”För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi nåd.” (Gal 6:14)

Vad berömmer du dig
av inför Gud?

1) Berömmer du dig av något hos dig själv, är du utan Guds nåd. 

Farisén berömde sig av att han inte var ”som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare”, inte heller som publikanen som samtidigt var i templet för att be. Farisén hade alltså mycket att säga om sin nästas synder men inget om sina egna. 

Något liknande finner vi också i dag hos många. Eftersom de inte fått öppen blick för den egna synden, kan de så mycket mer syssla med andras. Och när de ser hur andra syndar, stärker de sig i den själviska tanken: Sådan är då inte jag! Men när människor så berömmer sig inför Gud, är de utan Guds nåd och saknar allt vad de behöver för att bestå inför Gud. 

Farisén berömde sig också av sin fromhet: ”Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.” Så kan det också i dag finnas människor som gör. De kan komma till kyrkan och kanske också till nattvarden. De kan vara med i kyrkligt arbete och då och då ge till goda ändamål. Men detta gör de bara för att kunna tillfredsställa sig med tanken, att de är rättfärdiga och ingen omvändelse behöver. Där är ingen verklig hunger och törst efter den sanna rättfärdigheten. De är i grund och botten likgiltiga inför både synden och nåden. Men då är de också utan Guds nåd, hur mycket fromhet de än kan uppvisa och berömma sig av. 

Farisén ville att andra skulle lägga märke till hans fromhet och berömma honom. Också i detta finns det människor som liknar farisén. Därför tar de gärna fram det bästa hos sig men inte det som skulle kunna förödmjuka dem. De är mer måna om att andra ska tro väl om dem, än att Gud ser på dem med välbehag. De sörjer mer över om människor tvivlar på deras ”fromhet”, än om Gud finner dem odugliga för sitt rike.

Men hur olyckligt när människor så upphöjer sig. Därmed kommer de under den dom Jesus uttalar i texten: ”Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad”, nämligen på den stora räkenskapsdagen. Då blir det uppenbart, inte vad människor menat sig vara eller andra ansett dem vara, utan vad de verkligen varit. Den som då i sitt högmod velat vara bland de första, måste då bli bland de sista, som till sin stora skam och skada förkastas från Guds ansikte för evigt.

Så allvarligt är det att berömma sig av något eget inför Gud och därmed vara utan Guds nåd.

2) Ser du dig sakna all egen berömmelse inför Gud, får du söka och ta emot allt av Guds nåd.

Publikanen kom till templet som en fattig syndare, tyngd av sin skuld till Gud. Det var därför han ”stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare”. Publikanen hade insett sin verkliga beskaffenhet. Hans samvete hade vaknat och sade: ”Se, hur fläckat av synden ditt hjärta och liv är. Se, hur du med dina synder bedrövat Gud och gjort dig värd att förkastas från Guds ansikte.” När detta blev levande för honom, försökte han inte ursäkta sig eller försvara det onda han gjort och det goda han försummat, utan han ödmjukade sig och gav Gud rätt.

När en människa träffas av Ordet och Guds Ande får upplysa henne, ser hon inte bara många synder i tankar, ord och gärningar, utan också hur djupt synden är rotad i hennes väsen. Det blir levande för henne, att hon saknar all egen berömmelse inför Gud, även om hon inte gjort sig skyldig till några grövre synder utan lever hyggligt och ärbart och gör så gott hon kan. Alldeles som publikanen stod långt borta och inte ens ville lyfta sina ögon upp mot himlen, så får den som lär känna sig själv verkligen uppleva hur djupt ovärdig han är till Guds nåd. Inte ens den nedersta platsen i Guds rike tycker han sig vara värd. Det blir ofrånkomligt för honom, att om Gud skulle göra med honom efter förtjänst, skulle han gå evigt förlorad.

När en människa erfar detta, blir Guds nåd det hon först och sist ser sig behöva. Men hur få del i nåden? Det lär vi av publikanen. Han hade en levande erfarenhet av den egna synden och ovärdigheten. Ändå vände han sig till Gud med ödmjuk bön om förbarmande: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.” Det är den utväg som en av Guds ord och Ande förkrossad syndare alltid får ta: fly till Gud med bön om förbarmande för hans skull som på korset burit och borttagit alla människors alla synder.

Mycket hade väl kunnat avskräcka publikanen, och mycket kan också i dag avskräcka uppvaknade själar, från att komma inför Gud med sin nåde­ansökan. De vill men vet knappt om de vågar. De vill be men vet inte om de ber rätt. De vill bruka Gud ord men vet inte om de vågar ta till sig Ordets löften. De vill söka Jesus i nattvarden men undrar om sådana syndare som de verkligen får komma. Då vill gärna den tanken komma: ”Det är lönlöst att jag fortsätter att söka Guds nåd.” Men heter det så hos en människa som lärt känna den egna synden och insett sitt stora behov av Guds nåd, är det inte från Gud det kommer utan från djävulen, som vill få henne att förtvivla. Därför gäller det för henne att inte låta sig luras av den rösten utan fortsätta lyssna till Guds röst i Ordet och låta den gälla mer än djävulens och det egna hjärtats invändningar. Det ska då inte slå fel, utan med kraften i Guds ord ska hon våga komma inför Gud och be: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.” Och det gör hon inte förgäves. Gud hör hennes bön.

Så gick det för publikanen. Jesus säger: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.” Han kunde väl inte genast känna att Herren så nådigt hört hans bön. Men han fick nåd till tro och genom tron bli förklarad rättfärdig inför Gud. Han fick syndernas förlåtelse och barnaskap hos Gud. Det var den upphöjelse som följde på hans förödmjukelse. Hur visade sig tron? Han förkastade allt byggande på egen rättfärdighet och värdighet och lät allt bero på Guds nåd. Det är något som alltid utmärker den sanna och levande tron. 

Har Guds Ande med Ordet fått ödmjuka dig inför Gud, så att du ropar till Herren om förbarmande och i det som rör frälsningen enbart bygger på Guds nåd, då är tron tänd i ditt hjärta, även om den ännu är mer kämpande än vilande. Så har den rättfärdighet Jesus vunnit åt dig blivit din personliga egendom, den rättfärdighet som innebär att Gud för Jesu skull förlåtit dig alla dina synder och upptagit dig till sitt nådebarn. Det är den upphöjelse som kommer den till del som inget eget har att berömma sig av inför Gud men söker och tar emot allt av nåd. Amen.

Jan-Erik Appell

Är artikeln läsvärd?

Dela den gärna med dina vänner!