Denna tidnings ledare i vårt första sommarnummer hade rubriken ”Det ringer till vila”. Artikeln anger vår tidnings hållning till skillnaden mellan kyrkklockornas ringning och islamiska böneutrop.

Någon vecka senare hamnade kyrkklockorna i en helt annan belysning under politikerveckan i Visby. I samband med ett sorts improviserat seminarium med den borgerliga debattören Thomas Gür angående svensk migrationspolitisk ringde plötsligt Sankta Maria domkyrkas kyrkklockor. För det tilltaget stod domprosten Mats Hermansson som tog sig till att ringa i kyrkklockorna för att varna för och upplösa den lilla skaran eftersom det ”var fara å färde”. Efter tilltaget utbröt en närmast nationell debatt angående huruvida det kunde anses riktigt att på detta sätt använda kyrkklockorna för att mana till strid mot delar av den politiska mittfåran i landet.

Mats Hermansson är en domprost vars tjänsteutövning präglas av mycket övning i att bortförklara, be om förlåtelse och krishantera. Områden där han visar en tilltagande skicklighet! Att han kommit i tjänst och fått behålla den verkar ha en gemensam nämnare: goda politiska kontakter.

Domprostens person och ämbetsutövning har förhoppningsvis inga bestående konsekvenser för kyrkans liv men hans agerande sätter något i skarp belysning som är livsfarligt för Kristi kyrka: faran med att söka styrka genom att behaga den politiska makten. Den tyske regissören August Everding sammanfattade problematiken i den berömda meningen ”den som gifter sig med tidsandan blir snart en änkling”.

Det är inte bara så att kyrkan genom att ta politisk ställning riskerar att hamna i en ofördelaktig ställning när den allmänna opinionen förändras. Risken är stor att kyrkan blir den enda bestående institution som finns att angripa när det politiska landskapet skiftar runtomkring oss. Tidsandan begraver politiker och politiska partier hela tiden. När kyrkan blir tidsandans änkling betyder det också att man står kvar med tidsandans alla skulder och alla skuggiga vrår av dödsboet. Det är sådant som kan ge ett kvardröjande hat mot kyrkan oavsett tidsandans växlingar.

Riskerna med en politiserad kyrka visar sig också genom en annan debatt som pågått under sommaren. Mer än ett år efter utgivningen av docenten Johan Sundeens bok ”68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989” har en del av de ”68:or” som drivit igenom en vänstervridning av kyrkan gått i svaromål både i debattartiklar i Dagens nyheter och insändare i Kyrkans tidning. Det hela liknar inte en skilsmässa från den avdöda tidsandan lika mycket som ett försök att slippa undan historiens dom.

Frågan om arvet från 1968 är emellertid mindre angelägen än risken för att detta upprepas i vår tid. Det finns en lockelse i möjligheten att få inflytande över kyrkan genom att på nytt gifta sig med tidsandan.

Den politiska händelseutvecklingen under de senaste åren är verkligen dramatisk. Femtio år efter 1968 pekar analytiker på att vi står inför ett nytt stort symbolår. Allt sedan 1968 har det funnits en övervikt åt vänster i vårt samhälle. De senaste åren har det förhållandet skiftat till förmån för en konservativ och nationalistisk strömning i valmanskåren. Det kommer få konsekvenser för de politiska, mediala och kulturella sfärerna på ett sätt som få av oss ens kan ana. Vi kommer sannolikt se efterverkningarna av detta under de kommande 50 åren – ett nytt 1968. Men om kyrkan eller de kyrkokristna smyckar sig till brud idag får man stå med sorgfloret inom kort.

Detta är en varning både för den kyrkliga majoriteten som för dess gammaltroende minoritet! Om kyrkklockorna används som politiska vapen kommer det inte krävas mer än en dyning på det politiska havet förrän man inte förmår skilja mellan böneutropens ljud och klockans klang. Precis på samma sätt som politiker idag inte förmår göra skillnad mellan friskolor av olika konfessioner.

Den som kritiserar äktenskapet med tidsandan 1968 måste stå ogift 2018. Ju mer kyrkan gör sig till en politisk lobbyorganisation och ringer till strid för en det ena och än det andra – desto mer förlorar man trovärdigheten när man vill ringa till vila och förkunna den nåd och barmhärtighet som inte hör denna världen till. Det är först och sist den saken som gäller för kyrkan, för dig och för mig: att först söka Guds rike och hans rättfärdighet, så ska vi få allt det andra också. För där syndernas förlåtelse förkunnas där har kyrkan kraft och makt som ingen tidsanda kan besegra. För den kyrkan består till tidens slut som är trogen sin brudgum Jesus Kristus – han som är Herre över alla tider, riken och makter.

Andreas Stenkar Karlgren