Fjärde söndagen efter Trefaldighet – 2019

Skriven av:
Publicerad: 26 juni, 2019

Det var under lövhyddohögtiden. Uppemot 150 000 människor hade sökt sig till Jerusalem för att fira den tredje av judarnas vallfartsfester. Det rådde något av karnevalsstämning över denna glada högtid, som firades under hösten till minne av att Gud skyddat folket under ökenvandringen. Sin vana trogen sedan unga år passade Jesus på att undervisa i Jerusalems tempel. Han predikade som ingen annan och människor strömmade i stora skaror samman för att höra honom. Jesu popularitet gjorde de religiösa ledarna både avundsjuka och rädda. När nu människor hellre lyssnade till honom än till dem, kände de sin religiösa auktoritet hotad. Det började dessutom gå upp för dem, att den Gud som Jesus talade om egentligen var en annan än deras egen Gud.

Då fariséerna och de skriftlärde som bäst lade sina pannor i djupa veck för att räkna ut ett sätt att stoppa denne karismatiske profet från Galiléen, kom som på beställning nyheten att man gripit en kvinna som på bar gärning ertappats för att ha begått äktenskapsbrott. De förde henne till Jesus och frågade honom: ”Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning, när hon begick äktenskapsbrott. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger du?” 

I Mose lag står det mycket riktigt att: 

”Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, skall den som begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru straffas med döden, både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan.” (3 Mos 20:10) 

Denna lag visar också för oss idag att äktenskapsbrott fortfarande är en svår synd. Även om äktenskapsbrott inte längre straffas enligt den borgerliga lagen i moderna stater, står Bibelns fördömelse över en sådan synd fast. Låt oss inte heller glömma bort vad Paulus säger i Rom 6:23: ”Syndens lön är döden.

Utsikterna att sätta dit Jesus verkade vara kassaskåpssäkra. Om Jesus svarade: ”Ta och stena henne!” så skulle han bryta mot den romerska statens bestämmelse, att de ockuperade folken inte själva hade rätt att verkställa dödsdomar. Om Jesus svarade att man inte skulle stena henne, så skulle Jesus sätta sig över Mose lag. Hur Jesus än svarade, skulle allvarliga anklagelser kunna riktas mot honom, vilka antingen skulle räcka till att få de romerska myndigheterna att gripa honom eller till att förstöra hans goda rykte bland sina judiska landsmän.

Men Jesus gav ett svar som ingen kunnat räkna ut. Egentligen gav Jesus två svar. Det första var ett stumt svar: ”Jesus böjde sig ned och skrev med fingret på marken.” Vad skrev han? Bibeln säger inget om saken, så vi kan bara gissa. Vad gäller det andra svaret gav Jesus frågeställarna – och oss alla – något att tänka och begrunda över: ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.” Jesus upphävde inte Mose lag. Han höll helt med om att kvinnan hade begått ett mycket allvarligt brott, men han avslöjade också de anklagande som syndare. Detta följer av hans ord: ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.” Jesus kände deras hjärtan och bakgrund väl och visste att de alla bar på skuld. I grund och botten var de inte mycket bättre än den kvinna, som de ville stena till döds. Var de riktigt ärliga mot sig själva, skulle de mycket väl kunna byta plats med kvinnan. 

Vad hade Jesus skrivit i sanden ögonblicket tidigare? Vi kan föreställa oss att han skrev ned anklagarnas synder. Kanske skrev han något i stil med: David struntar i att ta hand sina gamla föräldrar. Saul behandlar sina tjänare mycket illa. De blir slagna för det minsta och får för lite mat. Jonas har i skydd av nattens mörker åtskilliga gånger uppsökt prostituerade. Det skulle kunna vara så att de judiska ledarna såg sina synder där uppskrivna i sanden. Och sedan fick de höra orden: ”Den bland er som är utan synd må kasta den första stenen.” Uppenbarligen lyssnade de till samvetets röst för: ”När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan.” Jesus förlät henne hennes synd och sade: ”Jag dömer dig inte heller” och han lade till viktiga ord, som vi inte får glömma i sammanhanget: ”Gå, och synda inte mer!”

Vad kan vi lära av detta?

Vi kan likna oss vid denna äktenskapsbryterska. De flesta av oss är nämligen i ett visst avseende också äktenskapsbrytare. Jesus lär i Bergspredikan: ”Var och en som ser med begär på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (Matt 5:28) Vilken man har aldrig sett med begär på en kvinna som inte är eller ska bli hans hustru? Och vilken kvinna har inte drömt att ligga i en mans armar som inte är hennes mans eller sin blivande mans armar? Vi kan fortsätta att erinra oss de övriga nio budorden. Betrakta dig själv i dem som i en spegel! Föreställ dig att Jesus skulle ha skrivit dina synder i sanden. Du kommer att märka att du liknar både äktenskapsbryterskan och hennes anklagare. Även du är skyldig att dömas.

Vidare kan vi lära oss att Jesus inte vill döma oss, utan att han gärna vill förlåta oss, liksom han förlät kvinnan. Han dog på korset, för att vi skulle kunna bli förlåtna. Syndens lön, döden, tog han på sig, för att vi var och en skulle slippa att dömas till döden. Om vi bekänner våra synder, så lånar Jesus prästens mun och säger till var och en av oss: Jag dömer dig inte, utan jag förlåter alla dina synder: Gå, och synda inte mer. Låt oss inte bara ta till oss förlåtelseordet utan även på allvar ta Jesu uppmaning att i fortsättningen undvika synden i såväl tankar, ord som gärningar.

Slutligen lär oss dagens evangelium, att vi inte ska kärlekslöst döma andra. Jesus säger i Bergspredikan: ”Döm inte, så blir ni inte dömda.” (Matt 7:1) Vi ska hellre inbjuda andra syndare att komma till Jesus, så att också de kan bli förlåtna och upprättade. Så kan vi bli redskap för Guds gode Ande att hjälpa syndare att finna Frälsaren och det eviga livet.

Carl Johan Rudman, Rättvik