Kyrka och folk https://kyrkaochfolk.se Klassiskt kristet veckomagasin Fri, 25 Sep 2020 07:01:20 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=5.5.1 https://kyrkaochfolk.se/wp-content/uploads/2019/12/kof-fav-150x150.png Kyrka och folk https://kyrkaochfolk.se 32 32 .öåp,.b’0ol-LLOl:_;VL scwkrxazä’ https://kyrkaochfolk.se/2020/09/28/oap-b0ol-llol_vl-scwkrxaza/ https://kyrkaochfolk.se/2020/09/28/oap-b0ol-llol_vl-scwkrxaza/#respond Mon, 28 Sep 2020 17:44:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4051 Det är mitt krypbarn som har skrivit rubriken. I vanlig ordning hann jag inte tänka färdigt förrän det var dags att gripa in, och egentligen är det förstås lite förmätet att skriva något under ”eftertanke” när man har ett krypbarn hemma, eftersom det sällan blir tid för just detta. När barnet väl sover då blir aftonbönen ”låt mig få sova” och sedan besvaras den omedelbart. Nu med mitt sjätte barn har jag emellertid haft gott om tid att tänka efter före, vilket gör den tillsynes enahanda och oglamorösa vardagen mellan fyra väggar djupt meningsfull.

Sekulariseringen framstår kanske främst som ett hot emot söndagens gudstjänst men den slår egentligen ännu värre mot vardagslivet. Man kan inte nog framhålla vikten av gudstjänsten som en förutsättning för ett kristet liv. Men sekulariseringen, och naturligtvis ytterst vår själafiende, vill få oss att anamma en världsbild där Gud är frånvarande på både skapelsens, frälsningens och helgelsens plan och har vi väl delat upp vår tillvaro i dels en gudlös vardag där vi arbetar den mesta tiden och dels söndagens gudstjänst så har vi redan förblindats för det mesta av Guds nådefulla handlande med oss. Låt mig ge några exempel ur min vardag på vad som då går oss förbi:

”Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer, en blomma doftar och ett ax sig böjer”, skriver JO Wallin (Sv.ps. 305). Allt har kommit till genom ett Ord av Gud, och detta Guds Ord är Kristus. Det är ett Ord av liv, ett skaparord som framför våra ögon och i våra egna kroppar blir synligt och konkret. Gud vill liv och växt och när krypbarnet äter, växer och utvecklas så är det Gud som uppehåller sin skapelse. När kylskåpet fylls med årets nyskördade rotsaker, mjölk och falukorv för att livnära familjen ytterligare en tid framöver så är det ­Skaparen och hans Ord som uppehåller oss genom sin skapelse. När jag lagar middag så står jag i Skaparens och det livgivande Ordets tjänst på skapelseplanet. Men vardagens måltid påminner också om nattvardens sakrament och när vi fått insikt om att det ändliga kan rymma det oändliga i nattvarden så blir Kristi närvaro i vår vardag också tydligare för oss. 

Frälsaren finns mitt i vardagen genom sin kropp, Kyrkan. Mitt lilla krypbarn är döpt in i denna Kristi kropp och när hon ler kärleksfullt mot mig så får jag ta emot Kristi kärlek genom henne. Guds församling har inga åldersgränser. Tvärtom tog Jesus fram ett barn som exempel och sa att ”den som inte tar emot Guds Rike som ett barn kommer aldrig dit in”. Barnen är inte satta på tillväxt i väntan på att kunna bidra med något till uppbyggelse för oss vuxna när de lärt sig läsa eller blivit konfirmerade utan Jesus använder dem till detta redan när de är små. ”Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” säger han, och så blir stunden med barnet på golvet en helig stund, eftersom vi båda har fått hans namn i dopet.

I familjen är också Kristi självutgivande kärlek i praktisk handling en nödvändighet för att få vardagen att fungera vuxna emellan och när jag, uttröttad efter en lång dag, får lägga mig och vila en stund medan min man plockar ur diskmaskinen så har den välsignelsen nått mig att han i Kristi efterföljd är en brudgum som ger sitt liv för sin brud. När min make ser på mig helt nära, så kommer jag så nära att se Kristus ansikte mot ansikte som jag kan komma här på jorden, eftersom han genom äktenskapet fått kallelsen att vara för mig såsom Kristus är för Kyrkan. När ingenting fungerar får vi förlåta varandra och försonas såsom Kristus har förlåtit och försonat.

Genom att underordna mig min make i vördnad för Kristus blir hela vardagen och hemmets alla uppgifter en andlig gudstjänst och en helig strid emot en egoistisk tidsanda där kvinnors karriär på familjens bekostnad ses som något eftersträvansvärt. Jag får här dagligen göra tjänst i det allmänna prästadömet såsom offerpräst: 

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” (Rom 12:1-2)

Sist men inte minst får jag också genom den Helige Ande den blick som låter mig möta Kristus i den medmänniska som behöver mig och som genom detta behov kallar och insätter mig i en diakonal tjänst. Oftast är förstås denna medmänniska för närvarande mitt krypbarn. Hon behöver ständig passning och hjälp med nästan allt och i detta nästan allt får jag tjäna Kristus själv på hans uppdrag. Alla uppoffringar som det innebär kan Gud använda inte bara för hennes växt utan också för min helgelse i tron på honom. Har vardagen blivit sekulariserad så är nattvaket och bajsblöjorna det som förstör min andakt på söndagen och förhindrar det som skulle vara fromt i mitt liv, men när den Helige Ande öppnat mina ögon för att vi alla lever i ­Kristus, av Kristus och för Kristus mitt i vardagens tjänst för medmänniskan, ja, då får till och med rubriken ovan en mening, eftersom den är ett tecken på att mitt barn också så smått och efter bästa förmåga har börjat hjälpa mig.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/09/28/oap-b0ol-llol_vl-scwkrxaza/feed/ 0
”Ett annat gästabud” https://kyrkaochfolk.se/2020/09/28/ett-annat-gastabud/ https://kyrkaochfolk.se/2020/09/28/ett-annat-gastabud/#respond Mon, 28 Sep 2020 17:39:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4046 För den som är intresserad av Sveriges historia finns det en händelse som överträffar nästan alla de andra: Stockholms blodbad den 7-9 november 1520. Genom Kalmarunionens bildande 1397 hade aristokratin i Danmark, Norge och Sverige försökt skapa en militär och ekonomisk motkraft till framför allt den tyska expansionen söderifrån. Men unionen knakade ständigt i fogarna. Oenighet rådde om hur unionens kung skulle väljas, hur unionen skulle styras och kring den förda handels-, militär-, och kyrkopolitiken. Stockholms blodbad anses ofta som unionens upplösning. Blodbadet fick också avgörande betydelse för kyrkans historia i vårt land.

En turbulent tid

De närmare tilldragelserna kring blodbadet brukar återges ungefär som följer. Missnöjet i Sverige med den från Danmark förda unionspolitiken ledde till flera uppror. Det mest kända, Engelbrektsupproret (omkring år 1434), ledde till förhandlingar i vilka unionskungen Erik av Pommern tvingades till eftergifter gentemot de svenska intressena. Missnöjet återkom emellertid och under flera tillfällen valde svenskarna egna förmän. Återkommande kunde den danska kungen kväsa upproren genom framgångsrika inbördeskrig eller fredsförhandlingar, men sedan man helt frigjort sig från den danska spiran i början på 1500-talet accentuerades konflikten.

I centrum hamnade ärkebiskopen Gustaf Trolle – den främste bland riksråden – och hans borg Almerestäket i Uppland (med tillhörande armé och stor förläning). Gustaf Trolle hade verkat för en unionsvänlig linje med den danske konungen Kristian II som kung. Gustaf Trolle var med andra ord, även som främst i det svenska riksrådet, en stark faktor för fortsatt dansk överhöghet. 

På grund av Trolles unionsvänliga linje verkade Sten Sture d.y. för hans avsättning. Vid ett ständermöte i Arboga 1517 förklarades Sten Sture d.y. behörig att belägra borgen Almarestäket. Vid ett riksmöte i Stockholm senare samma år beslutade man att riva Almarestäket och i ett så kallat dombrev, eller sammansvärjningsbrev, hade höga företrädare för rikets ständer – biskopar, riddare och adelsmän – kunnat samla sig och förklarade sin gemensamma avsikt att verka för Trolles avsättning. Borgen revs också strax därefter, ärkebiskopen tvingades resignera och avsade sig sitt ämbete.

Genom denna öppna konflikt fann den danske kungen Kristian II skäl att åter hävda överhöghet över Sverige. Han ledde ett framgångsrikt invasionskrig mot Sten Sture d.y. vid vilket den senare skadades och sedan dog. Till slut intog Kristian år 1520 även Stockholm, där Sten Sture d.y.:s änka Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) hade lett stadens försvar. Gustaf Trolle återinsattes som ärkebiskop och krönte den 4 november 1520 Kristian II till kung av Sverige.

Blodbadet och Gustav Vasas väg mot makten

Det var i detta sammanhang som blodbadet inträffade. En ungefärlig beskrivning ges oss av ögonvittnet Olaus Petri i hans En svensk krönika (skriven omkring år 1540). Vi inleder vid kröningsfesten där samtliga riksråd och höga män i riket – även de som verkat på Sten Sture d.y.:s sida – av skyldighet och faktiskt även som en hederssak deltog.1

”När då allt hade uträttats, som i kyrkan uträttats skulle, gick kungen till bords med svenska, tyska och danska gäster med en högtidlig fest i tre dagar. Då denna högtid hade tagit slut, om en onsdag, begynte ett annat gästabud. Då hade kungen samlat alla de svenska herrarna, tillsammans med de tyska och danska, i stora salen på slottet och hade också förberett att ärkebiskop Gustaf Trolle gick fram och klagade över det övervåld, som i förlidet år, av herr Sten och hans medhjälpare hade utövats mot St. Eriks slott (Almarestäket), då man rev detta och företog stor åverkan. Han begärde att Stäket skulle uppbyggas igen och att all den skada som han lidit, skulle återställas. Det var det rättsliga innehållet i hans klagomål. Men konung hade i sinnet att använda detta klagomål till något annat än ärkebiskopen kunde inse. Ty kungen sökte många mäns liv. Och eftersom ärkebiskopen inte var så allvarlig i att gå efter dessa mäns liv, som hans klagomål riktades mot, blev kungen misslynt på honom och straffade honom med så hårda ord, att ärkebiskopen fruktade för sig själv. Då nu sådana klagomål gick herr Stens efterlevande fru Kristina hårt under ögonen, bar hon fram det brev som hade utfärdats, att Stäket skulle nedbrytas och Gustaf Trolle aldrig därefter skulle vara ärkebiskop. Så hade också alla som skrivit brevet, besvurit sig så tillsammans, att de skulle alla försvara, lida och umgälla vad som därefter kunde komma. På grund av den förpliktelsen, grep kungen tillfället att räkna alla som beseglat brevet för banemän. Och efter att biskop Hans [Brasks] insegel i Linköping hängde där, så framställde Brask den ursäkten att han sade sig ha varit nöd och tvungen till beseglingen. Och därmed blev han fri.2 Men biskop Vincentius i Skara och biskop Mats i Strängnäs och många av den svenska adeln, med deras tjänare och Stockholms borgare, blev tagna vid halsen och satta i fängelse.” 

Detta ”gästabud”, som Olaus Petri kallar det, slutade de närmaste dagarna efter en rättegång med att en mängd svenska stormän – enligt källorna omkring 100 personer – avrättades på sådana sätt som inte i detalj måste återges i en kyrklig tidskrift. Och Kristian fortsatte därefter att mörda människor som han menade hade tillhört Sturepartiet. Så avrättades inte så få stormän i Finland, liksom en mängd människor i Norrköping, Linköping, Vadstena, Jönköping och Nydala, under den nykrönte konungens eriksgata hem till Danmark.

Historien därefter är bekant även för skolbarnen. Gustav Eriksson Vasa ledde ett nytt uppror med stöd av dal­masar och tyska legoknektar. Framgångsrikt övervann han Kristians trupper, valdes till riksföreståndare och sedermera kung. Den 6 juni 1523 betecknas som nationalstaten Sveriges födelse. Till saken hör också följande: Gustav Vasas fader, Johan Eriksson (Vasa), var präglad av sin tid i den mening att heder och ära spelade stor roll för honom. När han hade fått höra om kung Kristians kröningsfest där i november 1520, och att han själv inte var bjuden, blev han upprörd. Han red i sporrsträck från Mariefred till Stockholms slott, bankade på portarna och krävde att få komma in. Och in kom han, till en rättegång där han dömdes till döden. Gustav Vasas fader var alltså ett av offren i Stockholms blodbad.

Blodbadet och Svenska kyrkans historia

Stockholms blodbad är en central händelse i nationen ­Sveriges historia. Men ibland glömmer man också bort hur central händelsen också var för Svenska kyrkans utveckling. Den officiella anklagelseakten mot de dömda var nämligen kätteri. Genom attacken på ärkebiskopens borg hade man, löd domen, attackerat kyrkans egendom och frihet. Dessutom hade man ignorerat en av kyrkan efteråt utfärdad bannlysning av de ansvariga i mer än ett år. En bannlysning som hade följts av ett lokalt interdikt3 över hela riket eftersom de ansvariga tillhörde rikets råd, Straffet kunde enligt kanonisk (kyrklig) rätt vara, och blev också genom kungens försorg, döden. Domen beslutades och kungjordes av en kyrklig domstol om 14 biskopar och kaniker. Navet i Stockholms blodbad var således ett kyrkligt straff av en kyrklig domstol för ett kyrkligt brott.

Historiken Per Stobeaus i Lund har i sin avhandling om biskop Brask lyft fram dennes troligen centrala roll i processen vid sidan om ärkebiskopen Trolle. Att biskoparna skulle vara ansvariga för blodbadet som sådant är möjligen att gå för långt. Av Olaus Petris vittnesmål ovan framgår att Olaus Petri inte vill ge Gustaf Trolle skulden. Det är alldeles klart att kung Kristian II tog tillfället i akt att en gång för alla röja sina främsta motståndare i Sturepartiet ur vägen. Men de kyrkliga företrädare som dömde, däribland Gustaf Trolle och Brask, bevakade under alla omständigheter sina kyrkliga intressen genom sin dom och var väl medvetna om att de dömda riskerade dödsstraff. Biskoparna var också kända för att i andra sammanhang förorda hårda straff mot dem som angrep kyrkans egendom. Stobeaus påpekar vidare att biskop Brask var nära vän med en del av det tyska borgarskap i Stockholm som hade starka lokalpolitiska intressen i undanröjandet. 

En annan sak är att flera inblandade biskopar, däribland biskop Brask, i efterhand ansåg att Kristian II hade gått för hårt fram, inte minst när han avrättade två biskopar.

Den medeltida kyrkans världsliga makt

Den större bilden är vidare den att kyrkan genom sitt uppträdande som en rent världslig makt delvis hade undergrävt sin egen ställning. Så hade skett i övriga Europa och bara några år tidigare banat väg för en karismatisk och samvetsgrann munk i Wittenberg. Och de missförhållanden som inledde Luthers kamp hade också förekommit på liknande sätt i Norden.

Om vi för ett ögonblick åter rör oss tillbaka till tiden innan blodbadet, hade den påvlige legaten och avlatskrämaren Johannes Angelus Arcimboldus runt år 1518 företagit en framgångsrik avlatsresa i Norden. Vid konflikten mellan Sten Sture d.y. och Gustaf Trolle försökte han medla och verkade för en unionsvänlig linje. Som medlingsförslag till Sten Sture d.y. lade Arcimboldus fram att om denne accepterade den danske kungen så kunde påven avsätta Gustaf Trolle. Sten Sture d.y. föreslog att Arcimboldus skulle bli ärkebiskop och parterna nådde år 1518, två år innan blodbadet, en överenskommelse med detta innehåll. 

Arcimboldus hade påvens fullmakt att döma i striden mellan Sten Sture d.y. och Gustaf Trolle. Han hade därut­över politisk befogenhet från påve Leo X att ingripa i de inre svenska förhållandena och mycket talar för att man i Rom såg Kristian II som en bättre garant för kyrkans intressen än Sten Sture d.y.

Gustaf Trolle hade emellertid goda kontakter i Rom och protesterade mot den påvlige legatens försök att avsätta honom. Genom en påvlig bulla 1519 fördömdes Sture­partiet och Arcimboldus. Det var på grundval av denna bulla som hela Sverige kunde bannlysas, genom ovan nämnda interdikt. Och det var under detta interdikt som Kristian II krigade mot de svenska upprorsmakarna. Som historikern Dick Harrisson påpekat kan Kristian II:s krig mot Sverige betraktas som heligt krig, det vill säga ett slags korståg, även om det saknas officiella handlingar där detta direkt uttalas.

Och trots Kristian II:s återkommande övergrepp mot kyrkan, som i flera fall var minst lika allvarliga som rivningen av Almarestäket, fortsatte påvarna att ta Kristian II:s parti. Varför är nog inte helt utrett. Något märkligt framstår partitagandet då Gustav Vasa, sedan han blivit Sveriges kung, i nära samarbete med biskop Brask, försökte att upprätthålla relationerna med Rom. Dock vägrade påvarna att bekräfta någon annan ärkebiskop än Gustaf Trolle under i stort sett hela Gustaf Trolles fortsatta levnad. Vid flera tillfällen begärde också påven hos Gustav Vasa att Gustaf Trolle skulle återfå Uppsala ärkebiskopssäte. Att Gustav Vasa skulle ogilla detta framstår som självklart eftersom Gustaf Trolle ju hade varit åklagaren vid rättegången inför Stockholms blodbad där Gustav Vasas egen far hade mördats och som huvudsakligen motiverades av att Sverige skulle ha en dansk kung.

Gustav Vasas skarpa ton och tydliga maktambitioner har här framhållits som skäl för påvens nekande. Samtidigt saknas inte medeltida exempel på hur påvar av realpolitiska skäl avsatt ärkebiskopar. Så skälen till påvens fortsatta stöd för Kristian II var troligtvis just realpolitiska. Man trodde inte att Gustav Vasa skulle stå sig som svensk konung utan höll för mer sannolikt att Kristian II skulle lyckas återta den svenska kronan. Därutöver hade de biskopar som Gustav Vasa förordade sämre kontakter i Rom och Gustaf Trolle och de biskopar han förordade ansågs stå i starkare finansiell ställning. 

De med Kristian II edsvurna, såsom Gustaf Trolle och dennes föregångare Jacob Ulvsson, hade betalat de avgifter som krävdes för att de skulle kunna motta sina biskopsförordnanden. För Trolles föregångare Jacob Ulvsson har man i de påvliga arkiven funnit en anteckning om att han åtog sig att betala 1 000 guldflorentiner, en veritabel förmögenhet4, för det rika och inkomstbringande ärkebiskopsdömet i Uppsala. 

Blodbadet och kyrkans frihet

Att kalla denna kyrkopolitiska situation i Europa för ett sönderfall borde inte vara kontroversiellt. Trots att den medeltida teologin saknade en lära om biskopen som ett särskilt ämbete, bedrevs de kyrkliga och politiska striderna ofta utifrån just biskopsutnämningarna. Anledningen är naturligtvis att de medeltida biskoparna var egna maktfaktorer med egna allianser och arméer.

Det är en till stora delar etablerad sanning att reformationen i Sverige starkt gynnades av Gustav Vasas politiska ambitioner med densamma. Den stora skulden till Lybeck kunde betalas med kyrkans egendom. Kyrkan kunde användas för att uppbringa en stark känsla för den enhetsstat som han skulle bygga. Fick han själv utse biskoparna – vilket han ville, men hade svårt att i praktiken göra – kunde han slippa biskoparna som intrigerande herrar i sitt eget land. 

Av den ovan tecknade bilden framträder dock klart att detta endast var ett fullföljande av den medeltida europeiska realpolitiken. Reformationen i Sverige hade möjligtvis inslag av politiskt projekt, men mer sant är att den romerska kyrkan genom korruption, ämbetshandel och politiska sidoprojekt avskaffade sig själv.

Dessutom kvarstår följande faktum: Gustav Vasa, som definitivt ville använda kyrkan som ett politiskt verktyg, lyckades i längden inte med detta. De svenska prästerna och det svenska folket som sedermera i hög utsträckning vanns för reformationsverket, inte minst med ärkebiskopen ­Laurentius Petri i spetsen, hävdade mer framgångsrikt än Gustaf Trolle kyrkans frihet, och detta i stor utsträckning utan vapenskrammel och stora finansiella resurser. När reformationsverket i någon mening slutfördes år 1593 i Uppsala mötes beslut, som undertecknades av präster över hela Sveriges land, skedde det till och med genom ett fördömande av den dåvarande kungen Karl IX:s egna kalvinistiska åskådning. Tydligare än så kan kontrasterna inte framträda. 

I den meningen framstår inte brännandet av ­Almarestäket som något nederlag för Kristi kyrka i Sverige. Det som brändes ned var kyrkans världsliga makt, och den har vi lika mycket nytta av som den världsliga makt som de politiska partierna idag utöver i vår kyrka.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/09/28/ett-annat-gastabud/feed/ 0
Sextonde söndagen efter Trefaldighet. 2020 https://kyrkaochfolk.se/2020/09/24/sextonde-sondagen-efter-trefaldighet-2020/ https://kyrkaochfolk.se/2020/09/24/sextonde-sondagen-efter-trefaldighet-2020/#respond Thu, 24 Sep 2020 17:42:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4049 Talita koum!

Så låter Jesu egna ord. Här och nu får vi höra klangen av samma stavelser som ekade i den andlösa tystnaden omkring den döda flickan i Jairos hus. De som hörde Jesu ord den gången fick också se ordens väldiga kraft och kunde aldrig glömma dem. 

För de tre lärjungar som var med och flickans föräldrar måste orden först ha verkat tokiga. Varför tala till en som är död? Säkert hörde de att Jesus använde ett ömsint ord, lilla flicka. Det visade att Jesus levde sig in föräldrarnas sorg och var djupt berörd av flickans död. De andra sörjande hade skrattat åt Jesus. De tyckte att Jesus verkade snurrig när han sade att flickan inte var död utan sov. Alla hade de ju så många gånger sett döda barn, så nog kunde de se skillnaden mellan ett dött och ett sovande barn. Alla insåg att Jesus, trots alla stora ord och underverk, nu stod inför gränsen för sin makt. Också Jesus måste väl böja sig för dödens majestät? 

De kunde inte annat än skratta åt Jesu tappra försök att hålla masken uppe. Med sina sinnen och förnuft hade de fått helt klart för sig hur verkligheten såg ut. Den lämnade inte utrymme för några andra tolkningar, inga andra framtidsplaner för flickan, än att så snart som möjligt begrava den lilla tolvåringens späda kropp i jorden. 

Hånskratten tystnar

Genom alla tider har förnuftiga män­niskor fortsatt att skratta åt Jesus. För dem är det omöjligt att tänka att Jesus ser något mer än de ser eller kan något mer än vad människor kan. Med orden talita koum får Jesus hånskratten att tystna och förvandlas till jubelrop. Med orden talita koum uppenbarar Jesus att han inte är slav under omständigheterna utan situationens Herre. Han säger och gör vad som går rätt emot omständigheterna och liksom spränger dem. Det som var omöjligt är plötsligt verkligt. Flickan som reser sig ur döden och ur sängen visar att det är värt att lita till Jesus. Han är mäktig att spränga den hopplösa verklighetens gränser. Jesus ville inte att flickans far Jairos skulle bli instängd i den hopplösa verklighetens trånga rum. Därför hänvisade Jesus honom inte till förnuftet utan till tron: ”Var inte rädd, tro bara.” 

Tro, det är att lita på att Jesus kan och vill hjälpa i lägen som annars ser hopplösa ut. Tron ser längre än till det som hotar och skrämmer, längre än till det omöjliga och hopplösa. Tron ser till Guds löften. Guds löften är laddade med all Guds kärlek och Guds makt. Den laddningen spränger hopplöshetens svarta murar och öppnar vägar så att Guds liv kan strömma in till oss och vi kan stiga ut i Guds nåds solsken. Det var en sådan laddning som briserade när Jesus uttalade orden Talita koum.

Har barnet inom dig dött?

Jesu ord om att flickan inte var död visade sig vara profetiska. Döden blev den gången bara en kort sömn för henne. Pappan som trodde på Jesus blev inte sviken. Idag kan du få uppleva att den hopplösa verklighetens gränser sprängs om du inte är rädd utan tror. Jesu egna ord på arameiska har bevarats i Bibeln för att fortsätta att ljuda i församlingen med samma kraft och värme. Talita koum – lilla flicka stå upp! Talita koum säger Jesus till den dödade barnatron. 

Många små flickor och pojkar kan vara samlade till gudstjänst. En del ser fortfarande ut som små flickor och pojkar. Andra små barn försöker sedan länge finna sig till rätta i vuxnas åldrande kroppar. Vi tänker oss som en självklarhet att man blir klokare och förstår mer av verkligheten ju äldre man blir. Vi blir bättre på att använda vårt förnuft, vi lär oss mer av andra, det är nog sant. Men har de andra rätt, vittnar förnuftet alltid sant? 

Försök att minnas hur det var när du var liten. Vad tänkte du då om dig själv, om människorna omkring dig, om framtid, om Gud och om himlen? Tänkte du kanske om dig själv när du var liten att du var en liten prinsessa eller prins som var viktigast i hela världen, som var älskad av alla? Kanske tänkte du att alla människor du mötte bara ville dig väl? Kanske hade du framtidsdrömmar där ingenting var omöjligt för dig. Allt skulle du kunna och allt skulle du få. Kanske trodde du självklart att Gud som haver barnen kär såg till dig som liten var, lyssnade på dina böner och höll dig i sina starka händer? Kanske tänkte du att det finns en underbar himmel dit Gud skulle lyfta dig när ditt uppdrag på jorden var slut? 

Hur är det nu med den lilla flickan eller pojken som en gång skrattade och lekte trygg i alla goda tankar? Har barnatrons flicka eller pojke inom dig blivit sjuk? Kanske har barnet dött? Har du redan fått uppleva så många gånger att du inte är sedd och inte så älskad som du en gång trodde? Har du för länge sedan med tårar fått kasta av dig din prinsesskrona och börjat bita ihop för att tävla med andra i en hård värld där vi slut bara har oss själva att lita till och tårarna rinner genom den svarta maskaran? 

Till alla Guds barn som dött i sitt inre i livets hårda skola säger Jesus: Talita koum, stig upp och vet att det lilla barnet hade rätt. Du är verkligen ett kungabarn, du är skapad och älskad och i dopet född på nytt av himlens kung. Det finns en framtid för dig fylld med underbara möjligheter, var inte rädd utan tro. 

Under kan ske

Det lilla barnet som mötte Gud i dopet och då fick en levande tro kan tappa bort sin tro. Ja tron kan dö, en levande människa kan vara andligt död. För vår himmelske Fader är det en sorg lika djup som när Jairos upplevde sin lilla flickas kroppsliga död. 

Men något kan hända. Hur stendöd en människas barnatro än är, hur instängd hon än är inom förnuftets hårda murar så kan Jesus idag säga till en människas döda ande. Talita koum, stå upp lilla flicka. 

Idag kan undret ske att en människas döda ande förenas med den Helige Ande, Herren och livgivaren, som fyller hjärtat med tro och hopp och kärlek. När vi är samlade till gudstjänster i våra kyrkor så upplever vi fortsättningen på det som hände hemma hos Jairos. Genom ordet som predikas, i dopets livgivande bad, i de befriande förlåtelse­orden ur nattvardens bröd och vin ljuder idag Jesus mäktiga ord: talita koum. Den gången sade Jesus åt folket att de skulle ge flickan något att äta. Så säger Jesus också till oss idag att vi måste ge varandra något att äta i församlingen så att det andliga livet som han väckte i män­niskor får fortsatt näring och kraft. Därför, för livets skull, för att gudsbarnet inom dig inte skall dö, så skall du flitigt och uthålligt använda dig av Guds ord.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/09/24/sextonde-sondagen-efter-trefaldighet-2020/feed/ 0
Dubbel måttstock när hädelser härjar https://kyrkaochfolk.se/2020/09/24/dubbel-mattstock-nar-hadelser-harjar/ https://kyrkaochfolk.se/2020/09/24/dubbel-mattstock-nar-hadelser-harjar/#respond Thu, 24 Sep 2020 06:35:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4044 I slutet av augusti brände företrädare för det danska högerextremistiska partiet Stram kurs en Koran i Malmö. Detta utlöste upplopp i delar av Malmö och en kyrka i närheten vandaliserades. Veckan efter inleddes rättegången mot medhjälparna vid terrorangreppet mot den franska satirtidningen ­Charlie Hebdo i Frankrike. Satirtidningen valde att återpublicera de karikatyrer av profeten Muhammed som var orsaken till angreppet. Attentatet mot Charlie Hebdo fick västvärlden att manifestera för yttrandefrihet och mot terror. 

Händelserna i Malmö medförde att Stram kurs’ partiledare belades med inreseförbud och att polismyndigheten avslog demonstrationstillstånd för hans åsiktsfränder. Samtidigt inleddes en förundersökning om hets mot folkgrupp. De offentliga reaktionerna på Stram kurs’ aktioner har primärt varit starkt kritiska. Som allra mest har någon mot kritiken rest invändningen att också det osmakliga måste vara tillåtet inom ramen för yttrandefriheten. 

Vid attackerna mot Charlie Hebdo tog både ärkebiskopen och statsministern ställning för tidningen och yttrandefriheten och mot våldet. Nu är reaktionerna från samma ledare det motsatta. Här finns en paradox som kan tyckas svårförståelig men den är central för att förstå vad som driver samhällets eliter i deras ställningstaganden.

Än märkligare blir det när man jämför detta med förhållningssättet med händelser som har udden riktad mot kristendomen. När halvnakna Femenaktivister stormade den katolska domkyrkan under nattvardsfirande i Stockholm 2014 inledde åklagaren en förundersökning; men inte mot de som begått brottet störande av förrättning utan mot de gudstjänstfirare som ingrep och släpade bort inkräktarna. 

När SVT under 2018 återpublicerad en sketch där en komiker höll ett krucifix framför sitt kön demonstrerade östligt-ortodoxa kristna och ville ha dialog med statstelevisionen men fick till svar ”SVT skämtar om allt, och det är viktigt för yttrandefriheten […] Vi är medvetna om att humor kan uppröra, men vi kan inte begränsa oss utifrån vem som kan tänkas bli upprörd – det är en ytterst farlig utveckling om SVT skulle censurera sin humor”. 

I februari i år släppte Sveriges kristna råd rapporten Unga troende i samhället där det framkom att mer än hälften av alla kristna skolelever som tillfrågats i undersökningen hade blivit utsatta för kränkningar av andra elever och av lärare i skolan. Nyheten spreds i många nyhetsmedier men det fanns också andra reaktioner. I Sveriges största podcast Alex och Sigge raljerade man över nyheten och menade att kristna elever fick tåla kränkningar och kritik. Det är helt uppenbart att rapporten tagits emot på ett helt annat sätt om det rört sig om andra minoriteter.

Sammantaget tecknas en paradoxal bild som illustrerar en sorts dubbel måttstock i svensk offentlighet som är synnerligen besvärande. Men man måste också se att det innebär en frestelse för de som får ögonen på hyckleriet, att okritiskt ta ställning för den sortens agerande som Stram kurs gjort till sin marknadsföringsstrategi. Det finns även en frestelse att vilja ta till gatorna och protestera. 

Ingen av dessa diken är förhållningssätt som är konstruktiva eller utgör en god kristen samtidsanalys. Kristendomen i allmänhet och den evangelisk-lutherska bekännelsen i synnerhet har en lång historia av skarp men saklig religionskritik. Läser man Luthers skrifter och den samtida katolska propagandan framstår språket ofta som mycket grovt. Den reformatorisk kritiken av den romersk-katolska kyrkan och av islam är sprängfylld med både invektiv och skärpa. Vore religionskritik en tävling skulle vi inte leda loppet – men vi var med och skrev regelboken! Den reformatoriska religionskritiken bröt på ett retoriskt dramatiskt sätt mot tabun. Därigenom drog man – bildligt talat – byxorna av auktoriteter som inte levde som de lärde och inte hade fog för sina maktanspråk. Kejsaren var naken och man var inte rädd för att ropa ut det på gatorna. När vi ser elitens dubbla måttstock är det alltså denna orättvisa dubbelhet som ska kritiseras. 

En bärande princip är att vi som kristna måste kunna göra skillnad mellan vad som är vår uppgift och vad som är samhällets. Luther framhöll att enskilda kristna hade martyriet att välja hellre än att göra motstånd mot kyrkans fiender. Samtidigt hade de kristna furstarna inte bara rätten utan också skyldigheten att skydda de kristna. 

Detta kan överföras på dagens förhållanden. Som personer ska vi bära korset. Vi blir hånade eftersom vår frälsare blev hånad. Förföljelsen är den kristna kyrkans kännetecken. Vi ska ta vårt kors och be för dem som förföljer oss. Men denna kallelse gäller inte samhället. Sverige är inte längre ett land där kungens bekännelse är normen för folkets. Kristendomen har ingen särställning. Den har ingen maktposition och därför har vi också rätten att kräva att överheten – som inte bär svärdet förgäves – både skyddar oss och andra från angrepp på våra personer och behandlar olika trosföreställningar lika.

Det betyder inte att vi ska acceptera Koranen och dess budskap som vore den en helig bok, höjd över kritik. Det är anstötligt när människor bränner Koranen. Men Koranen och islam är också anstötliga. De är företeelser som ska kritiseras. Men de ska kritiseras av rätt anledning. Här har vi anledning att läsa Koranen, förstå den och kritisera den skoningslöst, hårt och sakligt. Där är en av de viktigaste sakerna som finns att kritisera är Islams anspråk på särbehandling i vårt samhälle. Ett krav som ytterst vilar på islams anspråk att få härska över andra.

Ännu mer angeläget är det att avslöja hyckleriet hos det världsliga och andliga ledarskap som både menar sig ha, men också faktiskt har, rätten att härska i vårt land. De som tillämpar olika måttstockar för olika grupper i samhället. Vi måste visa hur deras förmenta neutralitet och sekularism alltid sammanfaller med makt för dem själva, särbehandling för några och tvång för oss som blir över. För märkligare än så är inte anledningen till att våra ledare intar motsägelsefulla ståndpunkter när det gäller kränkningar av olika religioner och deras bekännare. Det handlar om vad som ger dem makt. Detta hyckleri visar hur deras sekulära trosåskådningar om frihet, jämlikhet och broderskap är tomma fraser när det kommer till kritan. Med luthersk nit måste deras trosåskådning kritiseras och utmanas oavsett om det rör sig om danska extremister, svenska statsministrar eller kyrkliga potentater.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/09/24/dubbel-mattstock-nar-hadelser-harjar/feed/ 0
Nödvändigt polisstöd – mot upplopp, kyrkoattentat https://kyrkaochfolk.se/2020/09/21/nodvandigt-polisstod-mot-upplopp-kyrkoattentat/ https://kyrkaochfolk.se/2020/09/21/nodvandigt-polisstod-mot-upplopp-kyrkoattentat/#respond Mon, 21 Sep 2020 12:55:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4037 Rikspolischefen Anders Thornberg, högste företrädaren för polisväsendet i vårt land, riktade helt nyligen i en unik vädjan till svenska folket – alltså var och en av oss – uppmaningen att polisen nu behöver hela samhällets uppbackning i kampen mot de kriminella gängen. 

Ja, hela samhället, med andra ord även kyrkorna, församlingarna, kristenfolket, just du och jag. 

Mina tankar började kretsa kring hur ofta, eller kanske rättare sagt sällan, kristen förkunnelse och församlingsverksamhet berör frågor om laglydnad samt uppmuntran och stöd till polisens grundläggande samhällsroll. 

Polisen, som vi i demokratisk ordning givit ansvar att förvalta det känsliga, men nödvändiga, vålds­monopolet i samhället, behöver vi – för att skapa trygghet och laglydnad, säkra våra fri- och rättigheter, inklusive demokratiska statsskicket och religionsfriheten, påminna om vårt personliga ansvar och skyldigheter såsom samhällsmedborgare.  

Tveklöst behöver vi vår viktiga poliskår, män och kvinnor i uniform i lagens tjänst, för att stå emot gängkriminalitet, narkotikahandel, hot, våld och ond bråd död samt finna de skyldiga som rättsväsendet skall straffa. 

Centralt i kristen förkunnelse är, självfallet, att laglydnad och gott medborgarskap är ett utflöde av den kristna tron och Gudstilliten, viljan att efterleva Jesu kärlek, men också en plikt, en skyldighet och ett ansvar för den kristne i hennes roll som samhällsmedborgare och uppgift att vara goda förebilder för varandra, skapade som vi alla är till Guds egen avbild. 

Bilden jag har är att förkunnelsen kring Guds heliga tio budord – och laglydnad i det svenska samhället – knappt ens funnits med i periferin de senaste decennierna i vare sig predikningar, kyrkligt barn- och ungdomsarbete eller övrigt församlingsarbete eller i kyrkans opinionsbildande verksamhet.  

Hur ofta har kyrkligt förtroende­organ på olika nivåer eller svenska kyrkoherdar, biskopar eller ärkebiskopen själv agerat medialt till moraliskt stöd för svenska poliser och polisväsende, detta jämfört med vissa andra ständigt återkommande ämnen (här ej nämnda eller uppräknade)? 

Det går nämligen inte att ta miste på den djupt oroande situation ­Sverige befinner sig i när självaste rikspolischefen Anders Thornberg, i slutet av augusti på Polisens hemsida, gick ut med budskapet att ”våldsutvecklingen är synnerligen allvarlig”.  

På Dagens Industris ledarsida den 1 september rubricerade ledarskribenten PM Nilssons rikspolischefens unika vädjan som ”ett rikslarm” och ”något som liknar ett nödrop på hjälp” samtidigt som han även pekade på ”det faktum att Sverige gjort migrationspolitiska åtaganden som man inte klarar av”. 

Ett av flera uttryck för det senare är förödelsen i Malmö – och Ronneby – som en fullständigt orimlig och oförsvarlig reaktion på att danska och svenska provokatörer visat offentlig missaktning för koranen. 

Några konsekvenserna av detta blev att Svenska kyrkans diakonibuss i Malmö sattes i brand i anslutning till de hemska upploppen och vandalismen i staden. Detta är förstås helt oacceptabelt och oursäktligt.  

Tidigare har media rapporterat att Västra Skrävlinge kyrka, i närheten av socialt oroliga och invandringssegregerade Rosengård, utsatts för systematisk vandalism under en hel veckas tid, inklusive krossade kyrkofönster och en Kristus-staty. 

De självutnämnda koranförsvararnas/upploppsverkarnas urskillningslösa vrede spred sig även till grannlandskapet Blekinge. Enligt kristna tidningen Dagen var avsikten att till och med sätta eld på den medeltida Heliga Kors kyrka – tillika mina föräldrars vigselkyrka, min egen dop- och förlovningskyrka – som från sin höjd uppe i den bevarade stadsdelen Bergslagen blickar ut över sin gamla hemstad Ronneby. 

De fruktansvärda kravallerna och vandaliseringen i den vackra blekingestaden hade med andra ord kunnat gå ännu betydligt värre, som om det inte var illa nog – och lagt en medeltida kristen församlingskyrka i aska och ruiner, efter nästan 900 år för Herrens verk.  

Liksom i Malmö skulle dessa kriminella fanatiker ”motivera” sitt illdåd i namn av att vara en vredens protest mot koranskändningen i Malmö – vad nu det har att göra med Sveriges kristna kyrkor och församlingar, inklusive Heliga Kors kyrka i småstaden Ronneby. 

Inget, inte ens kyrkor, verkar respekteras av dessa avskyvärda kriminella och rotlösa våldsverkare – utan kärlek till medmänniskor och det ­Sverige de bor i. Det faktum att totalt besinningslöst och i alla stycken oursäktligt våld kryper allt närmare svenska folket – inklusive våra egna kristna kyrkobyggnader – kan rimligtvis inte längre förbigås, inte heller i förkunnelse och församlingsverksamhet. 

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/09/21/nodvandigt-polisstod-mot-upplopp-kyrkoattentat/feed/ 0
Bibeln https://kyrkaochfolk.se/2020/09/21/bibeln/ https://kyrkaochfolk.se/2020/09/21/bibeln/#respond Mon, 21 Sep 2020 12:51:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4032 Att vakna på morgonen och kunna sätta fötterna på golvet är för mig en stor glädje. Stunden fyller mig med tacksamhet över att ytterligare en dag har uppenbarat sig för mig. Trisse, vår katt, uppskattar även ljudet av mina fötter på golvet. Han vet att jag är på väg till köket och ser möjligheten att få något gott av husse. Ljudet av kaffebryggaren och kaffedoften fyller köket. Frukosten börjar tillagas och äts under tystnad och med stor tillfredsställelse. Kaffet väcker kroppen ytterligare och huvudet blir klarare. 

Nu kommer det stora ögonblicket, nämligen att få öppna Bibeln och få glädjen att i stillhet och tystnad läsa dagens texter enligt min bibelläsplan. Innan jag börjar läsa, ber jag en kort bön att den Helige Ande ska öppna ordet för mig. Nu är allt klart för att ge sig in i bibeltextens välsignelse.

För någon låter kanske detta som en sorts ”rutin” eller en ”disciplin” som till punkt och pricka måste följas. Jag kan med frimodighet säga att så inte är fallet, allt sker i stor glädje. Anledningen till det är att jag varje morgon har en förväntan att den Helige Ande ska uppenbara något för mig. Drivkraften ligger i Guds kärlek till mig. 

”Kristi kärlek driver oss, för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.”
(2 Kor 5:14-15)

Det finns kanske även de som tycker att beskrivningen är alldeles för idyllisk och inte baserad på verkligheten. Min verklighet är den som jag beskriver, men den har inte alltid varit så. Fråga min hustru! Jag kan bara säga att just Guds kärlek har drivit mig till att ta dessa beslut. Varför? Jag kan idag säga att, bibelläsningen på morgonen är en stor välsignelse. 

Jag skriver inte detta för att skapa fördömelse, utan snarare för att visa på möjligheterna att förvalta sin tid efter de olika omständigheter som finns i livet. Gud har gett oss en fri vilja och även möjlighet till personliga val. Han använder inga pekpinnar, utan Han vill att vi ska komma till Honom av fri vilja.

Jesus var ofta i ensamheten och tillbringade många timmar i bön och samtal med sin Fader i himlen. Det var i dessa stunder som Jesus fick besked om vad han skulle göra. Dessa stunder var ofta i gryningen på ett avlägset berg.

”Sedan for Jesus över till andra sidan Galileiska sjön, alltså Tiberiassjön. Mycket folk följde honom, eftersom de såg de tecken som han gjorde med de sjuka. Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Påsken, judarnas högtid, var nära.” (Joh 6:1-3)

Jesus tillbringade inte bara sin egen tid på berget, utan han tog även med sig sina lärjungar upp dit. Han ville ha de som han hade utvalt på samma välsignade plats, i avskildheten.

För att komma nära Guds närvaro, behöver vi ha en avskild plats för att kunna lyssna. Gud finns överallt, även i livets fulla kaos. Men vårt behov att lyssna, finner vi i avskildheten. Jag rekommenderar dig att söka en plats i ditt hem där du kan hitta stillheten. Finns det ingen sådan, be Gud om en plats att vara nära Honom.

”Filippus skyndade fram, och när han hörde honom läsa profeten Jesaja frågade han: ’Förstår du vad du läser?’ Mannen svarade: ’Hur skulle jag kunna det om ingen vägleder mig?’ Och han bad Filippus komma upp och sätta sig bredvid honom. Stället i Skriften som han läste var detta:

Som ett får som förs bort till slakt,
som ett lamm som är tyst
inför den som klipper det,
så öppnade han inte sin mun.
Genom hans förnedring
blev hans dom upphävd.
Vem kan räkna hans släkte,
eftersom hans liv rycks bort
från jorden?” (Apg 8:30-33)

Hur ska jag läsa Bibeln?

Då kommer den centrala frågan: ”Hur ska jag läsa Bibeln och hur mycket?” Jag tror den frågan är felställd och det beror på att den är baserad på prestation och även gärningstänkande! Därför tänker jag inte berätta för dig hur du ska läsa din Bibel. Jag har sökt på nätet och funnit förslag på hur man ska läsa Bibeln och bara kommit fram till att det inte fungerade för mig.

Jag tror det är en väl gillrad fälla att få oss att ’kopiera’ någon annans väg in i bibelläsningen. Att hitta sitt eget mönster är det absolut bästa och den finner jag när jag ber uppriktigt om vägledning. Filippus är mycket vis i sitt närmande och ställer en rak fråga till hovmannen på vagnen. Filippus har upplevt mannens ärliga längtan efter att förstå vad Jesaja skriver. Ordet talar till hovmannen och det skapar en djup längtan och denna längtan förvandlar hovmannens liv.

Martin Luther sa vid något tillfälle att om du inte förstår, så lyft på hatten och gå vidare. Jag tror inte på det påståendet riktigt. För står det något i Bibeln, så har det en mening för oss. Jag tror mer på att sätta hatten ännu fastare på huvudet och ropa på hjälp. 

”Detta har jag skrivit till er med tanke på dem som försöker förvilla er. Men smörjelsen som ni har fått av honom förblir i er, och ni behöver inte någon som undervisar er. Hans smörjelse undervisar er om allt, och den är sanning och inte lögn. Förbli i honom, så som den har lärt er.” (1Joh 2:26-27)

Johannes, en av de tolv, som också benämns som en av Åskans söner fick också frid och nytt liv efter Jesu uppståndelse. Allt som Jesus hade undervisat om och visat på föll på rätt plats. Vad berodde det på? Den Helige Ande hade fått sitt insteg i Johannes och blev den Hjälpare som Jesus hade lovat. 

Uppståndelsen och pånyttfödelsen hör ihop och har en avgörande betydelse för vårt andliga liv. Har vi svårt med detta finns hjälpen på nära håll, genom att stilla be om hjälp och få uppenbarelse av dess hemlighet. 

Helige Andes hjälp

Tyvärr undervisas det alldeles för lite om detta med den Helige Ande i våra församlingar. Men tack och lov finns undervisningen i Bibeln. Orsaken till bristen på undervisning om den Helige Ande är en rädsla som bottnar i vårt kontrollbehov. Tänk om det händer något främmande med mig eller hur vet jag att det är den Helige Ande! All sådan rädsla bottnar i att vi inte lärt känna Gud och kärleken från Jesus Kristus, vår Herre.

Gud ger oss utifrån den situation vi enskilt befinner oss i och skulle aldrig gå utanför vad vi klarar av att ta emot. Han är alltigenom god och vill ge oss det bästa i den rätta tidpunkten när Han ser att vi är beredda och mottagliga.

Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan. Det kommer ner från ljusens Far, som inte förändras eller växlar mellan ljus och mörker.I kraft av sin vilja har han fött oss på nytt genom sanningens ord till att vara en förstlingsfrukt bland dem han har skapat. Detta vet ni, mina älskade bröder.” (Jak 1:17-19)

När vi har fått in en vana och glädje, driver den oss att läsa Bibeln. Vi kommer ihåg texter som denna här ovan. Den berättar mycket för oss vem Gud är och vilka egenskaper Han har och vilka uttryck de tar sig gentemot oss.

I Folkbibeln finns ett register och en uppslagsdel och där finns två sidor om Guds egenskaper. Läs dessa två mycket viktiga sidor och upptäck vem Gud är. Jesus säger på några ställen i Johannes evangeliet ”att min Fader och jag är ett”. Jesus vill visa på att allt han gjorde och gör är kopplat till Gud. För att vi ska se den fulla betydelsen av detta behöver vi den Helige Ande som Vägledare eller Hjälpare.

”Jesus svarade: Stunden har kommit när Människosonen ska förhärligas. Jag säger er sanningen: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som sätter sitt liv sist i den här världen ska bevara det till evigt liv. Om någon vill tjäna mig ska han följa mig, och där jag är ska också min tjänare vara. Om någon tjänar mig ska Fadern ära honom.” (Joh 12:23-26)

Efterföljelse

Att läsa Bibeln är en del av efterföljelsen! Det innebär bland annat att offra sin egen bekvämlighet och avsätta tid till gemenskap med Honom i bibelordet! Där finns alltid Jesus och Han vill visa för oss vem han är.

Jag tror också att han har en helt unik väg skapad för dig som är förberedd för din vandring. Han vet om dina svagheter och även dina andra egenskaper. 

”Därför känner vi inte längre någon på ett ytligt sätt. Även om vi har känt Kristus på ett ytligt sätt, känner vi honom inte så längre.

Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.

Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor 5:16-21) 

Bibelläsningen och bönen på morgonen är min för­beredelse för dagen. Den bär mig igenom alla olika passager och visar mig också alternativ när svårigheter dyker upp. Jag är mycket tacksam att jag funnit denna välsignade möjlighet!

För evigt, Herre,
står ditt ord fast i himlen.
Ditt ord är mina fötters lykta
och ett ljus på min stig.”(Ps 119:89, 105)

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/09/21/bibeln/feed/ 0
Femtonde söndagen efter Trefaldighet. 2020 https://kyrkaochfolk.se/2020/09/17/femtonde-sondagen-efter-trefaldighet-2020/ https://kyrkaochfolk.se/2020/09/17/femtonde-sondagen-efter-trefaldighet-2020/#respond Thu, 17 Sep 2020 12:54:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4035 för Herrens egendomsfolk Israel

I Femte Mosebokens fyra första kapitel ger Mose en överblick över egendomsfolkets ökenvandring. Liksom Herren räddat sitt folk undan alla faror i öknen ska han också framgent rädda folket under alla svårigheter som väntar. Det är ingen dröm i rosenrött som Mose profetiskt målar för sitt folk. Faror väntar, men Gud kommer aldrig att överge folket. Redan i versarna före dagens gammaltestamentliga läsning finns en profetisk sammanfattning av det som väntar: ”Och Herren skall förströ er bland folken, och bara en liten skara av er skall bli kvar bland de folk till vilka Herren skall föra er. Och där skall ni tjäna gudar, gjorda av människohänder, gudar av trä och sten, som varken hör eller ser eller äter eller luktar.” (5 Mos 4:27f). De profetiska orden är klara och tydliga, inte romantiserande och inte överslätande. 

Till det äkta profetiska budskapet, här hos Mose, hör emellertid inte bara domsord och svartsyn. Mose tänder ett hopp i sina åhörares hjärtan genom att peka på en utväg ur den kommande nöden. 

Och därmed är vi inne på dagens text, där det trösterikt heter: ”När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom.” Hos Herren Gud finns nämligen nåd och barmhärtighet. Gud har ingått ett förbund, och det förbundet håller han fast vid. Om än folkets majoritet sviker Herren, finns det därför alltid möjlighet för enskilda medlemmar av folket att hålla fast vid förbundet och lita på löftena i Guds Ord. Sådana människor räddar inte bara sig själva utan skapar också förutsättningar för hela folkets räddning.

Ett är nödvändigt – för den som möter Jesus

I dagens evangelium berättar evangelisten Lukas om Marta och Maria i Betania. Det finns anledning att tro att Marta och Maria och deras bror Lasaros hörde till ”de stilla i landet” som utan att göra mycket väsen av sig väntade på ”Israels tröst”. När många andra i folket, inte minst dess andliga ledare, svek de bibliska idealen, höll sådana som syskonen i Betania fast vid löftena och såg Messias framför sig när de mötte Jesus från Nasaret. Allting talar för att alla tre i ett eller annat skede blev Jesus-troende. 

I dagens evangelium möter vi Marta och Maria. Båda gladdes åt Jesu besök. Marta gjorde fint i huset för att på bästa sätt ta emot en uppskattad gäst. Maria satte sig vid Jesu fötter för att inte missa ett enda ord av det han sade. Vi sentida läsare har ingen anledning att framhäva den ena systern och ta avstånd från den andra.
I samband med Lasaros uppståndelse är Marta den bland systrarna som visar den djupaste insikten. Vad vi får i evangelierna är ingen heltäckande beskrivning av allt som hände under Jesu offentliga verksamhet, något som evangelisten Johannes betonar i sin boks sista kapitel, Vad vi får framställt för oss i evangelierna är istället brottstycken och ögonblicksbilder, till vår uppbyggelse. En sådan ögonblicksbild handlar om Jesu möte med Marta och Maria. 

Ur den bilden drar evangelisten fram det väsentligaste med orden: ”Maria har valt det som är bäst, och det skall inte tas ifrån henne.” De tre åren då Jesus var kringvandrande lärare och undergörare i Israel var alldeles unika, och det var ett välsignat tillfälle varje gång någon fick nära kontakt med honom. Det gällde därför att lyssna och se och ta till sig det Jesus hade att förmedla. Maria framstår som en förebild för människor som vill komma Jesus nära och ta till sig hans budskap. En sådan förebild förblir hon under kyrkohistoriens gång, då människor får leva i tro och ännu inte i åskådning.

Ett är nödvändigt – för Herrens tjänare i alla tider

I dagens brevtext möter vi aposteln Paulus, en av de största missionärerna någonsin. Paulus kämpade med många svårigheter och vann segrar mot alla odds. Eftersom han i sin ungdom hade förföljt Kristi församling, kämpade han länge mot misstro bland sina medkristna. Dessutom fanns det kritiker som menade att hans auktoritet inte var lika tydlig när han var på besök i en församling som när han skrev sina brev. Bortsett från problem bland sina trosfränder hade Paulus dessutom att räkna inte bara med motstånd från de judiska makthavarna och från de romerska myndigheterna utan med alla de faror som hörde samman med den tidens resande. Apostlagärningarna är full av berättelser om vad Paulus råkade ut för under sina missionsresor. När Paulus i ett ögonblick av självförsvar vänder sig till församlingen i Filippi, skriver han: ”Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist.” 

Det intressanta är då inte så mycket om Paulus ger en korrekt bild av sin situation utan snarare vad han drar för slutsats av den, nämligen: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.” 

Mose på sin tid och Maria från ­­Betania och Paulus i sitt sammanhang var alla trofasta i sin tjänst, en tjänst som alltid handlade om lyssnande till Guds röst, stundom även om vittnesbörd. Våra villkor är på många sätt olika de historiska personernas, bland annat lever vi ofta under bättre materiella villkor än de, men ska vi vara nyttiga i gudsrikets tjänst gäller det att hålla fast vid Guds röst manifesterat i Ordet och att alltid lita på Herrens trofasthet.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/09/17/femtonde-sondagen-efter-trefaldighet-2020/feed/ 0
Öppen kyrka – stänger och slänger ut https://kyrkaochfolk.se/2020/09/17/oppen-kyrka-stanger-och-slanger-ut/ https://kyrkaochfolk.se/2020/09/17/oppen-kyrka-stanger-och-slanger-ut/#respond Thu, 17 Sep 2020 06:48:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4029 Professorn i historia vid Lunds universitet, doktor Dick Harrison, skrev den 23 augusti en krönika i Svenska Dagbladet, som den här gången formades till en flammande appell mot att de som bestämmer i Svenska kyrkan håller kyrkorna stängda. Som historiker framhåller han kyrkornas betydelse som kulturarv och upprörs över att detta berövas allmänheten genom att kyrkorna står låsta. 

Men Harrison ger också uttryck för att klart veta vad kyrkorummen i första hand är till för – gudstjänst och bön. Han menar att Svenska kyrkan underskattar förekomsten av troende kristna som faktiskt vill komma in i det vigda kyrkorummet för att bedja också under vardagar och resor. 

Han påpekar också att fenomenet med de stängda kyrkorna inte kan bortförklaras med pandemin utan går längre tillbaka i tiden. Men den öppna folkkyrkans inriktning på att stänga kyrkor har intensifierats. Orsakerna är långt allvarligare än att man vill skydda inventarier mot stöld och skadegörelse och att det är dyrt att bemanna alla kyrkor under veckorna. Av ekonomiska och politiska skäl (det gäller att få den åldrande och krympande skaran av socialdemokratiska och centerpartistiska politiker att räcka till för att kontrollera att alla pastorat kan skyddas mot ’elitkristendom’) har församlingar förts samman till enorma pastorat på flera håll i landet. En kyrkoherde ska leda verksamheten i mellan trettio och fyrtio kyrkor.
I praktiken kan detta innebära att en sockenkyrka där det firats söndaglig mässa sedan medeltiden endast öppnas för gudstjänst var tolfte söndag. 

Det är dags att syna folkkyrkoteologernas lögner! De uttryckte rädsla för att trons och bekännelsens präster och kyrkfolk skulle skrämma bort allmänheten från Svenska kyrkan och från evangelium, genom att vara annorlunda och avvikande från modernismens och sekularismens normer. När man nu i den öppna och demokratiska folkkyrkans namn jagat ut trons folk ur kyrkan ökar utträdena ur kyrkan, gudstjänstbesöken, dopen och konfirmationen minskar katastrofalt och allt fler kyrkor står stängda både vardagar och helgdagar. Och plötsligt bryr sig ingen! De liberala folkkyrkopolitikerna och teologerna visade sig inte alls bry sig en smula om att alla skulle nås av evangelium, utan medvetet eller omedvetet har de hela tiden varit evangeliets fiender. 

De som har vunnits för evangelium de utgjorde en gång en kärna i all svenska kyrkans församlingar. Det fanns ett osynligt kontrakt med de övriga medlemmarna som mycket sällan kom till kyrkan. Detta kontrakt sade ungefär detta. ”Gå ni i kyrkan varje söndag och uppehåll livet där och be för oss. Vi går inte i kyrkan nu för vi har valt annat i livet. Men kanske har vi valt fel och då vill vi att kyrkan ska finnas där som en möjlighet att få komma till när vi behöver den. Så fortsätt med ert kristenliv,
vi betalar gärna vår kyrkoskatt så att präster, kyrkomusiker, diakoner och personal för kyrkans barn- och ungdomsarbete får sina löner, så att kyrkorna hålls i hävd och de troende bland våra släktingar och grannar får vad de behöver.” 

När de kyrkofientliga politiska partierna har radikaliserats och fått understöd av det förment liberala och upplysta kyrkopartiet ÖKA (Öppen kyrka för alla) har de velat riva de här kontraktet. De som betalar sin kyrkoavgift måste få ut av kyrkan en verksamhet som de själva verkligen vill delta i. Så har utrensningen av bekännelsens präster och kyrkfolk genomförts systematiskt. 

När de betalande ändå inte kommer utan istället utträder med sina pengar i ökande takt, vad gör man då? Gör man sitt yttersta för att nå ut med evangeliet om Jesus ­Kristus? Nej, snarare söker man desperat en roll för kyrkan genom verksamheter som taoistisk chi gong-gymnastik eller buddhistisk yoga. Parollen “evangelium till alla” visade sig vara falsk marknadsföring. Resultatet är bland annat att kärnan av kyrkfolk saknas i allt vidare områden av Svenska kyrkan. De frivilliga som förr kunde rekryteras för sommarkyrkoverksamhet som höll kyrkorna öppna, finns inte längre, för det finns inte längre Ordet och sakramenten att församlas kring. Detta är den yttersta bakgrunden till vad professor Harrison fick uppleva under sin semester i Dalsland. 

Samtidigt som Svenska kyrkans historiska kyrkorum står låsta och tomma söndag efter söndag så ökar antalet fristående gudstjänstgemenskaper där bekännelsens präster vill samla trons folk till gudstjänst i Ande och sanning. För Svenska kyrkan som betraktar sig som en instiftelse av Kristus borde det vara en självklarhet att upplåta kyrko­rummen för frivilliga gudstjänstgemenskaper som står på kyrkans bekännelsens grund. Men åter bevisar sig de makthavande som evangeliets fiender. De som hade kunnat samla alla som vill till gudstjänst och uppfylla kyrkorummets instiftade syfte får istället söka sig till nedlagda frikyrkor och nykterhetslokaler för att få tak över huvudet. Kyrkans bibliska symbol är kvinnan med barnet, Jungfrun Maria, men Svenska kyrkan väljer ofta att gestalta rollen av draken som jagar ut kvinnan och barnet i öknen enligt Uppenbarelseboken 12.  

I ett anförande inför kyrkomötet för drygt tio år sedan betonade tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd att statsmakten hade gjort klart för honom att då Svenska kyrkan från staten fick sådana betydande anslag till kyrko­antikvariska åtgärder och dessutom förvaltar en så stor del av svenska folkets kulturarv, så måste beredskapen från kyrkans sida att upplåta kyrkorummen för dem som begär det vara mycket stor.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/09/17/oppen-kyrka-stanger-och-slanger-ut/feed/ 0
Svenska kyrkans kris idag och för tvåhundra år sedan https://kyrkaochfolk.se/2020/09/14/svenska-kyrkans-kris-idag-och-for-tvahundra-ar-sedan/ https://kyrkaochfolk.se/2020/09/14/svenska-kyrkans-kris-idag-och-for-tvahundra-ar-sedan/#respond Mon, 14 Sep 2020 15:08:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4017 För var och en som tar del av Svenska kyrkans statistik för de senaste åren är det alldeles uppenbart att detta är ett samfund som befinner sig i djup kris. 

Siffrorna talar sitt tydliga, skrämmande språk. Inte nog med att gudstjänstdeltagandet minskar betänkligt och att de insamlade kollekterna därmed sjunker till synnerligen låga nivåer. Dessutom kan noteras allt lägre nivåer beträffande såväl dop som konfirmationer, kyrkvigslar och kyrkliga begravningar. Vidare faller Svenska kyrkans medlemstal för varje år som går. Och Svenska kyrkan är inte ensam om att redovisa sådana alarmerande siffror. I stort sett samma trend gäller för samtliga fria samfund. 

En olycksprofet skulle kunna se framför sig en situation i Sverige med mycket ringa kristen närvaro i och påverkan på det svenska samhället och det inom en inte alltför avlägsen framtid.

Detta är emellertid inte första gången som Svenska kyrkan befinner sig i djup kris. Låt mig göra en lika personlig som orättvis betraktelse över Svenska kyrkans läge vid 1800-talets början. Upplysningstidens tankar fanns inte längre bara i de intellektuella, akademiska kretsarna utan trängde efter hand ut i en bredare allmänhet. Ännu fanns ingen utbredd kristendomskritik men väl kritiska synpunkter på enskilda lärosatser och misstankar om missförhållanden i församlingar och stift. 

Allvarligast var nog ändå att kyrkan 1820 kunde liknas vid en kärra som hade gått så länge i samma hjulspår att den riskerade att bli helt stillastående, en allvarlig sak i en tid med många nya utmaningar. En begynnande, ofta hårdhänt industrialisering med sociala missförhållanden i spåren utvecklades samtidigt med att jordbruket liksom kyrkan gick i gamla spår och hade svårt att försörja en växande landsbygdsbefolkning som riskerade att alltmer proletariseras. Därtill kom snart nya kommunikationer som gjorde att nya tätorter skapades. Kyrkan organiserades i ett gammalt sockensystem, ofta långt från de nya befolkningsområdena. 

En gammal, stelnad kyrklig struktur bäddade för ett främlingskap mellan kyrkan och en befolkning, alltmer självständig och öppen för nya impulser. Det fanns dock en väsentlig förutsättning för kyrkligt liv, när kyrkan väl vaknade ur sin törnrosasömn, och det var att befolkningen genom konfirmandundervisningens införande och ett begynnande skolväsen efter hand kom att bibringas relativt god kristendomskunskap.

Situationen för Svenska kyrkan idag är ännu värre än den var för tvåhundra år sedan. Kunskapen om kristen tro är nämligen så tillbakaträngd i vårt samhälle att det är svårt att nå ut med evangelium, vare sig kyrkan använder sig av klassiskt predikospråk eller trevar sig fram till ett nytt sätt att förkunna. Till det kommer att Svenska kyrkan dels blir alltmer begränsad i sina möjligheter att bedriva verksamhet genom sina stora medlemstapp, dels hämmas av systemfel av ett nytt slag. I fåfänga försök att minska konsekvenserna av sinande inkomstkällor har det skapats allt större pastorala enheter, vilka oundvikligt leder till byråkratisering och ökande främlingskap mellan befolkning och kyrka. Därtill kommer en alltmer tilltagande politisering på nästan alla kyrkliga nivåer, en besvikelse för många som hoppades att kyrkan genom att ”skiljas” från staten skulle befrias från oönskat politiskt inflytande. 

Dessa systemfel sammantagna gör att Svenska kyrkan står lika maktlös inför denna tidens krav som en gång det ingående artonhundratalets svenska kyrka. Svenska kyrkan har alltmer förvandlats till ett elfenbenstorn, vars representanter blir allt svårare att nå. Gudstjänsternas antal minskar och människor i själanöd får allt svårare att få kontakt med en diakon eller en präst. Istället för uppmärksamma medmänniskor möts man ofta av stängda dörrar, långa telefonköer och telefonsvarare.

Är då situationen för Svenska kyrkan idag alldeles hopplös? Låt oss tänka på vad som hände i Svenska kyrkans sammanhang för tvåhundra år sedan. När enskilda behjärtade människor och även grupper såg kyrkans förlamning uppstod en mängd privata initiativ. Det gällde inom undervisning, inre och yttre mission och diakoni. Så småningom upptäckte den officiella kyrkan värdet av de nya aktiviteterna och tog upp dem som egen verksamhet. Därmed livades kyrkan upp och kunde möta nya utmaningar. En del av dessa nya initiativ ledde till frikyrkliga samfund, men huvud­delen stannade kvar inom och berikade Svenska kyrkan.

Skulle en sådan utveckling vara möjlig även idag? Finns det fortfarande möjlighet till privata initiativ inom kyrkan så att inte allt kvävs av stelnad politik och byråkrati?

Framtiden får utvisa vart utvecklingen leder. Min ängslan inför denna framtid gäller inte så mycket samfundet Svenska kyrkan. Historiska samfund kommer och går och är aldrig mer än mer eller mindre lydiga redskap i Herrens händer. Däremot oroas jag för Sverige som kristen nation och för svenskarnas andliga överlevnad.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/09/14/svenska-kyrkans-kris-idag-och-for-tvahundra-ar-sedan/feed/ 0
Söndagsliturgi och vardagsliv https://kyrkaochfolk.se/2020/09/14/sondagsliturgi-och-vardagsliv/ https://kyrkaochfolk.se/2020/09/14/sondagsliturgi-och-vardagsliv/#respond Mon, 14 Sep 2020 15:04:00 +0000 https://kyrkaochfolk.se/?p=4014 Något av det största med gudstjänsten är att den får konsekvenser. Det som händer i gudstjänsten händer de facto. Och det som händer de facto, liksom rinner över och spiller ut över hela resten av veckan, hela resten av livet. 

I sommarnumret av Kyrka och Folk (nr 26/30, 25 juni 2020) såg vi på gudstjänstens bakgrund i Gamla och Nya testamentet. Och i numret därefter (nr 31/32, 30 juli 2020) såg vi något på gudstjänsten sådan den firas idag. Med bakgrund i de artiklarna ska vi nu se på gudstjänsten i förlängningen, eller förhållandet mellan söndagsliturgi och vardagsliv.

Det finns en stark koppling mellan det som händer på söndag förmiddag och hela resten av veckan. Söndag och vardag hänger ihop. Liturgi och liv hör samman. Söndagens liturgi kännetecknas främst av vad HERREN ger till oss och vardagens liv är livet i det vi på söndagen fått av HERREN. Det livet är det eviga livet, redan här och nu i tiden och hela vägen in i evigheten.

Söndagens liturgi är i sig fylld av liv, och livet i vardagen gestaltas i en liturgi, en ordning, en rytm. Katekesen har, tillsammans med sin undervisning, några liturgiska anvisningar för vardagen. Den anger en ordning, en liturgi för hur bönen och trosbekännelsen ska bes och läsas. Under avsnittet ”Hur man ber hemma, morgon och kväll” skriver reformatorn: ”När du stiger upp på morgonen ska du göra korstecknet och säga: ’I Faderns, Sonens, och den Helige Andes namn.’ Därefter ska du, stående eller sedan du fallit på knä, läsa trosbekännelsen och be Fader vår.” (s. 22, Luthers lilla katekes, EFS förlaget, Markaryds Grafiska AB, 1990). Dessa hänvisningar återspeglar delar av söndagens gudstjänst. Gudstjänsten inleds med korstecknet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Och på samma sätt får också vardagen börja. Bönepositionerna är också desamma som i söndagsgudstjänsten. Det traditionella är nämligen att församlingen står eller knäfaller när man ber, vilket syns i mer traditionella liturgier än idag och i de östortodoxa kyrkorna är det ännu i regel så att församlingen står upp under hela gudstjänsten (som tenderar att vara längre än en timme). Och så sent som i 1942 års kyrkohandbok för Svenska kyrkan står att ”[f]örsamlingen faller på knä eller böjer sig ned” vid syndabekännelsen, instiftelseorden, Fader vår och O Guds Lamm (s. 12, 35-36). 

Det sätt församlingen ber på i söndagsgudstjänsten präglar hur de enskilda församlingsmedlemmarna ber i vardagen. Söndagsliturgin spiller så att säga över in i vardagslivet och formar även bönen där. Därför kan vi på ett sätt tala om både en söndagsliturgi och en vardagsliturgi. En liturgi för söndagens gudstjänst och en liturgi för vardags­livet, där den första präglar och formar den andra, och där den andra är förlängningen och vardagsförvaltandet av den första.

Varför är det här viktigt? Varför finns de här anvisningarna? Jo, därför att ”som vi ber, så tror vi.” Det sätt på vilket vi ber, formar vårt hjärtas tro. Och vårt hjärtas tro formar sättet vi ber på. Tron och bönen hänger ihop. Och bönen och sätten den bes på, hänger ihop. På samma sätt som ande och kropp hör ihop, hör bönen och sättet bönen bes på ihop. Människans ande är inte mycket utan människans kropp. Och människans kropp är inte mycket utan hennes ande. En kropp utan ande är ett lik. Kroppen och anden hör ihop och Kyrkan bekänner med emfas att hela människan ska uppstå, också kroppsligen. Vi är skapade som kroppsliga varelser, därför att Gud vill att vi ska vara sådana. Kristus antog ”kött”, det vill säga kropp, när han avlades i Jungfruns moderliv. På samma sätt är det något inkarnatoriskt med sättet att be på. Sättet vi ber på är så att säga ett förkroppsligande av bönen. Och sättet vi firar gudstjänst på – liturgin – är ett förkroppsligande av gudstjänstfirandet i ”ande och sanning” (jfr Joh 4:23-24).

Därför är det noga med hur vi firar gudstjänst, särskilt över tid. För gudstjänsten formar tron. Men det är inte så att som vi ber, så tror vi på söndagen, och sedan kan vi tro lite annorlunda i vardagen. Nej, som vi ber och tror på söndagen, så ber och tror vi också i vardagen, i alla fall på sikt. Det är inte så konstigt att där man söndag efter söndag firar en dålig och urvattnad liturgi – inklusive en dålig och urvattnad förkunnelse – där formas också gudstjänst­firarna i bästa fall till avtrubbade och sömniga kristna och i värsta fall leder det till ett faktiskt avfall, för den enskilde, församlingar och hela trossamfund. Som vi ber, så tror vi.

Om man däremot firar en god liturgi, vilket inkluderar en god förkunnelse, en liturgi som – om än i stor enkelhet, utan pompa och ståt – tillåter och uppmuntrar till andakt, vördnad och helig fruktan för och glädje i HERREN, en sådan liturgi formar gudstjänstfirarna så som HERREN vill, mer och mer till Kristi avbild. Och det får konsekvenser, naturligtvis för den enskilde, men också för människor i hennes närhet, för församlingen och hela trossamfund. Som vi ber, så tror vi.

Det är viktigt att komma ihåg att HERREN är helig, att HERREN är en förtärande eld. Och denne helige, allsmäktige, levande Guden närmar en syndare sig inte hur som helst. Tänk på hur det gick för Ussa som rörde vid Arken (2 Sam 6:6-7). En människa kan inte närma sig HERREN om inte HERREN först närmat sig henne. Det är bara genom Kristus som vi kan närma oss Fadern. Tänk på kvinnan med blödningarna och på kvinnan som smorde Jesus (Matt 9:20-22; 26:6f), de närmade sig honom i tro, och kunde därför till och med röra honom, Guds helige, Gud själv. Därför har vi all anledning, att då vi inser vår egen litenhet och vårt oändliga beroende av HERREN, falla på knä och ödmjukt komma inför honom, be, bekänna, förundras, tillbe och ta emot allt gott han har att ge oss, ytterst honom själv.

Sett ur det perspektivet är till exempel detta med knäfall ytterst sett ett sätt att bekänna och praktisera nåden. Tänk att jag får komma med all min synd och skuld till allsmäktig och allvetande Gud. Tänk att jag får närma mig honom, därför att han först har närmat sig mig. Men inte bara det, jag får faktiskt möta honom, därför att han först har mött mig, dragit mig upp ur dyn och skänkt mig nåd och barmhärtighet, förlåtelse, helgelse, evigt liv och salighet. Och att han gör det om och om, igen och igen, söndag efter söndag, bekännelse efter bekännelse. Nåd över allt förnuft, nåd över alla gränser, allting den överglänser, nåden som HERREN ger. Halleluja!

Kanske är det här värt att poängtera att det inte är ett måste att all bön bes stående eller på knä. I katekesen skriver Luther att bordsbönen naturligt nog bes sittande vid matbordet (s. 23). Och HERREN själv tackade Fadern (dvs. bad) efter att han bett folkskarorna ”slå sig ner” (Matt 14:19; Mark 6:39; Luk 9:14). Den som är sjuk eller av annan anledning inte kan resa sig ur sängen kan naturligtvis be liggandes och HERREN säger genom sin apostel Paulus att vi ska ”be oavbrutet” (1 Tess 5:17) och med tanke på att HERREN också kallar oss att leva i världen i den dagliga kallelsen, vore det synnerligen opraktiskt att den oavbrutna bönen alltid bads på knä. 

Men poängen här är att de särskilda bönerna, vid särskilda tillfällen, särskilt i gudstjänsten men även i valda delar av vardagen, med fördel bes ”stående eller sedan du fallit på knä”. Men inte bara för att, utan därför att HERREN är HERREN och vi är vi. Och därför att ordningen för bönen, själva liturgin, formar oss och vårt hjärtas tro.

Det sakramentalt präglade livet

Att söndagsliturgin präglar vardagslivet och att gudstjänsten så att säga förlängs in i vardagen är ytterst sett ett Andens verk. Gud den Helige Ande verkar i gudstjänsten och i vardagen på just de sätt han lovat att verka, genom Guds ord och sakrament. Dessa ges oss primärt i gudstjänsten, men de rinner också över och ut över resten av veckan, resten av livet.

Det är i gudstjänsten vi av Kristus, genom prästen tillsägs syndernas förlåtelse. Det är där Guds ord läses och förkunnas för oss. Det är i gudstjänsten Kristus själv kommer till oss under bröd och vin och det är där HERRENS välsignelse tillsägs oss. Men allt det följer också med oss in i vardagen. Konsekvenserna av att ha fått sina synder förlåtna stannar inte vid kyrkdörrarna och är borta lagom till kyrkfikat. Det präglar oss, hur vi ser på oss själva och på andra människor. Därför att vår status inför Fadern är att vi är hans förlåtna barn. Inte heller är Guds ord som förkunnats för oss bara verksamt under själva predikan. Ordet förmanar, varnar, tillrättavisar och uppmanar oss, det är ord till förlåtelse, helgelse, evigt liv och salighet. Det formar oss, men inte ’bara’ så att vi får blicken fäst på evigheten sådan den är då, på och efter den yttersta dagen, utan också rent konkret för oss sådana vi är i Kristus här och nu. Evigheten träder i gudstjänsten in i tiden. Och evigheten träder därmed också in i våra vardagsliv, i det att vi tar emot HERRENS goda gåvor och ytterst Kristus själv och bär med oss gåvorna och Kristus in i vardagen.

Kanske att detta är allra tydligast i firandet av den heliga nattvarden. I nattvarden tar vi rent konkret, om än på ett mystiskt sätt, emot HERREN Kristus själv, hans kropp och blod, oss till förlåtelse, helgelse, evigt liv och salighet. 

Nattvarden har två riktningar, en lodrät och en vågrät. Den lodräta är mellan HERREN och kyrkan, och den vågräta är de enskilda kyrk-lemmarna emellan. När vi böjer knä vid altarringen och tar emot Kristi kropp och blod, så förenas vi med honom och med alla andra som också tar emot samme Kristus. Vi förenas med hela kyrkan genom alla tider och överallt över hela världen, och också med dem som böjer knä tillsammans med oss just där och just då. Detta får konsekvenser för oss och för alla. För det första så förnyas och befästs vår egen salighet med allt vad det innebär i det att Kristus igen kommer till oss och tar sin boning i oss. 

Detta får konsekvenser för hela resten av livet, för den som är försonad med Gud har inget att frukta. Inte ens döden har ytterst någon makt över henne, inte heller i vardagen. För det andra så förnyas och befästs också alla de andras salighet, med allt vad det innebär, alla de som du böjer knä med, över världen och alldeles intill dig. Också i dem tar samme Kristus igen sin boning, till deras förlåtelse, helgelse, eviga liv och salighet. Detta gör något också med vårt sätt att se på vår nästa, de som med oss tar emot HERREN Kristus i sakramentet.

Det är omöjligt att gå från kommunionen med en oförändrad inställning till vår nästa. Det här är nattvardens vågräta riktning i förlängningen. Om vi tänker på att också resten av församlingen tagit emot HERREN Kristi kropp och blod, och att HERREN så gjort nåd med dem på samma sätt som han gjort med oss, så kan vi också se på dem just sådana som de är, förlåtna Guds barn, som dag för dag helgas, mer och mer till Kristi avbild på vägen hem till den saliga evigheten med Fadern, Sonen och Anden, och alla heliga genom alla tider och med hela den himmelska härskaran. Sådana är de, när de är i Kristus. Och sådana är också vi, när vi är i Kristus. Sådana är vi, på söndagen, och sådana är vi i vardagen. Nattvardens vågräta riktning sträcker sig ut, ut över altarringen, ut över kyrkorummet, utanför kyrkorummet, ut i veckan som kommer, ut i vardagen, in i våra hem, på våra arbetsplatser, i allt vårt umgänge. HERREN Jesus har tagit sin boning i oss, vi är hans lemmar, varhelst vi är, hela veckan igenom. 

Nattvardens vågräta riktning sträcker sig så också ut till alla de av våra nästa, som ännu inte är i Kristus. Bara det att HERREN bor i oss och helgar oss till sin avbild, mer och mer genom den omvändelsen, det spiller över också på de som står utanför Kristus, och ger dem en liten försmak på vad det är att vara en kristen, att tillhöra honom som är världens Frälsare. På så sätt är nattvarden också missionens utgångspunkt, också missionen i det lilla, det enkla, det vardagliga. Det är i förlängningen av nattvarden som vi sprider kristusdoften till var och en i vår närhet. Helt enkelt genom att i vardagen leva i det vi fått av HERREN på söndagen.

Så går det, vecka efter vecka. Söndagen ger näring åt vardagen och vardagen bevarar det som getts på söndagen. Söndagsliturgin präglar vardagslivet och vardagslivet är just livet i förlängningen av söndagsliturgin. Söndagens liturgi föder och ger näring åt livet i Kristus och det livet levs vidare i vardagen tillsammans med HERREN och vår nästa. Sedan går vardagen igen in i söndagen, och livet i Kristus förnyas och befästs, igen och igen, söndag efter söndag. Så går vi från klarhet till klarhet, från härlighet till härlighet (2 Kor 3:18) i livet med Kristus, på den väg han stakat ut för oss att vandra. Den smala vägen, med söndagliga hållpunkter, med påfyllnad för allt vi behöver för veckan som kommer. Så går det, söndagen när veckan, veckan levs närd av söndagen, söndag efter söndag, vecka efter vecka, här i tiden och hela vägen in i evigheten.

]]>
https://kyrkaochfolk.se/2020/09/14/sondagsliturgi-och-vardagsliv/feed/ 0