”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.”

Jesus ger i dessa ord uttryck för devisen hjärta talar till hjärta, cor ad cor loquitur. Jesus längtar av hjärtat att ge oss den frid som våra hjärtan djupast sett hungrar efter. Job säger: ”Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro.” (Job 14:1) Även djur kan bli oroliga, men för oss män­niskor är det annorlunda eftersom det också kan finnas andliga orsaker till vår oro. Precis som vi kan få fysiska bristsjukdomar, så kan vi må dåligt av brist på Gud. Psykologerna kallar detta ibland för existentiell oro och den tyske författaren Jean Paul kallade detta för weltschmertz, världssmärta. Den kristna filosofen Paul Tillich har preciserat denna oro och sagt att det handlar om rädsla för skuld, meningslöshet och död. Låt oss de se på vad sätt Jesus bemöter just dessa tre orosmoment:

1. Jesus är vägen – för den som tyngs av skuld

Det är en djupt allmänmänsklig erfarenhet att känna dåligt samvete, men ofta hanterar vi skulden på ett felaktigt sätt. Ibland förnekar vi skulden och intar en försvarsställning: ”Jag är minsann inte sämre än någon annan och jag gör ändå mitt bästa.” Man kan också betrakta skuldkänslor som en ren psykologisk reaktion istället för en reell skuld: ”Det är bara överjaget som påminner mig om mina föräldrars överförda värderingar.” Det är en naturliga slutsats om man förnekar Guds existens eller att Gud ställer moraliska krav. (Jmfr. Kaj ­Pollacks film Såsom i himmelen, där en av huvudpersonerna utbrister: ”Det finns ingen synd! Gud kan inte förlåta, för han har aldrig fördömt.”)

Men på detta sätt sopar vi bara problemet under mattan. Den enda framkomliga vägen är Jesus i sanning tar bort skulden. Det gör han inte genom att tumma på Guds heliga krav utan genom att sona skulden i vårt ställe. Korset blir på detta sätt en predikan om både skuldens fruktansvärda realitet och Guds nåd. Genom dopet och den personliga omvändelsen till Jesus blir vi därmed förlåtna, frikända och förklarade rättfärdiga inför Gud så att vi kan tjäna Gud med rena samveten. (Jmfr. Rom 4:5). Genom att fortsatt be ”förlåt oss våra skulder” i den dagligen omvändelsen blir vi sedan kvar i barna­skapet och nådens tillstånd. 

2. Jesus är sanningen – för den som lider
av
meningslöshet

I takt med att den kristna tron avtar blir det allt vanligare att människor lider av livets tomhet och brist på mening – och detta trots att vi aldrig har haft det så bra materiellt sett. Förkunnaren Sven Lidman liknade redan i början av förra seklet den europeiska civilisationen med en gigantisk lyxbåt, som trots dess yttre förträfflighet saknade något mycket väsentligt. Han sade: 

”Låt oss gå omkring på den härliga oceanångaren, åt vilken vi anförtrott våra liv för den ganska långa överresan. Det är ju en njutning att se hur fulländat och målmedvetet varje utrymme är tillvarataget, varje rimlig eller orimlig mänsklig önskan tillgodosedd: badrum, bibliotek, konsertsalong, teater, bönesal, telegraf, telefon. Det finns ingenting övrigt att önska för en blaserad och behovssjuk människa. /…/ Men – men – vad vill nu detta säga? Det är ju tomt på kommando­bryggan – ingen kapten – och ingen vid rodret – rodret svänger ju runt för sig själv – och du låter blicken gå akteröver och följa kölvattnets streck över havsytan, så ser du, att den hastiga och snabba färden måste ha gått i de underligaste krokar. /…/ Tror du inte att det skulle bli en förfärlig panik, d.v.s. en ohygglig ångest, bland våra medpassagerare om vi genast ginge och berättade för dem vår fruktansvärda upptäckt?” (Bryggan håller, s. 76-77)

Om detta var gällde för hundra år sedan, är det än mer aktuellt idag. Båten som tar den moderna civilisationen över tidens hav har bara blivit allt bekvämare, samtidigt som kaptenen alltjämt lyser med sin frånvaro och fartyget kommer allt närmare avgrundens rand. Människor lever utan att veta varifrån de kommer eller varthän det bär. Enda lösningen på detta är då att stiga ombord på Kyrkans skepp, där Jesus är kapten. Först då kan vi inse sanningen om oss själva och sanningen om Gud; varför vi finns och hur vi kan nå Gud. 

Detta är förstås en metafysisk sanning, som inte kan bevisas med empirisk vetenskap – men det behövs inte heller. Jesus övertygar oss på ett djupare plan, på samma sätt som vi intuitivt kan ”veta” att Beethovens Månskenssonaten är vackrare än ljudet från en slagborrmaskin eller att kärlek och barmhärtighet är bättre egenskaper än hat, och grymhet. 

3. Jesus är livet – för dem som fruktar döden

Döden är för mänskligheten ett mörkt och hotande moln i horisonten. Jesus blir på detta sätt lösningen mänsklighetens värsta plåga. Hebreerbrevet skriver att Jesus ”genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv” (Heb 2:14-15). Jesus är livet, därför att han har uppstått och besegrat döden och kan ge evigt liv åt alla som tror.

Det finns förstås människor som inte alls önskar leva för evigt utan som välkomnar ett slut för våra liv. Men för dem behöver vi då reda ut begreppen. När Bibeln talar om evigt liv, ligger betoningen på ”liv” inte på ”evigt”. Det handlar alltså inte om att vi ska leva ett jordiskt liv för evigt, utan om att Jesus bjuder in oss till ett himmelskt liv, i livsgemenskap med Honom som är livets källa. Detta slags liv, som ensamt är värt att kallas liv, kan man aldrig tröttna på! 

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att det finns en andlig oro inom oss som bara Jesus kan stilla; Jesus är vägen för den som tyngs av skuld, sanningen för den som lider av meningslöshet och livet för dem som fruktar döden. 

Detta betyder inte att all oron försvinner med en gång, men du vet vart du ska gå för att finna frid och tröst.
I den fallna värld vi lever i, så kan oro trots allt vara konstruktiv. Precis som oron kan få en människa att lämna ett sjunkande skepp eller brinnande hus, så behövs ibland oron för att driva oss till Kristus och bli kvar hos honom. Det är därför som Jesus säger: ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” (Joh 16:33) Men om vi dagligen, mitt i all världens ofrid, söker vår frid hos honom, ja, då ska vi en dag också få gå in i den eviga friden, där all oro ska vara borta för alltid. Amen!

Magnus Skredsvik