Det yttersta och det näst yttersta

På kvällen dagen innan Jesus skulle dö på korset, efter att han och hans lärjungar hade firat påskmåltiden, nattvarden hade instiftats och Jesus undervisat sina lärjungar en sista gång, bad han för sina lärjungar.

Skriven av: Henrik Andersson
Publicerad: 12 Nov, 2018

”Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem från det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem i sanningen: ditt ord är sanning. Så som du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen.” (Joh 17:15-18)

Jesus bad att lärjungarna ska leva kvar i världen trots att de, som kristna, inte kommer att tillhöra den på samma sätt som tidigare. Genom sin korsdöd och sin uppståndelse skulle Jesus segra över denna världens ondska och ge sina lärjungar, genom alla tider, del av den segern.

Detta betyder att var och en som tillhör Jesus genom dopet och tron inte längre tillhör den här världen. Samtidigt, säger Jesus, ska vi vara kvar i världen till dess Gud kallar oss att komma hem till honom eller han själv återvänder för att döma världen. Vi ska alltså leva i världen, ta del av det världen ger, dela alla dess villkor och samtidigt leva med och för Gud i hans rike genom Jesus Kristus. Vi ska leva i världen men inte av världen. Vi ska leva av ­Kristus i världen.

Vad innebär det egentligen? Hur ska man som kristen leva i en värld som inte bekänner Kristus?

Det är frågor som kristna har ställt sig ända sedan kyrkans födelse och trots att det finns en hel del biblisk undervisning om saken så har många kommit till olika slutsatser.

En som tänkte en hel del kring detta, troligen på grund av att frågorna ställdes på sin spets i den historiska situation han befann sig i, var den tyske teologen och prästen Dietrich Bonhoeffer. I sin bok Ethik (skriven i perioder mellan 1940–43) behandlar Bonhoeffer bland annat detta och trots att han blev tillfångatagen och avrättad av den nazistiska regimen innan han hann slutföra boken har den kommit att betraktas som ett viktigt bidrag inom kristen etik.

Bonhoeffer hävdar i denna bok att grunden för kristen etik finns i det faktum att Gud uppenbarat sig i Jesus Kristus. Han betonar att hela världen står i relation till Kristus, oavsett om den vet om det eller inte, och denna relation tar sig också uttryck genom Guds skapelsegivna och förordnade ordningar i världen. Kristen etik är alltså inget som endast tar eller ska ta sig uttryck i Kyrkan, som om det kristna livet går parallellt med det sekulära livet, utan det tar sig uttryck även i familjen, yrkeslivet och det politiska livet.

Att inte förhålla sig på det sättet är att förneka det faktum att Gud har försonat världen med sig själv, menar ­Bonhoeffer. Vi ska leva av Kristus i världen menar han. Hans bok Ethik behandlar flera viktiga aspekter och områden som på många sätt kan vara en viktig resurs i frågor om den kristnes roll och kallelse i en sekulariserad tid.

I denna artikel ska vi närma oss en särskild aspekt som blir avgörande för vart frågan om kristen etik leder (­Dietrich Bonhoeffer, Ethics, Touchstone Book, New York, 1995. S. 120-185).

Denna aspekt är det spänningsfält som finns mellan det Bonhoeffer kallar ”Det ultimata” och ”Det penultimata”. Dessa begrepp betyder ungefär det Yttersta/Näst-yttersta. Det Yttersta syftar på Gud och hans uttryckliga vilja med människan och skapelsen, och det Näst-yttersta syftar livet och företeelserna i en fallen värld som varje kristen är kallad att leva i. Det som här följer är ett försök att sammanfatta vissa av Bonhoeffers inledande tankar kring detta.

Det yttersta

Allt sant kristet liv äger sitt ursprung och sitt innersta väsen från en särskild händelse, nämligen det som reformatorerna kallade för ”rättfärdiggörelsen av nåd allena”, menar Bonhoeffer.

Grunden för denna rättfärdiggörelse av nåd finns i Kristi ställföreträdande liv, död och uppståndelse i människans ställe. Utan denna grund är varje människas liv orättfärdigt i Guds ögon. Till denna grund för rättfärdighet kan människan sätta sin tro. Därför talade reformatorerna också om ”rättfärdiggörelse genom tro allena”, vilket till synes kan verka underligt. Var det av nåd allena eller tro allena? Men att tro är egentligen att hålla fast vid grunden, vid Kristus själv och vad han har gjort.

”Att tro betyder att bli fängslad av åsynen av Jesus Kristus så att man inte längre ser någonting annat än honom, att bli ryckt ut från fångenskapen i sig själv, att bli frigjord av Jesus Kristus.”

Att stå rättfärdig inför Gud av nåd allena genom tro allena innebär därför att allt som hittills har varit i mitt liv är innefattat under ordet förlåtelse och att allt som ska komma längre fram är i tryggt förvar i Guds trofasthet. Att genom denna tro vara rättfärdig innebär som Paulus skriver till de kristna i Galatien, ”nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig.” (Gal 2:20) Det kristna livet är helt enkelt Kristi liv.

En sådan tro, med en sann närvaro av ­Kristus, kan inte annat än att också åtföljas av hopp och kärlek, säger Bonhoeffer, i annat fall vore det en hycklande tro som aldrig kan rättfärdiggöra.

Att människan på detta sätt ska stå som rättfärdig i Kristus inför domen är Guds yttersta ord och uttryckliga vilja i två avseenden, menar Bonhoeffer: För det första är det yttersta i ett kvalitativt avseende, vilket innebär att det fördömer och bryter med allt som förut varit och att det inte finns något som sträcker sig utöver detta Guds yttersta ord om nåd. Det finns med andra ord i kvalitativ mening ingenting som människan kan göra som blidkar eller förmår Gud att uttala och utdöma detta yttersta ord. Det finns ingen metod att följa för att till slut landa vid denna punkt. Det är Gud som helt fritt talar och dömer människan rättfärdig av nåd allena för Kristi skull.

Om inte så vore fallet vore det inte av nåd. ”Ingen metod leder till detta, endast tron gör det. Annars skulle Evangeliet förlora sitt värde, sitt dyra pris. Dyr nåd skulle bli billig”, säger Bonhoeffer.

För det andra innebär också människans rättfärdiggörelse i Kristus av nåd det yttersta i avseende på tiden. Det innebär att det finns något som föregår det, att det finns något innan det yttersta.

Att bli rättfärdiggjord av nåd förutsätter till exempel att det finns någon orättfärdig som behöver rättfärdiggöras. Vidare, att bli rättfärdig genom tro förutsätter att den troende har sett sin egen svaga grund och sätter sitt hopp till den enda grunden för rättfärdighet. Endast den människan kan bli rättfärdig som redan blivit föremål för en anklagelse i tiden, under den näst yttersta tiden.

Kort sagt: Rättfärdiggörelsen förutsätter att människan står med skuld inför Gud. Det näst yttersta som alltså tidsmässigt föregår det yttersta består genom Guds nåd, trots att Gud i sitt yttersta ord ogiltigförklarar det såsom grund för rättfärdighet.

Det Näst-yttersta

Vad är då det ”Näst-yttersta” egentligen? Det är det mänskliga livet på jorden, ordningar Gud förordnat under tiden i denna världen. Som kristen lever du både med det yttersta som en verklighet här och nu genom tron, men också som en kommande verklighet, samtidigt som du lever och verkar mitt i det näst yttersta. Man är som kristen kallad att ”leva i världen men av Kristus”.

Till att börja med får vi påminna oss om att när Jesus och övriga Skriften talar om ”världen” så gör den det ibland med olika betydelser. Ibland syftar ”världen” på det onda som genom syndafallet tagit fäste på jorden och i våra egna hjärtan, det som är emot Guds vilja. ”Anpassa er inte efter den här världen.” (Rom 12:2)

Andra gånger då det talas om ”världen” syftar det på Guds skapelse och det syfte som denna skapelse har. Allt i världen är inte av ondo eftersom den en gång är skapad av Gud och han fortfarande uppehåller den på grund av sin kärlek till den. ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son.” (Joh 3:16)

Det Näst-yttersta präglas alltså både av det som å ena sidan är skapelsegivet mänskligt liv, beteende och ordningar som Gud har fastställt och å andra sidan sådant som har sitt ursprung i syndafördärvet och som har nästlat sig in i skapelsegivna ordningar såsom äktenskap, föräldraskap, överhet och dylikt.

Världen, vilken människan själv är en del av, skulle kanske kunna liknas ruinen av ett fantastiskt slott. Man kan vid dess anblick både ana vad det en gång var och hur det en gång var tänkt, samtidigt som dess förfall och dysfunktion framträder lika tydligt. Som kristen är vi kallade att leva i denna slottsruin samtidigt som vi är medvetna om vart allt bär hän: till dess absoluta fall och förstörelse och uppbyggnaden av en ny än mer fantastisk byggnad.

Livet ska alltså levas i ett spänningsfält mellan det Näst-yttersta, med vilken Gud har en tanke och mening, och det Yttersta som är Guds slutliga vilja med människan.

Två extrema lösningar

Bonhoeffer menar sig kunna urskilja två vanliga lösningar som kristna använder för att förhålla sig till spänningen mellan det Yttersta och det Näst-yttersta. Båda förståelser innehåller någon mån av sanning och någon mån av osanning. Det som är sant i dessa förståelser är i sig själv goda och nödvändiga, men då de görs absoluta och till hela sanningen blir de enligt Bonhoeffer extrema lösningar. Som sådana står de båda emot Kristus.

Den ena lösningen kallar han en radikal och den andra en kompromiss, där alltså kompromisslösningen, sitt namn till trots, i denna fråga räknas som en extrem lösning.

Den radikala lösningen fokuserar på det Yttersta. Enligt den är det Yttersta och det Näst-yttersta varandras direkta motsatser och kan inte harmoniseras. Kristus fördömer enligt denna uppfattning allt Näst-ytterst eftersom det står i fiendskap till Honom.

Den radikala uppfattningen menar att allt är synd och förnekelse i människans Näst-yttersta beteende. Kristus blir huvudsakligen en symbol för domen över världen och alla företeelser måste placeras i en av två kategorier: för eller emot Kristus. Inför det annalkande slutet på denna världens tidsålder har en kristen därför inget ansvar för denna världen och allt som kan kategoriseras som till­hörande det Näst-yttersta. Och världen ska ju ändå gå under, så varför slösa energi?

Man tar alltså sin utgångspunkt i att allt ska ta slut och dömas och betonar därför Guds roll som domare och återlösare i frågan om det kristna livet. Det enda som är av betydelse är hur människan står inför Gud. Men, skriver Bonhoeffer, ”Guds slutliga ord, vilket är ett ord om barmhärtighet, blir här till lagens frusna hårdhet vilken bryter ner allt motstånd.”

Den andra lösningen är kompromissen. Denna lösningen skiljer också skarpt på det Yttersta och Näst-yttersta, men det finns inte för den skull några motsättningar alls mellan dem. Gud har skapat världen och vill dess existens. Här tar man sin utgångspunkt i en uppfattning om att Gud vill sakernas tillstånd och betonar Hans egenskaper som Skapare och Uppehållare av världen. Guds Yttersta ord i Kristus innebär för kompromisslösningen inte någon fördömelse av sakernas tillstånd i den Näst-yttersta verkligheten. Det Näst-yttersta står därför inte nämnvärt till svars inför eller behöver ta hänsyn till det Yttersta.

Bonhoeffer skriver: ”Barmhärtighetens fria ord blir nu till barmhärtighetens lag, vilken regerar över allt Näst-ytterst och rättfärdigar det och betygar dess värde.”

Man kan bakom dessa två ana de olika förhållningssätt som Bonhoeffer kanske såg bland sina samtida under naziregimen i Tyskland och i Andra världskrigets fasor. De som valde att inte agera, antingen för att de inte ville befatta sig med sådana ”Näst-yttersta ting”, det ska ju ändå gå mot sin dom, eller de som valde att agera tillsammans med regimen i tron att Gud välsignade sakernas tillstånd och utveckling.

Kanske finns också bakom dessa den vanliga uppfattningen som Bonhoeffer kritiserade som en ”pseudo-reformatorisk” tvåregementslära? En uppfattning som innebar att kyrkan avsade sig ett ansvar för de hemska handlingar som tilläts ske inom det politiska området, eftersom kyrkan inte fick lägga sig i överhetens angelägenheter. Detta kom att fungera som en ursäkt för att man som kristen, utan vidare protest, accepterade statens orättfärdiga handlande och har därför gett den reformatoriska tvåregementsläran ett mycket dåligt rykte.

Kristus själv som utgångspunkt

Om nu både den radikala och den kompromissande lösningen bygger på alltför snäva utgångspunkter som leder fel, vad ska då en mer heltäckande utgångspunkt vara för att komma rätt enligt Bonhoeffer?

”Frågan om det kristna livet kommer inte att avgöras eller få sitt svar varken från radikalismen eller genom kompromissen, utan endast genom hänvisning till Jesus Kristus själv. Endast i Honom finns lösningen på problemet med relationen mellan det Yttersta och det Näst-yttersta.”

Bonhoeffer menar att man måste bygga den kristna etiken på tron på Kristus, nämligen hans inkarnation, korsfästelse och uppståndelse. Vad kan detta göra för vår förståelse av tillvaron?

Jo, menar Bonhoeffer, genom inkarnationen, att Gud blev människa, lär vi känna Guds kärlek till sin skapelse och vi förstår att det är möjligt att leva som sann människa inför Gud i denna skapelsen. Om så inte var fallet hade Gud inte kunnat bli människa i Jesus Kristus och leva det fullkomligt heliga liv han gjorde, mitt bland syndare.

Genom korsfästelsen lär vi känna Guds dom över människan och världen. Det är ingen tvekan om att världen, och varje människa i den, så som den nu är beskaffad efter syndafallet, har ansamlat sig en skuld så stor att den helige Guden inte skulle reagera mot den. I korsfästelsen tog Kristus domen och straffet för hela världens synd i varje människas ställe. Korsfästelsen är både ett uttryck för Guds dom över världen och hans kärlek till människan. Det Yttersta, rättfärdiggörelsen av nåd allena, har blivit verkligt på korset.

Genom uppståndelsen lär vi känna Guds vilja för en ny tillvaro. Det innebär att Gud har påbörjat sin nyskapelse i Kristus och att vi i tro kan vara en del av den ”redan nu och ännu inte”. Det innebär att så länge jorden står, har Gud ännu inte helt förkastat denna världen utan snarare att han genom Kristus redan nu för in det eviga livet i denna tillvaro ”genom den kraft som mäktigt verkar i oss” (Ef 3:20)

Om man endast bygger sin förståelse av det kristna livet på inkarnationen kommer det leda till den kompromissande lösningen. Om man endast bygger på korsfästelsen eller uppståndelsen så landar man istället i en radikal lösning. Alla tre måste finnas för att den enhet som redan finns i Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, också ska finnas i vår förståelse av det kristna livet på jorden.

Det kristna livet innebär varken ett tillintetgörande eller ett godkännande av denna världen sådan som den nu ter sig. Istället innebär ett liv i Kristus ett möte mellan Guds verklighet och denna världens verklighet och vi får som kristna ta del i detta mötet.

Avslutande reflektioner

Så långt i Bonhoeffers tänkande kring det kristna livet och etiken kan det fortfarande kännas lite teoretiskt för många. Vad innebär detta i praktiken, i faktiska och verkliga etiska situationer som vi ställs inför i våra liv?

I sin bok går Bonhoeffer med detta som utgångspunkt in på ämnen som frihet, liv och död, självmord, äktenskap, familj, föräldraskap och äganderätt och liknande. Det rekommenderas för läsning för att närmare förstå hans tankar. Det som däremot helt kort kan konstateras är att för Bonhoeffer så går det inte som kristen att skilja på livet som ett Guds barn i världen från ett liv som levs i världen, med allt vad det innebär. Det går inte att luta sig tillbaka och avstå att engagera sig eller ta ställning, motiverat utifrån ett radikalt förakt för den skapade världen eller ett kompromissande förakt för Guds dom över denna världens synd.

Som kristna behöver vi ta Kristi person och verk på ett större allvar än så, menar Bonhoeffer, allt annat är en förnekelse av det faktum att Gud har försonat världen med sig själv.