Redan i Uppenbarelseboken läser vi att församlingen i Efesus riskerar att den Helige Ande viker ifrån den – ”Annars om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats” (Upp 2:5). De väldiga basilikorna i Efesus ligger sedan länge i ruiner. 

Trots att Kristi kyrka här i världen har fått löftet att dödsrikets portar inte ska övervinna henne (Matteus 16: 18) så kan enskilda församlingar och kyrkoprovinser berövas allt liv och läggas i ruiner. Också i vår tid kan ljusstakar flyttas. Nya församlingar kan bildas och välsignas med den Helige Andes närvaro och gamla församlingar som såg ut att dö ut kan plötsligt fyllas av ett rikt liv kring ordet och sakramenten och tidigare tomma kyrkorum kan fyllas till bristningsgräns. 

Så sker i våra dagar i Trefaldighetskyrkan i Steglitz, Berlin. I det fallet är det migranter som lämnar Iran och Afghanistan och som nu också lämnar islam i tusentals och ansluter sig till gammalluthersk församling. Men liksom vi har sett enorma flyktingvågor komma över Europa av olika timliga orsaker så kommer vi snart få se stora skaror av andliga migranter. 

Visst har det alltid funnits oroliga själar som aldrig rotar sig någonstans utan som ständigt jagar efter den fullkomliga församling där de tillslut ska få känna sig hemma. Det har också funnits allvarligt sökande kristna som till slut förstått att de tar andliga skada själva och riskerar att leda andra vilse om de blir kvar i sina avfallna församlingar och till slut bryter upp. 

Men nu, i den yttersta tiden, går Guds dom fram över kyrkorna. Guds dom tar ofta gestalten av en motståndslös frihet för präster och lekmän att både i lära och liv följa köttets väg och att ogenerat byta den Helige Ande och Hans ord mot tidsandan. På plats efter plats, i samfund efter samfund upptäcker sanna kristna att deras Sion har förvandlats till ett Babylon. Det finns en tid då kallelsen är att vara salt och ljus och att göra motstånd, men det finns också en tid då det är dags att bryta upp och fly, som Lot och hans hustru en gång flydde från Sodom. 

De stora protestantiska folkkyrkorna i nordvästra Europa ligger idag i ruiner. Den romersk-katolska kyrkan går i våra dagar igenom en exempellös kris med mycket yttre förnedring och inre motsättningar. Den blomstrande väckelsekristendomen som präglat USA i 150 år håller på att förlora sitt inflytande över nationen. Orientaliska kristna har flytt från sina hem undan förföljelser och kommit till Europa liksom många ortodoxa från östeuropa. Dessa hamnar ofta i starkt kluven tillvaro mellan uråldriga liturgier och präster som inte kan det nya landets språk och å andra sidan ett vardagsliv i samhällen som de uppfattar som helt avkristnad eftersom de inte känner igen det nya hemlandets kristna och deras uttryck för tro. 

Scenen står redo för en omfattande andlig migration men är du och din församling redo? Hur ska man som församling bygga upp en beredskap för flyktingmottagande i det stora avfallets tid? Det finns ett entydigt svar på den frågan: genom att forma församlingens liv så att det så tydligt och troget som möjligt gestaltar en helig, allmännelig och apostoliska kyrka. När flyktingarna kommer måste det finnas så goda möjligheter som möjligt att de ska känna igen sig. Vi måste våga ompröva allt i våra församlingars liv och skjuta åt sidan allt som är format i enlighet med tidsandan i ett försöka att jaga efter dem som flyr, inte till kyrkan utan från kyrkan ut i världen. Vi måste lära oss att trolöshet mot Herren är en urusel evangelisationsmetod som saknar både framgång och välsignelse. Livet i våra församlingar och gudstjänster ska inte formas för dem som inte vill komma och som inget vill ha. Det ska istället formas för dem som Herren har utvalt och som han kallar och leder till livets vattenkällor. 

Kristi sanna kyrka har genom tid och rum tagit gestalt i mycket skiftande former vad gäller gudstjänstordningar och andliga sånger. I Sverige ska vi känna tacksamhet för det goda och lödiga andliga arv som vi äger i olika traditioner. Vi ska veta värdet av det vi fått och ta vara på det, men vi kan inte bara återupprepa egenarter som formats mycket lokalt och av speciella personligheter. För flyktingarnas skull, för alla dessa som i det stora avfallets tid söker ett nytt andligt hem behöver vi gestalta gudstjänsterna så det verkligen återspeglar en helig, allmänneliga kyrka. 

Vad betyder det konkret? Först och främst måste där finnas en förkunnelse som bygger på Guds ord, på övertygelsen att Gud har uppenbarat vad han vill säga oss i mänskliga ord nedtecknade på pergament, papyrus och papper. På denna uppenbarelse ska kyrkans lära och bekännelse vila. 

Eftersom vi tillhör den västländska kristenheten ska vi fira vår söndagsgudstjänst i enlighet med västkyrkans urgamla liturgi. Vi ska hålla fast vid att evangelium har ett innehåll, nämligen det glada budskapet om Guds nåd mot syndare tack vare Jesu Kristi försoningsdöd. 

Men evangeliet har också en form: det förkunnade ordet och sakramenten förvaltade av präster och biskopar i apostolisk ordning. Genom allt detta träder Jesus Kristus fram i tiden och säger till en sådan församling: Jag är mitt ibland er. I sådana fullödiga församlingar kommer de andliga flyktingarna finna asyl och en brinnande ljusstake.

Fredrik Sidenvall