Inledning

Med evangeliebokens ämne för första söndagen i Advent, ”Ett nådens år”, anslås tonen för hela kyrkoåret. Det ingår i den text från Jes 61:1ff som Jesus enligt Luk 4:16ff läste i Nasarets synagoga. ”Nåd” är ett ord som betecknar Guds välbehag, godhet och barmhärtighet och är centralt i både gamla och nya förbundet. Den är enligt Klag 3:23 ny varje morgon. 

Advent, ”ankomst”, anger att Herren Jesus Kristus är den som kommer till sin kyrka och till var och en som hör hans ord. Han är ”den Kommande” enligt Matt 11:3 (grundtexten), det vill säga Messias, den genom de gammaltestamentliga profeterna utlovade konungen, överste­prästen och profeten.

Messias som den ödmjuke kungen skildras i denna söndags gammaltestamentliga text från Sakarjas bok, i evangelietexten från Matt 11 och i den alternativa texten Joh 18:36-37. 

I denna framträder Jesus inför den romerske ståthållaren Pontius ­Pilatus, till vilken han bunden, som en förbrytare, hade förts från översteprästen Kajafas. 

Guds/Jesu rike/herravälde

I sitt samtal med Pilatus förnekade Jesus inte att han är en kung men framhöll att hans rike inte är av eller hör till denna värld. Om den hade gjort det, skulle hans följeslagare ha gjort allt de kunnat för att hindra hans tillfångatagande genom de judiska ledarna och hans dödsdom genom den romerska ockupationsmakten. Johannes har tidigare skildrat hur folket, efter bespisningsundret, förgäves försökte göra Jesus till kung
(Joh 6:15). 

Häri skilde sig Jesus markant från seloterna, ivrarna, som med våld ville ta makten från romarna och befria folket. 

Efter sitt samtal med Jesus förklarade Pilatus att han inte fann honom skyldig till något brott. Som vi vet fick folket ändå sin vilja fram. Pilatus kvitterade genom sin text på korset: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung”, en diskutabel text, eftersom Jesus inte kallade sig så och eftersom hans annorlunda kungadöme gällde hela världen, all makt i himlen och på jorden (se nedan).

Det ord, basileía, som är översatt med ”rike”, har innebörden ”herravälde”, eftersom det inte avser ett land med markerade gränser utan makten hos den Gud som skapat och uppehåller allt med sin makts ord. Jesus säger i samband med missionsbefallningen: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.” (Matt 28:18) Jesu Kristi eller Sonens rike är därför identiskt med Guds eller Faderns rike. 

Begreppet ”Guds rike” förekommer 120 gånger i evangelierna, inklusive Matteusevangeliets synonyma term ”himmelriket”. Herren var det gamla förbundsfolkets egentlige kung, men hans rike är i frälsningsprofetiorna inte begränsat till Israels folk. Den av synden förstörda skapelsen ska genom Messias nå sin fullkomning. Guds rike är enligt Nya testamentet redan nära genom evangelium, det glada budskapet om frälsning (se t.ex. Mark 1:15). Guds rike eller herravälde proklameras genom Jesu undervisning och underverk, och genom sin död och uppståndelse har han vunnit den avgörande segern över ondskans makt. 

I söndagens alternativa text står Pilatus som representant för världsmakten, medan Jesus, mitt i sitt mänskligt sett ömkliga tillstånd, representerar Guds makt eller herravälde.  Först vid sin återkomst ska han visa sin makt och härlighet på ett för alla synligt sätt. 

Sanning

Jesus framhåller för Pilatus att han kommit till världen endast för att vittna om sanningen – och detta mitt i den värld som gett stort utrymme åt lögnens furste (jfr 1 Joh 5:19b). Det grekiska ordet för ”sanning” betyder något som inte är fördolt, avslöjande av något som är dolt. Det motsvarande hebreiska ordet i Gamla testamentet har, liksom det besläktade ordet ”Amen”, en grundbetydelse av fasthet och pålitlighet och översätts ofta med ”trofasthet”. Det betecknar Guds trofasthet i förbundet med sitt folk och bör därför utmärka dem som tillhör gudsfolket. Sanning betecknar i Nya testamentet Guds uppenbarelsesanning i Jesus Kristus. Jesus kungadöme eller herravälde vilar på hans vittnesbörd om sanningen. Det är det som gör honom till kung.

Sanning är mer än ett teoretiskt begrepp: det är ett uttryck för själva verkligheten, eftersom det är förankrat i Jesus Kristus/Messias, ”A och O, början och slutet” (Upp 21:6), genom vilken allt är skapat. Begreppet ”sanning” är centralt i Johannes­evangeliet som en motsats till alla former av lögn och falskhet. Vi kan se motsatsparet sanning – lögn som en parallell till liv – död och ljus – mörker i samma skrift. Jesus kallar sig ”vägen, sanningen och livet” (14:6) och ”världens ljus” (8:12). 

Jesus är i sin person och gärning sanningen förkroppsligad. Han själv och hans vittnesbörd i ord och gärning, fullbordad i hans död och uppståndelse, är sanning. Han är den som på Faderns uppdrag ”slår brygga mellan skapelsen och dess skapare” och därför den ende som kan frälsa och hjälpa (A. Fridrichsen, Fyrahanda sädesåker, red. Birger Gerhardsson, 1957/1966, s. 52). 

Jesu vittnesbörd om sanningen står i skarp kontrast till ett i vår tid vanligt budskap, som utgår från människans egen sanning och förmåga att förverkliga sig själv. 

Vittne

Ett vittne i en domstol kan vara anklagare eller försvarare. Som vittne är Jesus både den som avslöjar och dömer vår synd och den som befriar oss från den, när vi bekänner den. Den som förblir i sanningen, det vill säga Jesu ord, blir därigenom verkligen fri (Joh 8:31-32, 36). Jesus kallas i Uppenbarelseboken ”Amen, det trovärdiga och sanna vittnet” (3:14, jfr 1:5). 

Jesus har av Fadern fått makt att hålla dom (Joh 5:27, jfr v.22). Inför honom ska Pilatus, andra makthavare och alla andra en gång stå till svars. Han är också de troendes försvarsadvokat och medlare (1 Joh 2:1; 1 Tim 2:5). 

Jesus kallar sina apostlar att vittna om honom och hans frälsning (Apg 1:8), vilket är huvuduppdraget för hans kyrka och folk genom alla tider. Ordet för vittne, ”martyr”, har kommit att beteckna ett blodsvittne, en som blivit dödad för sin tro på Jesus Kristus. Vår tid kännetecknas av fler sådana vittnen än någonsin. Jesu död var mer än ett martyrium i denna mening; den var en död till vår försoning. 

Avslutning

Även om Guds eller Jesu rike/herravälde inte är av denna värld, har den i högsta grad med den att göra. Det är till för att tas emot av människor i denna värld. Det är här det ska proklameras, till dom eller frälsning. 

Budskapet om Herrens ankomst och Guds rike och alternativtextens samtal mellan den fängslade Jesus och den romerske ståthållaren ­Pilatus förbinder denna söndag med palmsöndagens skildring av Jesu intåg i Jerusalem och med långfredagens och påskens händelser, liksom med kyrkoårets slut och dess skildringar av Jesu återkomst och gudsrikets fulländning. Jesus, Ordet, är full av nåd och sanning (Joh 1:14b). Hans sanning eller trofasthet är därmed nära förbunden med nåden, den gudomliga kärleken, som ingår i temat för denna söndag (se ovan) och som ofta förekommer i Johannesevangeliet. 

Nåd och sanning sammanfattar Jesu gärning och bör på något sätt prägla varje predikan. 

”I ordet om Jesu kungadöme kommer han själv till sin församling och frigör syndens trälar genom att göra dem till sina tjänare i Guds barns frihet.” (­Fridrichsen s. 53)

David Termén, Uppsala