om men som verkligen blev dig till nytta och glädje”. Djävulen vränger och vänder på Skriften. Akta dig så att du inte faller i hans nät! Bed Gud om nåd att se vilken älskande, barmhärtig och ljuvlig Gud du har. Utan öppnade ögon faller du ned i satans gropar som en stock sjunker i myren. När vi ber får vi vänta oss något stort. Om Jesus är densamme igår, idag och i evighet, kan samma saker hända idag som vid vår tideräknings början. Även stora under. ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn det skall ni få”. Det största undret som berör oss alla har dock redan inträffat: vi har döpts, vi lever i dopets nåd. Trons upptändande och bevarande är Guds största under. Alla andra under med undantag för de onda andarnas utdrivande kan själafienden efterapa men inte detta det ädlaste och största: skapandet och uppehållandet av den tro som alla kristna överallt i världen är delaktiga av.

Bönens kraft

Vi lutheraner kan förundra oss över det som den s.k. karismatiska väckelsen förkunnar och får till stånd t.ex. helande genom bön. Och rätt är att alla andar prövas. I sanningens namn måste då sägas, att man från det hållet försöker få utrymme för många obibliska och olutherska läror i vår kyrka. Sådana strävande måste vi fast stå emot och med Guds klara och tydliga lära kullkasta motståndarnas argument. Men när kyrkan fördömer falska läror kan den samtidigt fördöma något gott – nådegåvorna, gåvor som inte var något problem för vår lärofader Luther. Själv ägde vår broder Martin många sådana gåvor och förvaltade dem väl. Med bön fick Luther regnet att falla från himmelen efter en lång tids torka, räddade sin vapenbroder Melanchthon ur dödens käftar och skyddade sitt hem för pesten när nästan alla i Wittenberg redan hade flytt för den. Om Jesus, Paulus och Luther utförde stora kraftgärningar varför skulle vi inte kunna det? Jesus är densamma igår, idag och i evighet. Genom bön i Jesu namn kan sjuka helas, blinda få sin syn och lama hoppa omkring. När vi förvandlar allt till bön, blir allt förvandlat, om det är Guds vilja. Vi förmår allt i honom som ger oss kraft.

Timo Laato

(Artikeln går tillbaka till en text som Pekka Heikkinen har översatt från finska till svenska.)