Kyrka och folk https://kyrkaochfolk.se Klassiskt kristet veckomagasin Mon, 23 Nov 2020 13:21:17 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=5.5.3 https://kyrkaochfolk.se/wp-content/uploads/2019/12/kof-fav-150x150.png Kyrka och folk https://kyrkaochfolk.se 32 32 Andra söndagen i Advent. 2020 https://kyrkaochfolk.se/2020/11/26/andra-sondagen-i-advent-2020/ https://kyrkaochfolk.se/2020/11/26/andra-sondagen-i-advent-2020/#respond Thu, 26 Nov 2020 13:20:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4166 ”Då förstår ni av er själva att sommaren är nära.” 

Så står det i dagens evangelium. Mitt i denna mörka tid talar Jesus om Guds rikes sommartecken. Men det är det märkliga sommartecken: ångest och rådlöshet, skräck och vågsvall, katastrofer av olika slag. Och visst stämmer det på vår egen tid. Människor är fyllda av oro inte minst nu i coronatider. Det finns en uppgivenhet hos många. Man ser sig själv utlämnad åt obegripliga krafter långt ovanför vanliga människors huvuden. Finns det då något som värdebeständigt i denna osäkra tillvaro? Finns det något som håller ”när allting annat sviker och bedrar” som det står i en psalm. Mitt i den ofta så ofta grymma verkligheten på jorden så är, trots allt, detta en påminnelse om något annat, något oändligt mycket mer, något som ligger bortom vår tankevärld, nämligen vår Herres Jesu Kristi och Guds rikes fulla ankomst.

Den andra adventssöndagen handlar om detta: Det som förgår och det som består.

Först ska vi stanna inför det som förgår. Himmel och jord ska förgå, säger Jesus. Det tror vi på även om det ligger bortom vårt förstånd. Visserligen upplever vi att det mesta i denna värld är både föränderligt och förgängligt. Men när man talar om förändringar i himlarymderna bland stjärnor och galaxer och så kallade mörka hål, så rör man sig med så oändliga tidsmått och avstånd att det hela är ganska obegripligt. Ja, universum påstås ju växa ut mot det helt okända och vad som ligger bortom universum om det nu finns något bortom, ja, det är fullständigt obegripligt för de flesta, ja, kanske även för astronomiforskare. Detta oändliga universum, dessa miljarders ljusår som man räknar med, vad är då en människa och ett litet människoliv på denna jord. Ser vi däremot mot vår egen värld så är det lättare att se förändringar. Allting går så fort numera, får man höra ibland. Till och med tiden anses gå fortare numera, även om vi vet att det inte är sant. Och så har vi den största myten av alla, nämligen att allt ska bli bättre och bättre och vi ska klokare och klokare.

Därför måste vi på andra advent, som riktar våra tankar mot allt som hör vår gamla värld till, fråga oss ärligt. Har vår tillvaro varit osäkrare än den är nu? Ingen undgår frågan. Kanske har den varit lika osäker alltid, men upplevelsen av människans och världens situation på alla områden, kan man inte längre komma undan. Informationen går ju blixtsnabbt och vi har hela världens nöd i våra vardagsrum.

Det har alltid funnits domedagspredikanter som försökt skrämma med att tiden är nära för Kristi återkomst. Det har till och med fått människor att en gång bege sig den långa resan från Nås till Jerusalem ty vad kunde på ett bättre sätt möta Jesus än i hans egen heliga stad.

Men alla sansade kristna vet att Kyrkan alltid lever i den yttersta tiden och att tusen år är för Herren som en enda dag. Ondskan finns där alltid och alla vet att det är kallast i den tidiga vintermorgonen. Och det är i vinterkylans tid vi lever, men det finns alltid förväntningar på en vår och sommar. Det finns hos oss ett hopp och en möjlighet till tro och liv.

Därmed är vi inne på det som består: Kristi ord ska bestå. Vi lever ju i förändringarnas värld, sa vi nyss. Och därför syns det ju för många i dag vara orimligt att ord som yttrades för ett par tusen år sedan och nedskrevs till oss skulle ha en slags giltighet i dag för hela världen. Skulle Bibeln och särskilt då Nya testamentet vara normerande för nutida människor i Sverige? Bara i viss mån säger många också inom Kyrkan. Så tar man till sig det som är gångbart och passande och lämnar det andra. Men vem är det som säger, vad som är gångbart och vad som ska förkastas. Bedömningarna växlar som tider och generationer. Det är alltid enklast att se vad som verkligen står. Det står att Jesu ord ska bestå och då ska vi lita på det. Hans jordiska röst och tonfall kan vi inte höra, eftersom det inte fanns någon bandspelare då. Det fanns inga massmedia, som gjorde hans namn och hans ord kända. Hans ord har förmedlats på andra sätt – genom människor. Guds Helige Ande har ingivit vissa människor att nedteckna vad som sagts av Jesus. Det är dem vi har i vår bibel. Det handlar först och främst om de tolv apostlarna, som undervisades av Jesus under några år. Det var dem som följde honom på hans vandringar, hörde hans undervisning, hans predikningar och samtal med både vänner och fiender. De var de som var med de sista dagarna, vid nattvarden, vid korset och framförallt fick möta honom som den uppståndne och levande på påskdagen. Och detta blev genom den helige Andes medverkan nedtecknat och vi har det i vår bibel.

Därför finns heliga ord och de ska finnas, de ska bestå även när himmel och jord förgår. Detta innebär inte något förakt för denna världen. Den är Guds skapelse men den är lagd under förgängelsen för syndens skull. En kristen ska inte fly världen. Nej, vi ska leva i världen men inte av den. Leva i världen men med hjärtat hos Kristus och himmelen. Vi ska tjäna vår nästa var och en på den plats han/hon är satt och leva av hans nåd och förlåtelse, som han ger oss i sin kyrka.

Så mitt i oro och världens vintermörker är sommaren nära. Amen.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/11/26/andra-sondagen-i-advent-2020/feed/ 0
Första söndagen i Advent. 2020 https://kyrkaochfolk.se/2020/11/26/forsta-sondagen-i-advent-2020/ https://kyrkaochfolk.se/2020/11/26/forsta-sondagen-i-advent-2020/#respond Thu, 26 Nov 2020 13:17:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4164 Matt 21:1-9

Herre rädda oss!

Det finns något paradoxalt över dagens evangelium. Den mycket stora folkskara som följde Jesus och hyllade honom som kung kunde se att det inte fanns mycket ”ståt och prakt” kring honom. Likväl fanns det något som fick dem att skära kvistar från träden och lägga dem på vägen framför honom och att breda ut sina mantlar. 

Exakt vilka förväntningar de hade på Jesus kan vi inte veta. Ändå är det nog inte för djärvt att utgå från att flera av dem som hyllade honom kanske senare, med skam, skulle komma att tänkte tillbaka på denna händelse. Bara några dagar senare fick ju allt, till synes, ett så snöpligt slut när Jesus korsfästes. Sannolikt hade de inte förväntat sig att få se Jesus i en törnekrona och i en mantel som sölats med blod eller att hans märkliga kröning skulle kungöras genom ett anslag av romarrikets ståthållare, Pilatus: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.”

Alla dagens texter följer ett och samma tema och är ett budskap också till oss idag: Jubla! Var glada! Er konung kommer till er! Också när texten talar till oss idag finns det paradoxala med.

I år kommer vi inte att utgöra en stor folkskara som samlas i våra kyrkor och stämmer in i hyllningen: ”Hosianna Davids Son, välsignad vare han, välsignad Davids Son, som kommer i Herrens namn.” (Sv.ps. 105/Matt 21:9) Många kyrkor kommer att ha sina portar stängda och sina dörrar låsta medan det i andra kyrkor endast samlas en begränsad skara människor.

Många har redan under lång tid suttit mer eller mindre isolerade. Flera är också oroliga för sin egen, eller närståendes, hälsa. Till detta kommer att naturen omsvepts av det mörker som hör årstiden till. Många har förlorat sitt jobb eller lever med rädsla att göra det. Andra, bland annat inom sjukvården, har under året fått arbeta mer än någonsin tidigare och börjar vara utmattade och ser med fasa på den ökande smittspridningen. Många upplever också hur ensamheten och bristen på sociala kontakter lett till ett allt större mörker i deras sinne.

Oavsett hur din situation ser ut vill Herren komma också till dig i just den situation du befinner dig. Hosianna, Herre rädda/fräls oss, är ett rop och en bön som Herren vill besvara. Däremot finns alltid paradoxen kvar så länge vi vandrar kvar här på jorden. 

Folket som hyllade Jesus när han red in i Jerusalem fick verkligen sitt hosianna besvarat genom Jesu död och uppståndelse när han vann en evig frälsning för alla som tror på honom. De som däremot hade förhoppningar om att Jesus skulle bli en jordisk kung för judarna, och därmed kasta ut romarna, fick sitt hopp grusat. Så får också du under denna adventstid fundera över ditt hosiannarop. Är det främst den jordiska nöden som får dig att ropa. Ropar du till Herren främst i hopp om att han ska lösa timliga problem? Ja, det är gott och rätt att alltid, under livet alla skeenden vända sig till Herren i hopp och förtröstan att han vill och kan hjälpa. 

Vi befinner oss mitt i en pandemi och vet samtidigt att Jesus kan hela alla våra sjukdomar och sår. Han kan också sätta stopp för smittspridningen och alla konsekvenser som viruset orsakar såväl i alla fysiska kroppar som i samhällskroppen. De personer som fått uppleva helanden kan bli stärkta i sin tro, men det är viktigt att komma ihåg att det inte när Jesus helade lama, spetälska, gav syn åt de blinda, drev ut onda andar, stillade stormen och uppväckte Lasarus som han triumferade; det var på korset! 

Det var där på korset som vår Herre och Gud triumferade över väldena och makterna. Där tog han vårt straff och strök ut vårt skuldebrev och nu får alla som tror på honom äga syndernas förlåtelse och står som rättfärdiga inför Gud.

Nöden som många nu upplever mer eller mindre påtagligt ger skäl att verkligen ropa vårt hosianna till honom! Vi får ropa och be att han ska sätta ett stopp för pandemin och att han ska mildra dess konsekvenser. Men, mitt i allt elände får vi med stor glädje göra vårt hjärtas port hög och dörr bred och låta vår törnekrönte kung dra in i våra liv och regera där. Vi får ropa till honom om frälsning och samtidigt under jubel tacka honom för den nåd han gett oss och gå in i det nya kyrkoåret med löfte om att också detta kommer att bli ett nytt nådens år, och det oavsett om det blir ett år i lidande och nöd eller om vi får träda in i Guds eviga boningar och lämna all jordens nöd bakom oss.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/11/26/forsta-sondagen-i-advent-2020/feed/ 0
Gott nytt år! https://kyrkaochfolk.se/2020/11/26/gott-nytt-ar/ https://kyrkaochfolk.se/2020/11/26/gott-nytt-ar/#respond Thu, 26 Nov 2020 12:38:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4158 Första söndagen i Advent är Kyrkans nyårsdag. En jubel- och festdag då vi firar att Kristus kommer till sin kyrka! Det är en helg som många ser fram emot att fira. Men i år blir det som mycket annat annorlunda. Regeringen har tillfälligt förbjudit sammankomster med fler än åtta personer, viket också tänkts gälla gudstjänster, även om det i skrivande stund finns oklarheter vad gäller bestämmelser för samlingar med ”sittande publik”. 

Historiskt var det en självklarhet i Sverige att gudstjänstlivet och tillgång till andlig mat för folket prioriterades. Att ställa in gudstjänster var inte aktuellt. Människors eviga väl värderades högt. Nu har kristna fått vänja sig vid att kristendomen i princip jämställs med andra religioner och att gudstjänster behandlas som kultur- och idrottsevenemang. Att kyrkans ställning försvagats förändrar dock inte hennes av Kristus givna kallelse att förmedla evangelium om syndernas förlåtelse. Vi ska förstås vara ansvarsfulla och göra vad vi kan för att undvika smittspridning, men Kyrkan vet att det finns något som är mycket värre än att drabbas av sjukdom: Att leva och dö utan Jesus. 

Vi är kallade att be för vårt land, för dem som drabbats av Corona, för sjukvården och för alla som lider psykiskt av att ha blivit isolerade. Inte minst behöver vi be om ett andligt uppvaknande inom församlingar och för oss som enskilda. Som kristna i ett sekulärt samhälle blir vi lätt defensiva. Vi hamnar också lätt i samma fälla som Lot som flyttade närmare och närmare Sodom och till slut bosatte sig i staden. 

Risken är stor att vi blir andligt avtrubbade och börjar tänka och prioritera som om detta livet vore allt. Många av våra trossyskon i världen lider av svår förföljelse, medan vår största utmaning fortfarande är förförelsen. De som förföljs påminns dagligen om hur beroende de är av att leva nära Jesus, vi riskerar att mista insikten om vårt behov av att göra det. Desto mer behöver vi vinnlägga oss om att leva av Guds ord och uppmuntra till det samma. Den som är andligt vaken vet att hon behöver leva av syndernas förlåtelse. 

Antingen det är få eller många samlade, så är det en ofattbart stor nåd att Kristus kommer till oss även detta nya kyrko­år! Han kommer till oss genom ord och sakrament, med en gåva som är så stor att vi här i tiden aldrig helt inser dess vidd. Han kommer med syndernas förlåtelse och öppnar vägen helt in till Guds tron för oss. 

Detta budskap vill Guds helige Ande göra stort och omistligt för oss. Han vill få oss att inse att allt annat som vi tycker är värdefullt väger lätt i jämförelse. Denna gåva är den största vi kan ta emot, och den enda värdighet som ”krävs” för mottagandet är att man är en syndare. De som menar sig vara goda nog själva, göre sig inte besvär. Men för den som Guds Ande får ge självinsikt, blir det den största glädje att det står om Jesus att han är syndares vän. 

Kyrkans ”specialitet” är syndernas förlåtelse. Det är varje enskild kristens förmån och kallelse att ge den vidare till människor. Ordets tjänare, prästerna i församlingen, är särskilt avskilda, vigda, att genom förkunnelse, avlösning och förvaltande av sakramenten förmedla Kristi förlåtelse. Om det ännu en tid kommer vara begränsade möjligheter att samlas till gudstjänst, så låt inte din präst få gå arbetslös. Har du förmånen att ha en bekännelsetrogen präst i din närhet, så efterfråga nattvardsgudstjänster i mindre grupper, om det inte redan inbjuds till det. Du som inte har möjlighet att lämna hemmet, tveka inte att kalla honom hem till dig. En Ordets tjänare av det ”rätta virket” prioriterar det gärna. 

Ta också vara på goda gudstjänster och andakter som sänds via Internet, avsätt bestämda tider för bibelläsning och bön och samtala med trossyskon om den skatt vi äger genom Jesus. Låt Guds ord bo rikligt ibland er! Så kommer Den helige Ande låta Jesus komma till dig och välsigna och leda dig även under det kommande kyrkoåret. 

Gott nytt år! 

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/11/26/gott-nytt-ar/feed/ 0
Återkomsten https://kyrkaochfolk.se/2020/11/16/aterkomsten/ https://kyrkaochfolk.se/2020/11/16/aterkomsten/#respond Mon, 16 Nov 2020 15:27:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4146 ”Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Ty de som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten. Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm. Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.” 

1 Tess 5:1-11

”Jaså, så du ser inte fram mot domedagen – vad är det med dig?”

Vad är det rätta sättet att förhålla sig till Jesu återkomst?

Vi vet nog att vi bör vara förväntansfulla och glada – och det är kanske de flesta av oss också är, i vart fall ibland. Det är ju de som är meningen med det hela – det är det ämne som brukar avsluta mötesserier, bibelcamping och missionsveckor med.

Det är det alla sånger och psalmer handlar om: ”Ack, saliga dag, som i hoppet vi bidar” (Sv.ps. 314), och uppmaningar om att lyfta våra huvuden eftersom vår förlossning närmar sig och liknande uttryck.

Men om man måste gräva ganska djupt för att hitta fram till några förväntningar och någon glädje – om man för sin egen del tänker: Ja, det blir nog fint, det blir det; men jag är faktiskt också ganska glad över livet här. Det behöver inte komma så fort och för min egen del så kan det gärna dröja lite; det finns helt enkelt några saker som jag först vill uppnå: min examen, att få en livskamrat, att få sex, att se mina barn växa upp, se dem ta examen, få se deras livskamrater och se deras barn …

Det kan vara svårt att hitta sånger, psalmer och lovsånger som ger uttryck för det perspektivet eftersom alla sångerna är så väldigt glada.

Och ännu värre, om man nu faktiskt är lite nervös över talet om Jesu återkomst – men vet kanske att man inte borde vara det, och alla de andra omkring en sjunger så fint om den ”saliga dag”. En och annan kanske sitter med och känner sig lite ensam eftersom de inte upplever det på samma sätt, man sitter bara med där bland de andra …

Ja, hur är det man bör tänka och känna kring Jesu återkomst?

Vi kan lätt hitta sånger som ger uttryck för tvivel, sorg och fruktan på alla andra områden än just det som rör Jesu återkomst. Just när det rör det kanske mest skrämmande ämnet av alla – där uttrycker alla sånger, psalmer och lovsånger glädje.

Jag frågade en gång Asger Højlund om han kunde komma på en endaste sång eller psalm som uttryckte nervositet vid tanken på Jesu återkomst.

Det kunde han först inte. Där satt vi en stund och tänkte.

Så kom han likväl att tänka på 269 i Den Danske Salmebok:

Jag väntar dig, Herre Jesus, till dom, 

vart ögonblick jag ser mig om.

Snabbt och plötsligt du komma kan

i varje stund båd dag och natt.

Låt brinna mitt hjärtas lampa beredd

i tro, i hopp och i kärlek.

Jag sover eller vakar, då vare jag din,

jag lever eller dör, då vare du min!

Och när du kommer, kom mild och blid,

och gör mig salig till evig tid!

Detta handlar likväl inte om rädsla – men det är vördnad, något sunt allvar i den. Det är inte den avskyvärda domedagens åskknallar som hotar och skrämmer människor till omvändelse och låter oss leva i evig ångest; men det finns en hälsosam vördnad och allvar över det.

Samma tro, olika sinnen

Så bör man egentligen förhålla sig till Jesu återkomst?

Jag tror att vi reagerar väldigt olika. Några av oss är helt enkelt mera optimistiska av naturen. Andra är så konstruerade att de är mera inriktade på det eviga – och har det helt enkelt lättare att glädja och vara förväntansfull.

Det kan finnas många anledningar till detta. De kanske har det lättare att föreställa sig det eviga livet hos Gud – eller också har livet helt enkelt varit så tungt för dem att de ser fram emot att det en dag ska sluta, och de kan lägga allt bakom sig och varje tår torkas ur deras ögon.

Andra är mer jordtillvända och jordnära – det kan de också finnas många orsaker till: De håller kanske av livet mycket – eller har svårare att se något evigt och osynligt framför sig.

Och det är okej. Det där: ”Så du är ser inte med glädje fram mot domedagen – vad är det med dig?” håller inte. Guds barn har alltid varit mycket olika i detta avseende, liksom inom alla områden.

Och just så olika vi är vill Gud lära oss att samtidigt leva med sinnet riktat mot denna värld och med sinnet riktat mot den kommande världen. För några av oss kommer det att fylla oss mer, andra mindre. Den fråga som förenar oss är: ”Hur tjänar jag bäst Gud och andra med det sinne som jag har fått som gåva?”

Fruktan och avsaknad av fruktan

Både Jesus och Paulus skildrar Människosonens återkomst i fruktansvärda bilder, och det är säkert att denna text i 1 Tess 5 inte är till för att ge en mysig atmosfär.

Det är en grundton av varning i både Jesus och Paulus tal om återkomsten. Detta på grund av att återkomsten både är förlossningens dag och domens dag. Det finns en högersida och en vänstersida om Människosonens tron.  

Inre Mission [en dansk missionsorganisation, över. anm.] har varit kända för att lägga vikt vid domen. Jag tvivlar på att det någonsin var sanningen om IM. Det är det i alla fall inte idag. Faktum är att många av oss måste anstränga oss hårt för att överhuvudtaget komma in på det som rör domen och förtappelsen.

Saken är den att om vi skäms över förtappelsen och inte vill komma in på det kan vi därmed bli medskyldiga till att människor går förlorade. Guds ord har inte talat så varnande för att vi ska smyga undan och förtränga det utan för att vi med fruktan och bävan ska tala, som han själv talar om den.

Utanför Kristus härskar fruktan; men den är inte avsedd för oss. Den är avsedd för de människor som inte känner Kristus för att de ska lära känna honom.

Därför: I Kristus upphör rädslan. I Kristus börjar miraklet ske som kallas frihet från fruktan genom tron. Just eftersom vi vet att rädslan härskar utanför blir tryggheten hos Kristus ett under. Det blir till en trygg vördnad.

Trygghet och tröst

Försök att se hur Paulus avslutar sin text: 

”Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.”

Han går från trygghet till tröst! I bibelns tal om återkomsten får trösten alltid det sista ordet.

De kristna förväntningarna av återkomsten är glädje. Och den är styrka. Den kan få en att bära och tåla saker som man annars aldrig skulle kunna uthärda. Den kan få en att leva vidare med förluster som annars hade varit outhärdliga.

Det är nog så att så länge vi inte har någon glädje av evigheten, har vi inte heller mycket styrka här i livet. Då tror man att man går under, och att livet upphör, när man lider nederlag.

Jag vill därför önska att frasen ”En dag kommer Jesus igen, en dag är detta liv förbi, en dag bryter evigheten in på den nya jorden” blir en av de gladaste och starkaste tankarna hos oss. Det är nämligen så vi slår rot på den nya jorden. Varje gång du med glädje kan tänka: ”En dag kommer Jesus igen, en dag är detta liv förbi, en dag bryter evigheten in på den nya jorden” så kastar vi hoppets ankare in i den nya världen där Jesus redan bygger ett hem för oss.

översättning Gabriel Skilling

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/11/16/aterkomsten/feed/ 0
Domsöndagen https://kyrkaochfolk.se/2020/11/12/domsondagen-3/ https://kyrkaochfolk.se/2020/11/12/domsondagen-3/#respond Thu, 12 Nov 2020 15:34:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4152 Matt 13:47-50

Vi ställs idag inför den yttersta domen. När vi ser på vårt eget liv kan vi frukta, men ser vi på Jesus finns det hopp.

Vid den yttersta domen

1. Får vi se hur Gud har sökt oss i livet.

För det har han gjort! Ända sedan vi föddes har han sökt oss. Det gör han med varje människa.

Vi har levt i det vanliga. Livet har rullat på och vi har försökt att klara vår vardag. Bakom allt i vardagen finns en ännu större och avgörande fråga – hur har vi det med Gud?

Nätet är en bild för att vi har mött Gud i livets olika skeden. Han skapade oss. Han har rört vid oss. Gud har haft stor omsorg om oss, även om vi inte alltid har sett det. Många gånger har vi kanske varit som bortskämda barn som tyckte att ”varför har han inte hjälpt mig?”.

I livet har han rört vid oss på olika sätt. Kanske var det genom en kristen människa, aftonbön i barndomen, bönhörelser som vi snabbt glömde, konfirmationstiden, besökelsetider där Gud var särskilt nära, lidande där han kallade på oss. Ja det kan vara väldigt olika, men hela tiden har Gud kallat på oss.

Inte ens den mest fullfjädrade ateist kommer undan Gud. Även om vi försöker att hålla Gud ifrån oss kommer vi inte undan Honom. 

Gud har gett tecken. Vi kan se hur världen skakar just nu ekonomiskt och genom pandemin. I Bibeln talas om att tiden var fullbordad när Jesus föddes. Gal 4:4. Det är det starkaste tecknet. Det talas också om att martyrerna är ett tecken, Upp 6:11 och att en dag har Herren fått nog av all ondska Matt 23:32, 1 Mos 16:13. Då kommer domen!

2. Avslöjar Gud vad vi har gjort av våra liv.

Det är detta som så många gånger kan bli så pinsamt för oss.

Nu är det här slutliknelsen i själva liknelsetalet. utgångspunkten är Jesu liknelse om sådden. Vi kan läsa om detta i Matt 13. Där finns tre jordmåner som lyfter fram att våra frälsningshinder (se Matt 13:1-23). De kan uttryckas på följande sätt;

”Jag glömde” – jag glömde Gud. Visst blev jag berörd, men sedan glömde jag bort hur viktigt det var. 

”Jag vågade inte” – när motståndet kom höll vi inte i. Vi vill inte ha motstånd från släkt, arbetskamrater och vänner. Så vek vi undan och skruvade ner vårt sökande efter Herren!

”Jag hann inte” – det var så mycket annat, och så fick Gud komma i sista hand, Utan att vi märkte det blev tron allt mindre viktig för det var så mycket i livet som var viktigt.

Bakom allt detta finns att jag vill att Gud ska finnas på mina egna villkor. Jag vill bestämma över Honom. Ja, vi säger det inte så naket, men vi tänker så. Han blir bara att en prydnad, ett nöje, men inte mer. Men Gud kan inte nöja sig med annat än att vara nummer 1. När han inte får vara det går Guds kraft förlorad i våra liv.

Det finns två utgångar på domen. Det finns, smärtsamt nog, en evig skilsmässa från Gud. Det handlar om Guds dom och Guds frånvaro. Det är en skuggtillvaro full av grämelse. Den börjar här i synden. Synden lovar så mycket gott, men gör oss alla besvikna. Den brinnande ugnen uttrycker just detta, liksom de gnisslande tänderna.

Men det finns ett annat alternativ och det är evigt liv. Ingen behöver gå förlorad för vi erbjuds evigt liv i Jesus Kristus.

3. Gud ger evigt liv till dem som tror på Jesus.

Det ges till de rättfärdiga (v. 49) – Alla har vi problem. Våra liv är fullt av synder, av svek och ondska – ja faktiskt. Vi kanske inte vill erkänna det. Paulus skriver om detta när han säger att vi t o m var Guds fiender (Rom 5:10). Genom ett oförtjänt under förklaras vi rättfärdiga i Jesus Kristus. Det innebär att Gud iklär oss Jesu renhet. Ingen kan fördöma oss för vi har hans förlåtelse. I domslutet frikänns vi, för att vi hör samman med Honom som burit vår dom! Vi blir lika rena inför Gud som Jesus Kristus, för vi är i klädda Honom! Denna gåva får vi oförtjänt genom tron på Jesus!!

De första kristna tog bokstäverna i det grekiska ordet ”fisk” och lät det betyda; Jesus Kristus Guds Son Frälsaren (ungefär som vi kan använda begreppet WWJD (=What Would Jesus Do?). Den stora fisken, Frälsaren Jesus, omsluter oss så att ingen dom kan skada oss! Vi får gömma oss i Honom!

I liknelsekapitlet är denna liknelse en utläggning av den fjärde jordmånen, den goda jorden. Där myllas sädeskornen, Jesus och hans liv, ner i det innersta. Kraften finns i sädeskornet och jorden bara tar emot det. 

Det du och jag får göra är ta emot denne Jesus. Tro är att ta emot honom och att komma till honom. Du får komma med synden, likgiltigheten, rädslan – ja, allt! Då myllas han, den goda säden, ner i ditt och mitt innersta. Denna kraft tränger in i vårt innersta. Det är detta ord som nu sås in i våra liv; Jesu rättfärdighet, evangeliet om Jesu död för våra synder!

Därför ska vi vända oss till Jesus. Där finns vår räddning.

Till sist en fråga och en uppmaning;

Frågan: Håller du och jag på att somna in? 

Vi kanske kompromissar med synden? Eller vi håller på att skruva ner de andliga elementen, sakta men ändå …

Jesus kallar oss att söka honom på nytt.

Uppmaning: Gud har öppnat en dörr för dig och mig genom Jesus. Gud ger sin rättfärdighet som en gåva. Kom till Jesus ditt liv!

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/11/12/domsondagen-3/feed/ 0
Söndagen före Domsöndagen https://kyrkaochfolk.se/2020/11/12/sondagen-fore-domsondagen-2/ https://kyrkaochfolk.se/2020/11/12/sondagen-fore-domsondagen-2/#respond Thu, 12 Nov 2020 15:31:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4150 I evangeliet nu på söndag hör vi fariséerna ställa en fråga till Jesus när Guds rike ska komma. Det är samma fråga som lärjungarna senare skulle komma att ställa på himmelsfärdsdagen. ”Är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” (Apg 1:6) Frågorna uttrycker en väntan på att Gud ska agera, handla. Och denna fråga formulerar vi i bön dagligen när vi ber Herrens bön: tillkomme ditt rike.

Väntan

Att vänta är ett av trons tecken och det handlar om en särskild väntan: väntan på att Herren ska handla i den tid som behagar honom, en väntan på Jesus. Ett av otrons tecken är att man inte väntar. Alltså ungefär som på Noas och Lots dagar – man åt och drack, köpte och sålde utan tanke på slutet med räkenskapsdagen. 

När vi läser om människorna på Noas tid och Lots dagar, kan vi ställa den rannsakande frågan till oss själva: Är detta en beskrivning också av mig? Låter jag det vardagliga uppsluka mig så till den grad att jag glömmer varför jag är här och vartill mitt jordiska liv syftar?

Denna tid på kyrkoåret och det dagliga bedjande av Herrens bön hjälper mig med riktpunkten. Nu i slutet av kyrkoåret får jag rikta mitt liv till Herren Jesus i vaksamhet och väntan på hans ankomst. 

Guds rike är här!

Vi hör att Jesus får en fråga om när Guds rike ska komma. Svaret han ger är att Guds rike är av ett annat slag än de riken vi är vana vid. Till skillnad från andra riken kan man inte peka ut det på en karta. ”Nej, Guds rike är inom er”, säger han. Detta är en omdiskuterad översättning. Det kan översättas så, men också ”Guds rike är mitt ibland er”. En översättning måste välja en betydelse. Bibel 2000 väljer den förra Folkbibeln den senare men båda är sanna.

Guds rike är mitt ibland er, säger Jesus. Det beror på att han själv är mitt ibland dem. Där Jesus är, där är Guds rike. Guds rike är också här mitt ibland oss i denna tid. För Jesus är närvarande enligt sitt löfte i sitt Ord och sakrament. När vi – inför kommunionen – hälsar varandra med Guds frid, är den Uppståndne mitt ibland oss, som han var bland lärjungarna en gång.

Men Guds rike är också inom oss. Genom tron och framförallt genom kommunionen är Jesus inom oss, ett med oss, i vårt hjärta med sin heliga närvaro. Dit vill han komma med sin rening från synden, med försoningen för allt ont vi gjort, sagt och tänkt men också med sin helgande kraft till ett heligt kristet liv. Guds rike är här, mitt ibland oss, inom oss i vårt hjärta.

Lita på Guds löfte

Detta är något som stryks under för oss i slutet av kyrkoåret. Vi uppmanas att lita på Guds löfte, att han håller allt i sin hand och att han vid tidens slut vill komma åter till oss för att döma levande och döda. 

Spring inte dit de pekar!” uppmanar Jesus i evangeliet. En tid av väntan är också en tid av spekulationer. Då och då poppar det upp spekulationer om framtiden och världens undergång. Men en kristen väntar inte på världens undergång utan hon väntar på att Jesus ska komma tillbaka, och det är en oerhörd skillnad.

Idag säger Jesus att vi inte behöver oroa vårt hjärta med spekulationer om framtiden och tidens slut. Det finns något annat som är mycket viktigare. Det kan sammanfattas i det som Luther säger om bönen tillkomme ditt rike. Guds rike kommer självfallet vår bön förutan men vi ber i denna bön att Guds rike ska komma till oss. Och Guds rike kommer till oss här i tiden genom ordet och tron men också i evig­heten genom fullkomlig uppen­barelse, säger han.

Istället för att oroa oss med meningslösa spekulationer får vi lita på Guds löften. De säger att Herren är med oss alla dagar till tidens slut, att han besegrat dödens makt och vunnit det eviga livet åt oss. 

Vi vet att tiden kommer att ta slut. Vi vet att Herren kommer åter. Men vi vet också att Herren med sitt rike verkar mitt ibland oss och befäster sin närvaro i våra hjärtan och liv. Därför ber vi varje dag i Herrens bön: Tillkomme ditt rike.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/11/12/sondagen-fore-domsondagen-2/feed/ 0
Drick av den alla https://kyrkaochfolk.se/2020/11/12/drick-av-den-alla/ https://kyrkaochfolk.se/2020/11/12/drick-av-den-alla/#respond Thu, 12 Nov 2020 15:16:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4144 Coronapandemin har fått vår kyrka att ompröva invanda mönster på många sätt. Inte minst gäller detta frågan om nattvardens firande i allmänhet och hur denna fysiskt distribueras till församlingen samtidig som man undviker smittspridning. Former som hittills varit mycket ovanliga i vår kyrka har blivit vardagsmat. Allt från förbud mot drickande ur kalken och särkalkar till att mässfirandet helt ställts in. Allt detta kan vi hitta i vår kyrkas tradition eller närbelägna kyrkor. Mer radikalt är greppet att endast tillåta nattvard under en gestalt (då bara brödet utdelas) eller TV-sänd nattvard med valfri dryck. 

Den senare saken ska prövas av Stockholms stifts domkapitel i närtid. Det är självklart helt förkastligt. Nattvard firas i gudstjänsten med bröd och vin. Under 2019 konstaterade Västerås stifts domkapitel att det var oförenligt med Svenska kyrkans tro att fira nattvard med exempelvis vatten.

När det gäller nattvard under en gestalt har den saken inte förekommit i vår Svenska kyrkan sedan reformationen. Nyligen beslutade Ansvarsnämnden för biskopar i ett ärende mot Susanne Rappmann för en mässa vid en prästvigningsgudstjänsten där mässan firades endast under en gestalt.

Inför nämnden anförde Susann Rappman bland annat följande från biskopsbrevet om nattvarden. ”Möjligheten att ta emot gåvorna under en gestalt, det vill säga antingen bröd och vin, finns. Den som tar emot endast bröd eller vin får del av nattvardens fulla välsignelse.” Nämnden konstaterar att det är tillåtet att fira nattvard under en gestalt. Nämnden menar att det är ”ett ansvarsfullt sätt att begränsa smittspridning”. 

Det är en enkel men felaktig kyrkorättslig lösning. Vare sig biskopsbrevet eller kyrkoordningen säger att man kan avstå från att dela ut bröd och vin – kropp och blod – till församlingen. Biskopsbrevet uttrycker att man inte måste ta emot det som blir erbjudet under bägge gestalterna. 

Av Svenska kyrkans högsta rättskällor i bibeln och bekännelseskrifterna framgår också följande:

”Vid Herrens nattvard få lekmännen sakramentet under båda gestalterna, emedan detta bruk stöder sig på Herrens befallning Matt. 26: Dricken härav alla […] Det är blott sedvana, ej ens särdeles gammal, som föreskriver annorlunda. Men det är allmänt erkänt, att en sedvana, som i strid mot Guds ord, ej skall godtagas, såsom kyrkoordningarna säga […] Men denna sedvana är upptagen ej allenast i strid mot Skriften, utan även mot de gamla kyrkoordningarna och kyrkans föredöme. Om några hellre velat mottaga sakramentet under båda gestalterna, ha de fördenskull icke bort tvingas att mot sitt samvete göra annorlunda.” (Augsburgska bekännelsen XXII. Om nattvarden under båda gestalterna)

Det måste för det första sägas att nattvarden inte kan firas utan bröd och vin. Inte heller kan man vägra att erbjuda församlingen bägge gestalterna. Men den som av någon anledning inte kan eller vill ta emot någon av gestalterna ska inte tvingas därtill.

Man ska inte tvinga någon oavsett vilken orsak man gör det av. Luther skriver: 

”Slutligen vilja de icke […] gå till nattvarden, utan förakta den. Det är nödvändigt att förmana dem härutinnan, men på sådant sätt, att de icke tvinga någon till tro eller till att anamma nattvarden eller uppställa någon lag eller bestämd tid och plats, utan predika så, att de driva sig själva därtill och liksom tvinga oss präster att giva dem sakramentet.” (Företal till Lilla katekesen)

Det är helt enkelt oförenligt med det uppdrag präster och biskopar utför att inte erbjuda nattvard under bägge gestalterna. Varje kristen har rätt att kräva sakramentet, livet och saligheten om inte man bannlysts från kommunionen.

Det är självklart mycket viktigt att undvika smittspridning, och nattvardens firande måste anpassas efter lokala förhållanden. Man kan förstå tanken att en halv nattvard är bättre än ingen nattvard. Men om smittskyddet inte medger att man firar nattvarden under bägge gestalter ska den inte firas alls. I de flesta fall kan man istället upplysa om att man inte måste ta emot bägge gestalter och att göra alla praktiska anpassningar. Men dessa får inte gå längre än vad nöden kräver och så snart som möjligt måste vi återgå till de goda ordningar som understryker att sakramentet är en nådegåva och en rättighet för varje troende. 

Nattvarden måstes firas med den stora räkenskapsdagen för ögonen. Då ska den högste domaren hålls rättegången över levande och döda. Med dessa förhållanden är det svagt av Ansvarsnämnden för biskopar att inte öppna rättskällorna och läsa innantill. Ännu svagare av den som är valts att vara en herde för Guds hjord att följa den instiftelse som säger ”Tag och ät” och ”drick av den alla”.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/11/12/drick-av-den-alla/feed/ 0
Syndabekännelse i höstens tid https://kyrkaochfolk.se/2020/11/09/syndabekannelse-i-hostens-tid/ https://kyrkaochfolk.se/2020/11/09/syndabekannelse-i-hostens-tid/#respond Mon, 09 Nov 2020 17:28:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4140 Nu är hösten här. Det kan vara en besvärlig årstid för många. Mörkret lägger sig tungt över sinnet. Dagarna blir kortare och allt eftersom löven faller bleknar färgprakten och kvar är bara ett dystert novembergrått landskap. Tungsinnets tid är inne.

Själv har jag alltid trivts mycket bra med hösten. Både under den färgsprakande inledningen och senare när de nakna oansenliga träden, efter höstvindarnas härjningar, inträder i sin vintervilas skepnad. 

För mig hänger hela året samman. Jag kan inte skilja ut en årstid och säga, att den tycker jag inte om. Däremot kan jag säga, att hösten tilltalar mig extra mycket i Guds underbara naturs kretslopp. 

Naturen har fått en central plats i vår tid av klimathot och hållbarhetsresonemang. Ibland sägs det att naturen tagit Guds plats i en sekulariserad tid. För mig är det dock obegripligt hur Guds skapelse skulle kunna ersätta Gud själv. Däremot kan jag mycket väl föreställa mig, att det kan vara ett sätt att förstå Guds storhet och kraft, att upptäcka allt det underbara i naturen. Naturen och dess oerhörda rikedom och mångfald bör göra människan ödmjuk och hälsosamt liten på jorden. Gud har gett oss ansvar att förvalta detta. Bara genom det ansvar Gud lagt på oss människor för sin skapelse kan vi växa. Bara genom Gud får vi liv och kraft också i års­tidernas olika faser och skiftningar. Årets lilla korta kretslopp ingår i Guds fantastiska evighet.

För den som ser hösten som en deppig tid, vill jag förklara varför den fyller en så positiv symbolisk bild för mig. Jag uppfattar hösten som syndabekännelsens tid.
Den tid på året då det är dags att göra upp med årets förehavanden. Förberedelsen inför att få vila i förlåtelsen under kommande vinterro, för att ha ny kraft när våren kommer. Våren, den tid då jag får en ny chans att växa igen och formas utifrån mitt renare och bättre jag. Den pånyttfödda person som, när så sommaren kommer, har de bästa förutsättningar att blomma fullt ut. Så tänker jag mig årets rytm ur mitt kristna perspektiv. Hösten blir den förlösande syndabekännelsens tid och alltså full av nåd och hopp.

Kanske kan denna bild av hösten ge någon annan människa tillförsikt istället för dysterhet. Jag vill därför klä mina tankar kring hösten i hoppfull bön och innesluta de kristna bröder och systrar som nu känner sig nedstämda.

Gode Gud förlåt mig mina synder

Som höststormar river i trädens kronor sliter mitt dåliga samvete itu mig inifrån

Ge mig avlastning och lugn

Blås mig ren och frisk

Låt alla mina synder få falla likt löven på hösten

Lyft av mig det vissna, det orena och döda

Liksom allt förmultnar och försvinner vill jag att min synd lyfts av och förlåtes

Så som trädens och växternas avfall blir till ny näring i naturens kretslopp,

låt också mina synders borttagande bli till uppbyggelse och ny livskraft i mitt liv

Din natur går efter stormig höst in i vintervilan

Låt mig efter förtvivlan och bekännelse också gå in i förlåtelsens stillsamma ro

Gode Gud förlåt mig mina synder, tunga som höstmörkret, och ge min trötta själ vinterdvalans ro

Gode Gud ge mig vårens och pånyttfödelsens kraft och hopp

Gode Gud förlåt mig mina synder och låt mig renad och stärkt växa i kraft och njuta sommarens fulla blomstring ännu ett år

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/11/09/syndabekannelse-i-hostens-tid/feed/ 0
Kyrkans lag bereder väg för nåd https://kyrkaochfolk.se/2020/11/09/kyrkans-lag-bereder-vag-for-nad/ https://kyrkaochfolk.se/2020/11/09/kyrkans-lag-bereder-vag-for-nad/#respond Mon, 09 Nov 2020 17:23:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4135 Som präst i en Kyrka som är otydlig med Lagen blir det svårt att förmedla Nåden. Som kristna är vi satta att räcka nåd och förlåtelse – det vi har fått som gåva får vi ge som gåva. Men när Kyrkan döljer och förnekar behovet av denna gåva är det som att själva grundplanen rubbas. Istället för att räcka Nåd måste vi först förmedla Lag, för att sedan återvända till Nåd. Resan blir längre, svängarna blir svårare.

Den kristna tron är fylld av paradoxer. Det eviga livet blir oss givet genom Jesu död på korset. Våldet besegras genom att den andra kinden vänds till. De fattiga i anden är de som himmelriket tillhör. Dessa paradoxer är nödvändiga för vår tro. Guds dårskap är visare än människor. Paradoxerna är inte en krydda i vår tro, tvärtom är de en förutsättning för en frälsande tro.

En sådan paradox som vi behöver återerövra är att Kyrkans lag är nåd.

Kyrkans lära står fast

Kyrkan är bärare av den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga. Kyrkan är de troendes samfund där Guds ord predikas rent och klart och de heliga sakramenten förvaltas och utdelas i enlighet med Kristi ord och instiftelse. Vad Kyrkan är, är tydligt, och det är de som bejakar detta som är Kyrkans folk. Inte försöket till det omvända som vi ser prov på idag, där tanken är att Kyrkans lära är summan av folkets åsikter. Kyrkan är inte och kan aldrig vara en demokrati som är summan av medlemmars tankar och tro. Guds heliga vilja är varken upp till biskopar, präster, lekmän eller kyrkomöten att besluta om. Den är oss given, en gång för alla.

Kyrkan har utsett biskopar. Biskoparna har avskilt präster genom vigning. Prästen har i vigningen lovat att ”rent och klart förkunnar Guds ord så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna”. I strikt mening är det alltså inte så intressant vad prästen tror eftersom prästen ska tro det som Kyrkan tror, vilket bör vara allmänt känt.

Likaså har prästen lovat att ”efter den nåd Gud för­länar, hugsvala och upprätta bedrövade och bekymrade hjärtan” (numera heter det i Svenska kyrkan “hjälpa dem som behöver er tjänst och stå på de förtrycktas sida” men vi får be och hoppas att det är samma sak man menar). Prästvigningslöftet är ett men uppdelat i olika delar som hänger samman. Det rena och klara Ordet hänger på samma sätt samman med den av Gud givna nåden och möjligheten att hugsvala och upprätta bedrövade och bekymrade hjärtan.

Denna tydlighet visar på Guds godhet, på frälsningens storhet och på människans kallelse. Den tar både Gud, människan och livet på allvar, även när det går bortanför den enkla logiken. För målet är inte mänsklig logik. Målet är gudomlig frälsning.

Guds höghet och människans kall

Människans kallelse är svindlande. Vi är skapade till Guds avbild, vi är skapade till Hans likhet. Vi är de utvalda, de heliga. Frälsta genom Kristi dyrbara blod. Kallade att vara ett ljus och ett salt i denna värld. Kallade att vara Kristi kropp. Att förminska detta och de krav som kommer som en konsekvens av detta faktum är inte ödmjukhet eller barmhärtighet, det är undanflykt och ett förnekande av Guds vilja.

Genom historien har Guds helighet varit en röd tråd som sällan ifrågasatts. I Gamla testamentet möter vi den på sätt som kan verka stöttande för nutidsmänniskan. Ingen kunde tveka på vilka förväntningar Gud hade och att ribban var högt lagd, så högt att det omöjligt gick att nå på egen hand. Synden bestraffades skoningslöst. Samtidigt var det just detta som beredde vägen för Kristus. Folk förstod att man behövde en frälsare.

Likaså i Kyrkans historia har man sällan darrat på manschetten att predika Guds helighet, trots alla mänskliga tillkortakommanden. Kyrkans historia är fylld av syndare – men sällan har man teologiskt jobbat för att rättfärdiggöra synden.

När lagen är känd är marken beredd för nåden

Det är i denna miljö som Jesus verkar. Paradoxen blir att denna miljö med tydlig Lag främjar tydlig Nåd. När äktenskapsbryterskan blir släpad inför Jesus är det ingen som tvekar på att synd har begåtts. Ingen tvekar på vad det rättmätiga straffet borde vara. Det är knappt ens så att de anklagande tvekar på att de själva är syndare när de alla besvikna får vandra iväg ovärdiga att kasta första stenen. När detta är på plats är allt förberett för förlåtelsen. Allt är förberett, allt är tillrett. Det räcker för Jesus att förmedla nåd och förlåtelse. Gå nu och synda inte mer.

Tänk istället om äktenskapsbryterskan inte hade vetat något om Lagens krav. Om hon inte hade vetat om äktenskapets helighet. Om de som släpat fram henne hade trott att man var syndfri genom att vara ”en lagom god människa” (till skillnad från kvinnan de släpat fram som enligt dem inte var tillräckligt god). Då hade situationen varit en annan. Förlåtelsen hade inte kunnat räckas eftersom förlåtelsen inte hade efterfrågats. Kanske hade kvinnan till och med blivit stenad innan hon ens hade kunnat vända sig till Jesus – för vem vet om de anklagande hade avstått från att kasta första stenen. Och Jesus hade fått börja i en annan ände – först hade han behövt förklara för henne vad som var fel, innan han hade kunnat komma med nåd.

Kyrkans uppgift är på ett sätt densamma som Johannes Döparens uppgift. När Kyrkan blir tydlig med Lagen bereder hon vägen för Jesus, för Nåden. När Kyrkan rätt förmedlar budskapet om Guds helighet och människans stora kallelse, kan det omöjligen finnas någon tvekan om att vi alla är i behov av frälsning. Budskapet om Guds helighet leder till insikten om att den egna rättfärdigheten inte räcker till. Kyrkan bereder människan för att ta emot Guds nåd genom Jesus. För att använda ett uttryck som är populärt idag – ”det är sedan gammalt”. Kyrkans tydlighet banar väg för Kyrkans folk att gå i förberedda gärningar.

Liberaliseringen förhindrar nåden

Kanske är detta ett av de allvarligaste problemen med Kyrkans liberalisering. Försöket att lyfta upp människan genom att förminska Guds krav underminerar både teologiskt och pastoralt.

Teologiskt underminerar det människans storhet och kallelse. Om det inte är så viktigt med synden, kan människan omöjligt vara kallad till helighet. Om synden inte är så allvarlig kan det ju inte stämma att vi är kallade att vara ett salt och ett ljus. Om synden inte spelar så stor roll kan vi ju omöjligt vara Kristi kropp, eftersom Kristus är fri från synd. Förminskandet av synden leder till förminskandet av människan. Förminskandet av Gud förminskar oss som Guds avbild.

Pastoralt omöjliggör liberaliseringen ofta mottagandet av nåden. Det är de som sörjer som ska bli tröstade. Det är det som hungrar som ska bli mättade. Det är de ödmjuka som ska ärva jorden. I en miljö där Kyrkan inte längre står för Guds Lag och helighet är inte marken längre förberedd för Guds Nåd. Nyckeln till himmelriket är att vara fattig i anden.

En liberalism som inte kan befria

Pastoralt är tanken att prästen, likt en Kristi ställföreträdande, ska räcka nåd och förlåtelse. Detta gäller både det allmänna prästadömet och det särskilda ämbetet. Men när Kyrkan inte längre förmedlar Lagen måste prästen först iklädda sig rollen som Johannes Döparen. Därför leder den liberala kristendomen till sin egen paradox – trots att den är liberal är det just det liberala som omöjliggör den största liberalismen av dem alla – friheten från synden. I en Kyrka som inte är tydlig hamnar prästen, församlingen och den enskilde kristne i en svår uppgift – att vara både Johannes Döparen och Kristi kropp. Rollen är ofta svår att förena. Och när Kyrkan blir otydlig om heligheten och Lagen blir det svårare för prästen att vara tydlig med Nåden och evangeliet. Inte för att det egentligen är så svårt att säga båda, men för att om de båda sägs samtidigt av samma person är det lätt att motparten enbart hör det ena.

I mötet med äktenskapsbryterskan behöver Jesus inte predika Lagen. Han behöver inte predika Guds helighet eller syndens allvar. Allt detta är givet genom sammanhanget och synagogan. Det Jesus kan göra är att förmedla Nåd och förlåtelsen.

Kyrkan uppgift är tala klarspråk – till befrielse och frälsning

Kyrkans uppgift, Kyrkan med stort K, är ett förmedla en kallelse och en uppgift som är så stor att ingen ens kan uppleva sig vara i närheten av att klara det på egen hand. För att tala med Paulus – alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och vi står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt oss.

Det är därför det är så allvarligt när Kyrkan tvekar på att hålla det heliga för heligt, för att kalla synd för synd. När Kyrkan brister på dessa område försvårar Kyrkan för omvändelse och Nåd. Den falska liberaliseringen leder till fångenskap och bundenhet.

Omvänt är det en nåd när Kyrkan är tydlig. Tydlig med heligheten. Tydlig med synden. Tydlig med människans kallelse. Tydlig med att vi alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Först då öppnas porten till Nåden. Desto tydligare Kyrkan är desto mer blir marken beredd. Desto skarpare Kyrkan är desto lättare blir det för Kyrkans folk att förmedla Nåd.

Det må vara en paradox. Men det är ofta i paradoxerna som trons skatter vilar.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/11/09/kyrkans-lag-bereder-vag-for-nad/feed/ 0
Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet. 2020 https://kyrkaochfolk.se/2020/11/05/tjugoandra-sondagen-efter-trefaldighet-2020/ https://kyrkaochfolk.se/2020/11/05/tjugoandra-sondagen-efter-trefaldighet-2020/#respond Thu, 05 Nov 2020 17:27:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4138 Gud vill alltsedan begynnelsen att alla människor ska bli frälsta. Det fanns inte i hans vilja att någon skulle gå förlorad. Tvärtom. Gud önskar inget mer än att ta emot alla män­niskor i sin gemenskap och det redan här i tiden.

Den vecka som ligger framför oss bär rubriken frälsningen och texterna låter oss förstå att frälsningen också är ett liv i efterföljelse. Det gäller att låta Jesus vara vårt ledljus på vandringen genom en mörk värld. Han har redan skänkt oss vad vi behöver. I episteltexten läser vi att ”allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss”. 

När vi kommer till Joh 12:35 har Jesus just avslutat sin offentliga gärning. Nu är det dags att sammanfatta Guds vilja. De flesta hade inte tagit emot Guds välgärning och därför läser vi:

1. När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen

a) Det är påsk och några greker hade bett om att få se Jesus. De hade hört talas om honom och var nyfikna. Jesus hade talat om att vetekornet måste falla i jorden och dö för att kunna växa upp och gå i ax. Han hade försökt att säga dem att Människosonen måste bli upphöjd? Men det var obegripligt för dem. Inte ska väl Guds Messias bli korsfäst? De vägrar att tro på Jesus och i samma stund lämnar han dem och försvinner. Det blir mörkt. Många människor befinner sig i detta mörker.

b) I den saken har ingenting ändrat sig. Antingen tas vi in i hans ljus och vandrar som hans lärjungar eller så lämnar han oss och vi förblir i mörkret utan ledsagare. Det är det lättbegripliga i sammanhanget.

c) Jesus är dold också för oss som tror, men ändå inte. Han leder oss genom livet. För oss är Han synlig i evangeliernas berättelse och i vår liturgi. Där blir han förklarad för oss och där uppen­barar han sin härlighet. ­Johannes skriver: ”Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss. Vi såg hans härlighet liksom den Enföddes Sonens härlighet från sin Fader och han var full av nåd och sanning.” (Joh 1:14)
Han lyser oss på vägen. Av den gammal­testamentliga texten förstår vi att redan profeten Jesaja hade anat att den dagen skulle komma. Vi läser.

2. Jesaja såg hans härlighet

a) Johannes citerar profeten som säger att Gud har förblindat dem som inte tror. Denna förklaring använder sig också synoptikerna och de första kristna av när de ska försöka förstå varför inte alla blir troende. Gud vill att alla människor ska tro och få del av frälsningen, men otron hotar oss människor. I liknelsen om den fyrahanda sädesåkern säger Jesus att de upptrampade vägarna, törnen och tistlar och stengrunden hotar att döda tron och trons liv. Men trots det kom många till tro skriver Johannes i vår text, v 42. Det är vårt hopp att Guds liv ska visa sig starkare än vårt eget, se episteln från 1 Petr 1:2-8.

b) I Jesaja 6 berättar profeten om sin kallelse. I kallelsens stund får han se hur Herrens härlighet kommer mot honom som ett ljus, så starkt att han tror att han ska dö. Ljuset gör att han helst vill försvinna bort, men som genom ett under får han vara med om hur Gud frälser. Det är inte ovanligt att människor upplever obehag och rädsla när Herren kommer nära eftersom Gud är helig. Människan behöver få höra evangelium, behöver få höra om Jesus som fullbordar lagen, bär vår skuld och lagens straff. Vi behöver få höra att detta är för oss. Gud vill komma till oss genom evangelium. 

c) Gud verkar frälsningen ibland oss och vår kamp är att förlita oss på honom. Om vi ska kunna se Jesus behöver vi gå andra vägar än de vanliga och låta Jesus vara ljuset på vår stig. Vi ska låta honom rensa bort törnen och tistlar ur våra liv och låta stengrunden i våra hjärtan förvandlas till Golgata klippa. Visst kan det göra ont när Guds Ande verkar, men Guds syfte är vår förlossning, vår befrielse och ingång till ett liv med Honom. Tänk vilket underbart budskap och ändå ser vi skaror av människor vandra i mörkret. Jesus förklarar. 

3. De älskade äran från människor högre än äran från Gud

a) I avslutningen av vår text får vi veta orsaken till mörkret. Människorna älska mörkret mer än ljuset. Människorna bär på skuld och vill inte erkänna den, än mindre komma nära Gud. Människan har blivit så inkrökt i sig själv att problemet blivit henne övermäktigt. Det behövs ett under, en mäktig Gud för att frälsa. Och en sådan mäktig Gud har visat sig i Jesus Kristus. Att lära känna Sonen är att lära känna Fadern. 

b) Gud har gjort allt för oss genom Jesus Kristus. Han har skänkt oss frälsningen och visat oss vägen, men han har också kallat oss att kämpa trons goda kamp. Det är med andra ord inte en ond kamp vi för. Det är i förstone inte en kamp mot synden och dess frestelser. Inte heller kämpar vi för att fullborda lagen. Vi tror inte att vi kan besegra döden. Nej, vår kamp är att hålla oss nära Jesus, att lyssna i avsikt att lära av och lyda honom. Frälsningen innebär att vi ärar Gud och inte människor. Denna förvandling kommer till uttryck i liturgin och i vår livsstil. Det är så vi ska förstå alla de förmaningar vi finner i Nya testamentet.

c) Petrus ord i veckans epistel kan gott få riktas direkt till oss:

”Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt.”

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/11/05/tjugoandra-sondagen-efter-trefaldighet-2020/feed/ 0