Femte söndagen i Fastan – 2019

Skriven av:
Publicerad: 3 april, 2019

”Om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.” (1 Joh 2:2)

Dessa ord i episteltexten på femte söndagen i fastan lyfter tydligt fram söndagens tema, nämligen ”försonaren”. Ordet är inte ett begrepp som vi hittar i Bibeln, men själva saken finns där ändå tydligt. Både Gamla och Nya testamentets ärende är att Gud läker den fiendskap som uppstått mellan människor och Gud. Mänsklighetens största problem är ju att vi har vänt oss bort från Gud och att Guds helighet är oförenlig med synden. Vår räddning är då att Jesus sonar straffet i vårt ställe – vilket för med sig försoning och fred med Gud. Ingen synd behöver nu därför skilja oss från Gud. Genom att tro på Jesus som vår försonare för han vår talan inför Fadern så att vi får tillträde till Gud. Men vad är då mänsklighetens förhållande till denna försonare? Tre svar hittar vi i dagens evangelium:

Försonaren är obegriplig för de flesta

Jesus säger: ”Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?” Bakgrunden till dessa ord är att Jesus i sitt samtal med ­Nikodemus mötte total oförståelse. Trots sin stora lärdom, saknade ­Nikodemus den andliga förmågan att se Guds rike och förstå Jesu undervisning. Och detta gäller inte bara ­Nikodemus; alla män­niskor är av naturen andligt blinda och oförmögna att av sig själva känna igen Jesus. Jesus säger: ”Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda.”

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att den kristna tron i alla tider har mött oförståelse, förakt och vantolkats. Ja, trots att Jesus är världens mest kända person, så är han nog också världens med missförstådda person. När människor konfronteras med Jesus tänker många likt Pilatus: ”Vad skall jag då göra med den Jesus som kallas Messias?” (Matt 27:22) Tyvärr märks ofta denna osäkerhet även i nutida förkunnelse.
Jesus framställs ofta mer som en förebild, profet och visdomslärare, än vår försonare och frälsare.

Försonaren är nödvändig för alla

Även om få människor ser behovet av en försonare, har de likväl ett behov av Honom. Jesus säger: ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” Jesus syftar här på hur Israels folk en gång under ökenvandringen klagade på Gud till den grad att de blev bestraffade med giftormar. När Mose då trädde fram som en medlare och bad för folket svarade Gud genom att uppmana folket att göra en kopparorm och sätta upp dem som ett fälttecken. Var och som blev ormbiten skulle då se på den och så bli helad. 

Enligt Jesus var detta var en profetisk förebild för hur Hans död på korset skulle ge frälsning åt alla som bildligt talat är ”ormbitna” av djävulen, som är ”ormen från ur­tiden” (Upp 12:9). Genom syndens gift hotas vi alla av den eviga döden, men genom att blicka upp på den korsfäste, som har burit synden i sin egen kropp, får vi det serum som kan rädda oss. 

Berättelsen om kopparormen påminner oss på detta sätt både om allas möjlighet till räddning och om den personliga trons nödvändighet. Jesus har rent objektivt har sonat hela världens alla synder, men vi behöver också subjektivt försonas med Gud. Jesus säger om detta: ”Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn.”

Försonaren är
oumbärlig för de troende

När vi ställs inför måsten och krav får detta ofta motsatt effekt. Vi gör ofta revolt och vägrar inordna oss. Så är det i synnerhet när vi känner oss tvingade att följa påbud från människor, som vill trycka ned oss och begränsa våra liv. Men tyvärr så kan vi frestas att tänka så om Gud. Man kan tänka att frälsningens budskap handlar om att glädjedödaren Gud är arg på oss och liksom säger: ”Passa er annars smäller det.”

Men den som får trons gåva ser på saken på ett annat sätt – när Gud manar oss att försona oss med Honom, så vi detta som ett uttryck för kärlek. Gud unnar oss något gott och Han vet vad som är bäst för oss. Gud vill hjälpa oss att hitta tillbaka till det fullkomliga liv som Han har tänkt för oss. Han vill att vi omvänder oss från synden, därför att detta är ett gift som dödar oss – inte för att Han vill göra livet tråkigt för oss. 

Likt insekter dras till ljuset en mörk natt kommer därför den pånyttfödda människan självmant till Jesus, därför att Han har blivit oumbärlig för henne. Jesus säger: ”Den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.” I ljuset från Kristus försvinner också behovet av att försvara och urskulda sig; vi inser ju att Guds dom över synden är rättvis. Ja, istället för att försvara oss så överlämnar vi försvaret med varm hand till vår försonare Jesus. Vi får då förtröstansfullt lita på att hans försvarstal räcker effektivt till mot alla tänkbara anklagelser som kan vändas mot oss. Och detta tal skyddar oss då inte därför att vi skulle vara så förträffliga, utan därför att ”Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens”.

Magnus Skredsvik