Då och då sägs det att vår tid behöver ett socialt evangelium. Att förkunna detta är kyrkans viktigaste uppgift och det är därigenom som kyrkan möter människornas behov och får existensberättigande i en förändrad värld. Frågan om synd och nåd som alltid varit grundläggande för kristen förkunnelse möter inte människornas andliga behov längre, i vart fall inte på samma sätt som tidigare.

Nutidens ”myndiga” människa har inte något egentligt medvetande om synd och förstår därför inte vad nåd är. Däremot känner hon livets hårda tryck i en alltmer mekaniserad och hård värld, vad hon bättre förstår och behöver är en kärleksfull medmänsklighet. Förkunnelsen om syndernas förlåtelse är inte det befriande budskapet för nutidens människa utan frigörelsen från ensamhetskänslan och förnimmelsen av livets meningslöshet. Det är ett budskap som gör det lättare för människorna att leva i denna tid och denna värld, det som kan göra kristendomen meningsfull för människorna idag. Detta torde vara själva kärnan i kravet på ett socialt evangelium.

Evangelium betyder, som bekant, glädjebudskap. För grekerna betecknade det ett segerbudskap från striden eller tävlingsbanan. På kristen mark kom det att betyda det störta av alla budskap: änglabudskapet: ”Idag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.” Evangelium är alltså budskapet om Frälsaren, syndares Frälsare. Han har kommit i världen just för syndares skull. Han har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare. För syndare är evangelium ett ljuvligt och glatt budskap. Men för den som inte har lärt känna sig själv så mycket att han dagligen behöver bekänna: ”jag fattig, syndig människa …” för honom är evangelium ett obegripligt och innehållslöst tal. Eftersom han inte har kommit till klarhet om att han är en syndare behöver han inte någon Frälsare. Om man gör rätt, varför skulle man då behöva förlåtelse? Man står då inte i skuld hos vare sig Gud eller människor. Att upprätta en egen rättfärdighet utgör en ständig frestelse även för den som menar sig vara en kristen. Vi kan se det tydligt i aposteln Paulus allvarliga uppgörelse med de galiciska villolärorna. Det är förödmjukande för det mänskliga högmodet, som sitter så djupt i hjärtat, att som en fattig syndare tigga om nåd. Skillnaden i inställningen till förtjänst eller nåd framgår av fariséers eller publikens olika sätt att nalkas Gud. Farisén har något att komma med och står inte tomhänt inför sin Gud medan publiken endast har barmhärtigheten att lita till. Hos honom har det mänskliga högmodet då restlöst utplånats, och så har det blivit plats för barmhärtigheten och för Guds rättfärdighet. När det har kommit så långt med en människa fortsätter Guds Helige Ande att bevara henne i ödmjukheten så att hon i stället för att se på sig själv och sitt eget set på Jesus allena och lever av tron. Hon blir frigjord från sig själv så att hon med kärlekens omsorg kan se på sina bröder. Därmed är vi framme vid kristendomens insats i det sociala livet.

Kristendomen är en av de starkaste samfundsbildande makterna i historien och redan från början var man i de kristna församlingarna medveten om ansvaret att bistå den behövande nästan. På ett tidigt stadium införde man diakonatet för att de fattiga och behövande skulle bli tillgodosedda. Åter och åter bjuder Jesus dem som vill efterfölja honom att tänka på dem som behöver hjälp och stöd. ”Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.” Vidare heter det: ”Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.” ”När du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda.” ”I haven fått för intet; så given ock för intet.” Till den rike ynglingen heter det: ”Gå bort och sälj vad du äger och giv åt de fattiga.” Det är fråga om bud och befallningar som skall lydas och efterlevas. I Apg 11:29 säges: ”Då bestämde lärjungarna att de (förs. I Antiokia), var och en efter sin förmåga, skulle sända någon till de bröder som bodde i Judeen.” Det skedde med anledning av en omfattande hungersnöd som kom under kejsar Klaudius tid. Barnabas och Saulus fick i uppdrag att överlämna det insamlade understödet till de äldste i Jerusalem. Aposteln Paulus ordnade även med en insamling bland de hednakristna församlingarna till hjälp för de fattiga i Jerusalem. I sina brev manar han energiskt församlingarna att göra en uppoffrande insats för insamlingen.

Det ovan anförda må vara nog för att visa, att vad Nya Testamentet säger om det sociala, om ansvaret för medmänniskorna och skyldigheten att hjälpa, där hjälp behövs, är krav ställda på den kristne. Det är bud och befallningar som skall lydas och fullgöras. Här är det alltså fråga om lag. Lagen säger: Du skall, medan evangelium inbjuder: du får. ”Bären varandras bördor, så uppfyller I Kristi lag.” ”Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro.” Gåva och krav, lag och evangelium hör ofrånkomligt med till sann kristendom men de får inte sammanblandas så att man gör lag till evangelium. Socialt ansvar, kärlek i tjänst hos medmänniskorna måste med kraft förkunnas. Det naturliga kravet på medmänsklighet får sin särskilda betoning i ljuset av evangeliets gåva, syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen, reningen i Kristi blod. ”I haven fått för intet, så given då för intet.” Jesus säger: ”Tagen på eder mitt ok …” och tillägger: ”mitt ok är milt och min börda är lätt.” Evangeliets gåva gör lagens börda lätt.

Socialt evangelium är en förvanskning av det kristna budskapet, detta var från början och är alltjämt vittnesbördet om den korsfäste och uppståndne Frälsaren Jesus, korsfäst för våra synders skull och uppstånden för vår rättfärdiggörelses skull. Ur tron på detta apostlarnas vittnesbörd om den uppståndne framgick kyrkan och på den tron lever hon alltjämt. Intill tidens ända gäller det ordet: Om Kristus icke är uppstånden, så är efter tro fåfäng; I ären då ännu kvar i edra synder. Tron på den uppståndne utgör även grunden för den kärlek som har omsorg om medmänniskorna.

Att tala om ett socialt evangelium är en ödesdiger förväxling av orsak och verkan. Det betyder ett förytligande av vittnesbördet om Kristus som syndares Frälsare och gör kristendomen till en inomvärldslig företeelse, i vilken människan står i centrum i stället för Gud. Där bakom anar man ”den myndiga människan”, som inte behöver någon försoning, därför att hon saknar insikt i syndafördärvets djup och högmodets fasta grepp om människans hjärta. Det är inte svårt att se, att detta ”sociala evangelium” är en frukt av den sekulariseringsteologi, som än öppet, än smygande, vunnit allt större utbredning inom vår kyrka.

Teol. doktor Arvid Norberg