”Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe.” (1 Tim 2:5-6)
”Jesus sade: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)
Det finns ett otal olika religiösa rörelser av alla möjliga slag i världen. Men det finns bara en Frälsare, Jesus Kristus, som har makt att ge oss människor evigt liv och del av himmelens glädje. Jesus kallar alla människor att följa honom. Många har hörsammat kallelsen och börjat följa honom.
Men många fler är de som inte har gjort det. Det finns så många hinder på vägen till en levande tro på Jesus Kristus som världens Frälsare, som sonat världens alla synder genom sin offerdöd på Golgata kors.
Ett av de allra största hindren för den frälsande tron är det egna jaget, vår själviskhet och vårt högmod. Vi skulle vilja ordna det själva, med egna krafter. Vi minns Jesu möte med den så kallade ”rike unge mannen” att han frågade Jesus vad han skulle göra för att vinna evigt liv. Den berättelsen visar oss att vår egen duktighet och våra egna gärningar inte räcker till för att nå en levande tro på Frälsaren Jesus. Bara Jesus kan öppna vägen till evigt liv och salighet. Bara Jesus har makt att förlåta våra synder och göra oss redo för himmelen. Av nåd.
Om de första kristna kan vi läsa att ”de höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna” (Apg 2:42)
Vi behöver troget ta vara på apostlarnas lära och undervisning. Det är att läsa Guds ord i Bibeln och i uppbyggliga kristna skrifter, och det är att lyssna till Guds ord där det förkunnas i den helige Andes kraft. Ingen av oss är starkare än att vi ofta behöver höra det för att få den vishet och kraft som vi behöver för att orka stå emot Guds fiendes, djävulens, onda krafter som bara har ett mål: Att skilja oss från Gud och att verka för att förkunnelsen om Jesu försoningsgärning skulle upphöra.
Alldeles som kroppen behöver den timliga näringen för att kunna leva, behöver vi också den andliga näringen för vår själ. Detta för att undvika det förfärliga omdömet som Johannes fick uppdraget att skriva till församlingen i Sardes: ”Jag känner dina gärningar. Du har namnet om dig att du lever, men du är död.” (Upp 3:1)
Vi behöver gemenskapen kristna emellan, både den andliga och materiella. Jesus uppmanar oss att dela med oss av det goda som vi själva har fått.
I medmänsklig kärlek ska vi hjälpa varandra och bära varandras bördor. Men det viktigaste är att vi andligen kan och vill bära varandra som systrar och bröder i Kristus Jesus, att vi ber för varandra. Aposteln uppmanar oss att vara goda och barmhärtiga mot varandra och att vi ska förlåta varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit oss.
Och det är väl det största goda som vi kan göra här i livet, att som Herrens tjänare och på Jesu Kristi uppdrag få tillsäga en medmänniska hennes synders förlåtelse i Jesu namn och blod och i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Den hälsningen, när den tas emot i levande tro, betyder ingenting mindre än att vägen till himmelen står öppen!
Vi behöver brödsbrytelsen, gemenskapen i gudstjänsten kring Ordet och Sakramenten. Vi behöver troget ta emot Guds ord till undervisning, tröst, maning och förmaning. Vi behöver samlas till den gemensamma måltiden runt Herrens altare, till Herrens Heliga Nattvard som vi firar till åminnelse av det ofattbart stora offer som Gud gjorde den gången då han lät sin Son dö korsets död för att sona världens synder. Vi tar del av Herrens Heliga Nattvard för att vi tror att Jesu, Guds Sons, blod har renat oss från alla våra synder. Vi tar del av Nattvarden för att bekräfta för oss själva och andra att vi får och vill tillhöra den kristna skaran på jorden. Vi tar del av Nattvarden för att vi ska få nya krafter till att orka fortsätta på vägen som leder hem till Gud, till himmelen.
Vi behöver be. Bönen är vårt hjärtas samtal med Gud. Genom bönerna, enskilda eller tillsammans med andra, kan vi leva i kontakt med Gud, nära Gud, också när vi inte är samlade till gemensam gudstjänst.
Men vårt böneliv kan vara bristfullt många gånger. Vi har så mycket omkring oss här i världen som vi inbillar oss vara viktigt men som skymmer Gud för oss. Det hör till våra svagheter och ofullkomligheter. Men Gud vare tack, vi har en stor förebedjare för oss. Det är Jesus själv, Guds Son och världens Frälsare! Vilken tröst det är för alla oss som känner oss som dåliga bedjare!
Aposteln Paulus skriver till efesierna och oss:
”Jag uppmanar er … att leva värdigt den kallelse ni har fått. Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.” (Ef 4:1-6)
Tack, Gud, för att ditt tröstande, lärande, manande och förmanande ord ännu finns mitt ibland oss! Tack för att detta ditt ord fortfarande förmedlar vissheten om syndernas förlåtelse och evigt liv och salighet för var och en som tar emot det i tro!
Amen.
Det finns ingen jordisk släktskap, det finns ej ett vänskapsband
som binder hjärta till hjärta så fast uti främlingsland
som detta att äga gemensamt en Fader, en tro, ett hopp,
att vara en andlig enhet som lemmar i Kristi kropp.
(Sv.ps. 301:2)
Karl-Erik Tjäder