Inledning

Martin Luther om sjätte budet:

”… detta bud kräver icke allenast, att var och en i gärningar, ord och tankar lever kyskt i sitt stånd, d. v. s. som regel i det äkta ståndet, utan också att han håller kär och aktar sin honom av Gud givna äkta maka. Ty där äktenskaplig kyskhet skall bevaras, där måste man och hustru framför allt leva tillsammans i kärlek och endräkt, så att den ene älskar den andre av hjärtat och med fullkomlig trohet. Ty detta hör till det allra viktigaste av det som skapar håg och lust till kyskhet, och när det är för handen, skall väl också kyskheten följa av sig själv, utan alla bud. Därför manar också S:t Paulus så flitigt äkta makar att älska och ära varandra. Här har du nu åter en kostlig gärning eller fastmer många och stora goda gärningar, av vilka du med glatt mod kan berömma dig gentemot alla andliga stånd, som påfunnits utan Guds ord och bud.” (Stora katekesen, s. 422)

Det finns och har funnits många teologer. Sedan har det funnits Teologer vilka är betydligt färre. Och så finns det TEOLOGER. Några få.

I den första kategorin, teologer, kan man placera många personer, kända och mindre kända. Den andra kategorin, Teologer, är mer exklusiv. Där återfinns storheter som har spelat en viktig roll i teologins historia. Den tredje gruppen, TEOLOGER, handlar om personer som fungerat som vattendelare, där man måste tala om ett före och ett efter. De har spelat en så stor roll att det inte går att föreställa sig hur utvecklingen skulle ha sett ut utan deras insatser. Där återfinns personer som Martin Luther (1483-1546), hans lärofader Augustinus (354-430), vissa kyrkofäder som ­Ireneus (d. ca 200) och Origines (d. ca 254). Möjligen platsar också några påvar där.

TEOLOGERNA har haft en exceptionell betydelse och format utvecklingen, ofta långt utanför den traditionella teologins sfär. Många ställningstaganden och värden som uppfattas som kristna eller västerländska har Augustinus formulerat eller åtminstone diskuterat. En annan TEOLOG är den person som förmodligen mer än någon annan sedan apostlarnas dagar har format Sverige: Luther. Hans inflytande finns där, antingen tydligt eller strax under ytan, nästan vad man än studerar.

Nyligen publicerade professor Lars Trägårdh en lång artikel i tidningen Forskning och Framsteg, 8/2017, med rubriken ”Tacka Luther för välfärden”. Luthers ställningstaganden är ifrågasatta i Sverige men hans influenser kan ändå spåras nästan överallt i den svenska samhällsutvecklingen de senaste 500 åren. Trägårdh menar att den ”jämlika, solidariska men också kyliga svenska socialismen” är ett slags sekulariserad lutherdom. Han ger exempel på ett antal Luther-influenser – statens relation till civilsamhället, läskunnighet, synen på flyktingar – och hävdar:

”Den svenska statskyrkliga traditionen står alltså i kontrast till kontinental-europeiska och amerikanska perspektiv på relationen stat-civilsamhälle. I jämförelse med dessa samhällskontrakt – där den kommunitära gemenskapen [gruppgemenskapen] ofta värderas högre än den statliga – tycks det svensk-lutherska tänkandet öppna för den moderna, effektiva, byråkratiska staten på ett helt annat sätt än de andra trosriktningarna.” (Trägårdh, s. 61)

Ett område där Luthers betydelse brukar underskattas gäller synen på hem och familj, äktenskap och sexualitet. En orsak till att hans influenser på detta område ofta är svåra att identifiera, är att stora delar av hans tänkande med tiden blivit allmängods. Många aspekter av det som vi uppfattar som den ”kristna inställningen” eller förståelsen av äktenskap och sexualitet är självklara idag men var okända eller förkastade under hans egen tid. Det han åstadkom var ett slags ”kopernikansk revolution” på äktenskapets och sexualitetens område.

”Ty en liten gudsgåva är det sannerligen inte att komma över en from och rättrogen hustru – så varför skulle du då inte be honom om att lyckas? Ty den första förälskelsen och nyhetens behag betyder inte allt och varar inte så länge, om inte Gud ger sin välsignelse och lycka och hjälper till så att du orkar med åtminstone smärre obehag. Lär du dig inte detta först utan störtar dig huvudstupa in i äktenskapet som om du inte behövde Gud, då lär du troligen inte veta hut senare heller. Rimligtvis går det då så att du får helvete och skärseld i huset utan att djävulen behöver hjälpa till.” (Luther, Kommentar över Bergspredikan, s. 93)

Synen på äktenskap, sexuellt samliv och omgifte i fornkyrkan

”Hur skulle det se ut att förbjuda och fördöma äktenskap, som dock hör till naturlig rätt? Som om man på samma sätt skulle förbjuda mat, dryck och sömn. Det vore fjärran! Ty det Gud har skapat och ordnat, det står inte i vår makt att anta eller förbjuda. Vi ska inte mästra Gud.” (Luthers bordssamtal, A-S, s. 227)

En av de viktigaste gestalterna i kyrkans historia är Augustinus som föddes år 354 i en romersk familj i Nordafrika. Han studerade juridik, litteratur och retorik (talekonst). Efter studier i ­Kartago och Rom blev han professor i Milano där han blev influerad av biskopen och kyrkofadern ­Ambrosius som döpte honom påskdagen 387. Som kristen tänkare och som präst och ganska snart biskop i Hippo i Nordafrika brottades Augustinus med en rad filosofiska och kyrkliga problem. Hans författarskap och praktiska vägval kom att få oerhörd betydelse. Hans ställningstaganden kring frågor som treenigheten, synd och nåd, predestination och fri vilja, arvsynd och barndop, sakrament, relationen kyrka-stat och en rad andra frågor har satt outplånliga spår i den västerländska, latinska kristenheten.

Augustinus var en gigant i den utgående antiken och har som ingen annan präglat den medeltida utvecklingen på en rad områden. Samtidigt hade han i vissa sammanhang svårt att frigöra sig från sin tids tankevärld. De flesta kristna vid denna tid var påverkade av en asketism, som hade vissa av sina rötter i antika filosofier där man betonade människans andliga utrustning och ifrågasatte hennes fysiskt-kroppsliga sida.

Därmed kom kyrkan att fjärma sig från sina judiskt-bibliska rötter men även från utvecklingen inom den samtida judendomen. Där var det en självklarhet för rabbiner att gifta sig och bilda familj (Brown 2008, s. 142 ff). Till saken hör att flera kyrkofäder inte hade växt upp i kristna hem utan blev kristna i vuxen ålder och kom att göra en exceptionellt snabb kyrklig karriär. Till skillnad från Timoteus (2 Tim 1:5) hade de alltså ingen gedigen kristen bakgrund med sig från sin uppväxt.

Cyprianus (biskop i Kartago, död som martyr 258) blev kristen cirka 246 och vald till biskop två år senare. ­Ambrosius (ca 339-397) var guvernör i Milano och troende men odöpt, när han år 374 valdes till stadens biskop; innan han tillträdde som biskop blev han döpt. Augustinus föddes 354, döptes 387, blev prästvigd (under tvång!) 391, biträdande biskop (coadjutor) 395 i Hippo i Nordafrika och biskop 396.

I ett tidigt skede var inte bara många präster gifta, utan även många biskopar (jfr 1 Tim 3:2-5, Tit 1:6) och till och med påvar (Imberg 2004, s. 56). Från och med 200-talet blev det dock allt vanligare att ledande teologer var uttalade celibatärer, däribland Athanasius, d. 373, Hieronymus, d. 420, samt de ovan nämnda Cyprianus, Ambrosius och Augustinus. Detta gällde även teologer som själva kom från stora kristna familjer (Origenes var äldst av sju syskon; ­Basilius den store, d. ca 379, var äldst av tio syskon, varav tre blev helgonförklarade).

Kyrkans alltmer negativa syn på äktenskap och sexuellt samliv återspeglas tidigt i kyrkorättsliga beslut. Kyrko­mötet i Nicea år 325, det första ekumeniska konciliet, fastslog att män som kastrerat sig själva inte kunde prästvigas (kanon 1; SPB 1:172). Mötet gick däremot inte lika långt som regionala kyrkomöten tidigare gjort i sina krav på prästerligt celibat: Kyrkomötet i Elvira i Spanien, ca 310, beslöt allmänt att ”föreskriva för biskopar, presbyterer, diakoner och andra klerker som har ett ämbete att de skall leva avhållsamt med sina hustrur och inte avla barn”.
Den som ändå fortsatte sitt sexuella samliv med hustrun skulle mista sitt ämbete (kanon 33, SPB 1:156). På motsvarande sätt beslöt man vid kyrkomötet i Neocaesarea i ­Kappadokien / Turkiet, 314-319, att fördöma kristna änkor och änklingar som gifte om sig:

”Om en presbyter [präst] gifter sig skall han avsättas från ämbetet. […] En presbyter skall inte delta i bröllopsmåltiden hos den som gifter sig för andra gången, ty om den som ingått ett andra äktenskap begär att få göra bot [för sitt nya äktenskap], hur är det då med presbytern som har godtagit äktenskapet genom att delta i bröllopsmåltiden?” (Kanon 1 resp. 7; SPB 1:169)

Augustinus och medeltidens syn på äktenskap och sexualitet

Brown om Augustinus syn på äktenskap och sexualitet:

”Varför valde Gud, trots allt, att skapa en kvinna för att leva tillsammans med Adam? ’Om det var gemenskap och goda samtal som Adam behövde,’ svarar Augustinus, ’hade det varit en mycket bättre ordning att placera två män tillsammans, som vänner, inte en man och en kvinna.’ Eva kunde föda Adams söner …” (Brown 1967, s. 62, min övers.; jfr Chadwick, 89)

Luther säger:

”Den heliga Anden lovprisar kvinnan, till exempel Judit, Ester, Sara … Utan kvinnor vore äktenskap omöjliga. Att ta en hustru är medicin mot otukt. En kvinna är en angenäm kamrat för livet. Kvinnor föder barn och fostrar dem och styr hushållet. Dessutom är de benägna [att] vara barmhärtiga, för de har blivit utsedda av Gud att föda barn, behaga män och visa medkänsla.”1 (Luthers bordssamtal, A-S, s. 222; Judit är huvudperson i en av Gamla testamentets apokryfer)

När Augustinus växte upp, sågs äktenskap ofta som en sekunda livsväg. Den föredömliga kristna livsstilen var det asketiska livet och ”fromma personer” levde i celibat. Denna livsstil kunde se ut på tre olika sätt: Antingen beslöt man att aldrig gifta sig eller så avstod man, efter en tids äktenskap, från allt sexuellt samliv för resten av livet. Om en gift person blev änka eller änkling var det självklart för många att inget nytt äktenskap borde eller ens fick ingås av den kvarlevande (jfr dock 1 Kor 7:2-5, Rom 7:3, 1 Kor 7:39, 1 Tim 5:14).

Augustinus betydelse ligger bland annat i att han på ett systematiskt sätt reflekterade kring den kristna synen på sexualitet och äktenskap. Själv hade han som 17-åring flyttat ihop med en konkubin (”sambo”), en relation som varade cirka 15 år och resulterade i en son. (Under antiken erkändes sådana relationer av Västkyrkan; Brown 2008, s. 390.) Så småningom bröt han med sin sambo; hon levde därefter som ”änka” medan han planerade att gifta sig ståndsmässigt med en ung kvinna. När giftermålet dröjde och han just då blev kristen valde han att leva i celibat och propagera denna livsstil, ett beslut som fick stora konsekvenser för Västkyrkan.

Ur ett nutida kristet perspektiv finns det goda skäl att ifrågasätta stora delar av Augustinus sexualsyn, samtidigt som man måste konstatera att han företrädde ett modererande inflytande. Många andra teologer gick mycket längre än han: Om en man var ”fjättrad” till sin hustru genom att fortfarande ha ett aktivt sexliv med henne, kunde han svårligen bli döpt, enligt kyrkofadern Ambrosius. Kyrkofadern Hieronymus gick ännu längre: Enligt honom var ett första äktenskap en beklaglig men förlåtlig kapitulation för ”köttet”, medan ett omgifte för en änka eller änkling bara var ett steg från bordellen (Brown 2008, s. 350 f, 377). Likaså: enligt honom tvättade aposteln Petrus av sig ”äktenskapets smuts” genom sitt martyrium (de Rosa, s. 450; jfr Brown 2008, s. 397).

Augustinus däremot försvarade äktenskapets ställning och uppmanade celibatärer att inte förakta sina gifta medkristna (Brown 2008, s. 397). Han hävdade, till skillnad från många tidigare bibelutläggare, att Adam och Eva torde ha haft ett sexuellt samliv i paradiset, före syndafallet. Inom äktenskapet är sexlivet en nödvändighet för att alstra barn, men det borde inte vara för upphetsande, och om de äkta makarna tidigt valde att avstå från sitt samliv, desto bättre.

Moderna forskare konstaterar att han, influerad av Ambrosius, samtidigt drev ”en giftig linje” (a toxic theme) som kom att prägla den medeltida etiken: att sexualakten i äktenskapet alltid kommer att vara behäftad med synd (cupidity; Chadwick, s. 114, Brown 2008, s. 353; Kittelson, s. 42). Detta ledde till att den romersk-katolska kyrkan under medeltiden såg sexuellt samliv som en ”förlåtlig synd”, venial sin, en tanke som man släppte först på 1900-talet (de Rosa, s. 446-464). När denna positionsförändring till sist inträffade kunde man börja driva tanken på naturlig familjeplanering, en metod som vänder upp-och-ner på Augustinus etik: Då koncentreras parets samlag till den infertila perioden och man avstår från sexuellt samliv under den tid som hustrun är fertil. För Augustinus hade ett sådant agerande varit en kapitulation för lusta, alltså en svår synd.

Till saken hör att den medeltida kyrkan hade många åsikter om äktenskapligt samliv: det fick inte vara ”för intensivt”, det fick inte bedrivas i anslutning till kyrkliga helgdagar, inte när hustrun hade mens eller var gravid eller ammade (Brown 2008, 362). Exakt vad som sades i bikt­situationer kan vi inte veta. Däremot vet vi att medeltida biktmanualer instruerade präster (som skulle vara celibatära!) att fråga sina biktbarn om de känt lust(a) under samlaget eller använt otillåtna samlagsställningar; tydligen var de flesta förbjudna (”did you use any but the standard position?”; Kittelson, s. 42).

Det var i denna miljö som Luther växte upp och skolades in som munk. Han blev direkt en flitig bibelläsare och hans läsning av Bibeln, inte minst Gamla testamentet, kom att förändra Västkyrkan för alltid: Först de protestantiska kyrkorna, på sikt även den romersk-katolska.

Nästa del av artikeln handlar om ”Luther – den store äktenskapsteologen”.

Rune Imberg

Är artikeln läsvärd?

Dela den gärna med dina vänner!