Alla människor kommer någon gång under sitt liv att lida och dö. Det är helt enkelt en del av att vara människa i denna världen sedan synden gjorde sitt intåg. Kristna människor är inget undantag från den regeln, eftersom pånyttfödelsen i Kristus inte innebär att vi slutar vara människor likt Adam.

Faktum är att kristna har en alldeles särskild kallelse att ta del av denna världens lidande. Vi undgår inte det lidande som det innebär att leva i en fallen värld och till detta kommer lidandet som det innebär att leva i Jesu efterföljd. Jesus uppmanar oss att dagligen ta vårt kors och följa honom (Luk 9:23).

Trots att det finns en uppsjö av liknade exempel i Skriften så tycks det på många platser i kristenheten idag förnekas, och en uppfattning av motsatsen odlas. Inte så få kristna går runt med föreställningen att det måste vara något fel på deras kristna liv eftersom de upplever lidande av olika slag. Istället för att möta tröst i lidande och bedrövelser i den kristna gemenskapen kan de få bära på skuldkänslor över att deras liv inte riktigt fungerar som de hade fått höra att det borde.

De tydligaste och mest extrema exemplen på sådana föreställningar brukar kategoriseras som något man brukar kalla för ”framgångsteologi”. Denna teologis mest lysande stjärnor är amerikanska pastorer i olika megakyrkor.

Särskilt kända är personer som Joel Osteen och Joyce Meyer. Inte så sällan handlar deras förkunnelse om att Guds välvilja och välsignelse över den enskilde visar sig i att man har att framgångsrikt liv. Främst handlar det om ekonomiskt välstånd, men också fysiskt och känslomässigt välmående. Om detta inte finns i den kristnes liv är det något som är fel på henne, menar man.

En halv sanning är ofta en hel lögn

Ett verkligt problem med denna sortens uppfattningar är att de delvis är sanna, vilket gör lögnen så mycket mer problematisk. I skriften, i synnerhet i Gamla testamentet, kan man ofta stöta på uttalanden som uttryckligen säger att förbannelser beror på synd och välsignelser på rättfärdighet, framgång för de goda, svårigheter för de onda.

Det är utan tvekan så att Gud ibland ger sina barn både rikedom och fysisk och psykisk hälsa i överflöd, men lika sant är det att Han kan låta den rättfärdige möta mycket svårigheter. Job är kanske det tydligaste exemplet på detta.

Frågan handlar sist och slutligen inte om Han kan ge jordiska välsignelser till den kristna människan, utan om Han alltid gör det. Är välmående och rikedom den självklara följden av att vara ett sant Guds barn eller kan även ett sant Guds barn utsättas för prövningar och lida fysiskt och psykiskt?

Det räcker egentligen att se på Jesus och hans apostlar för att konstatera att livet med Gud inte innebär en dans på rosor. Jesus och apostlarnas egna levnadsöden och undervisning visar tydligt att det inte finns några garantier för trygghet och säkerhet för en kristen. Faktum är att enligt Skriftens undervisning är det till och med mer troligt att man som kristen kommer att få utstå lidande och förföljelse. Det är en naturlig följd av att följa Honom som gick korsets väg för att visa vad sann kärlek är. Den enda garantin man som kristen har är att Gud älskar sina barn och att han aldrig kommer att överge dem.

Mildare, men fortfarande lika andligt ohälsosamma, uppfattningar finns dock mitt i sammanhang som vanligtvis inte skulle kategoriseras som framgångsteologiska. Det tar sig uttryck i form av en uppfattning att det kristna livet antas eller förväntas vara ett liv i överflödande glädje på grund av delaktigheten genom tro i Kristi seger. Vem skulle inte vara jublande glad över denna ständiga sanning?

Det är förstås inget fel i att glädjas över frälsningen och tron. I vissa sammanhang kan man nästan tro att det skulle vara fallet då ansiktsuttrycken och sinnesstämningen närmast skulle kunna beskrivas som ’säck och aska’. Detta diket i på den kristnes vandring är inte heller en framkomlig väg.

Men för tillfället gäller frågan om glädjen alltid är, eller alltid bör vara, den kristnes sinnesstämning. Följden kan bli att den kristne känner skuld över att han inte alltid upplever sig så glad och att han kanske till och med kan må riktigt dåligt känslo­mässigt ibland under längre eller kortare stunder. Man tvekar att dela det med sina trosvissa och glada bröder och systrar och i värsta fall även med Gud själv. Varför är jag inte gladare? Har jag verkligen förstått evangeliet om jag mår som jag gör? Är jag ens en riktig kristen? Vad skulle andra säga …?

Nu är det så att denna uppfattning om det kristna livet sällan endast dyker upp hos en enskild person i ett sammanhang, eftersom det grundar sig på vilken uppfattning man får om tron och det kristna livet i det sammanhanget man befinner sig i och formas av. Man kan få upplevelsen att man inte får vara riktigt sorgsen, sårad eller förargad eftersom en kristen förväntas ha en djup inre glädje som alltid finns trots olika eventuella svårigheter man kan tänkas möta. Den djupaste inre känslan kan helt enkelt inte vara någon annan än glädje. Inte om man är en sann kristen. Som kristen förväntas man helt enkelt vara immun mot djupare former av känslomässigt lidande.

En sådan här uppfattning vänder upp och ner på Evangeliet och är inte bara i strid med sann kristen tro, den är också inhuman, omänsklig. Som kristen är du fortfarande en människa likt dem som inte tror. En sådan uppfattning leder oss också bort från den bibliska uppenbarelsen att Kristus, Guds egen Son, blev människa för att också dela det mänskliga lidandet och dö en mänsklig död.    

Det är helt sant att Gud på olika sätt kan trösta oss med glädje mitt i sorg och lidande här i världen. Det är en erfarenhet många kristna genom kyrkans århundraden fått erfara, vilket föranlett dem att tacka och lova Gud för glädjens gåva. Men det är lika sant att korset som Jesus har kallat oss att bära i hans efterföljd kan innebära lidande utan glädje, utan någon form av känslomässig tröst. Vårt känsloliv precis som vår kropp är fortfarande helt och hållet mänskligt, vilket innebär att det är kapabelt att erfara ångest, tomhet och sårbarhet. Denna känslomässiga sårbarhet är särskilt uppenbar i depressioner, där de drabbade kan känna sig oförmögna att uppleva glädje eller andra starka känslor. För kristna som är drabbade av depression är en föreställning om den ständigt närvarande djupa glädjen hos kristna särskilt grym.

Om inte den egna självbilden som ett sant Guds barn bryts ner så finns det ännu ett resultat av olika former av framgångsteologi, nämligen att förståelsen av Gud som god stryker med. En kristen som lever med föreställningen av ständig lycka åt den som är rättfärdig och ständig olycka åt den som är orättfärdig kan uppleva att hon kämpar förgäves. Man upplever att man gör allt vad man kan för att leva Gud behagligt och ändå drabbas man av än det ena och än det andra, till synes helt omotiverat.

Om så är fallet kan tvivlen på Guds godhet komma krypande. Varför gör Gud inget? Varför lyckas de ogudaktiga så väl? Varför lever alla trolösa så trygga? (Jer 12:1) Varför går jag ständigt omgiven av olycka och svårigheter? Är Gud verkligen rättvis? Är Gud verkligen god? Eller saknar han makten att göra något åt problemen? Detta är naturligtvis också en skev förståelse av verkligheten. Gud tycks vara god och rättvis när det går mig väl och jag tackar Honom för det, men han tycks ond och orättvis då jag drabbas av motgångar. En sådan reaktion kan också ha sin bakgrund i människans tendens att i högre grad vilja se ett samband mellan sitt beteende och ett positivt utfall än ett negativt och att ta ansvar för förväntade utfall än oväntade. Detta fenomen är känt inom psykologin som ”self-serving bias” eller ”self-serving attributions”. Det är helt enkelt det välkända fenomenet att vilja tillskriva sig själv äran då det går bra, ”jag fick högsta betyg eftersom jag är intelligent och har arbetat så hårt” men hitta yttre orsaker till varför det går dåligt ”läraren är alldeles för hård i sin bedömning och min klasskamrat störde min koncentration”. Gud kan därför bli anklagad för att inte vara god om det inte går som jag har förväntat mig. Denna mänskliga tendens är dock inte förankrad i den yttersta verkligheten. För att parafrasera den norska psalmen Herre Gud, ditt dyre navn og ære, ”Gud är god om än alla land låg öde, Gud är god om än alla män var döde.”

Den falska marknadsföringen

Det finns säkert flera orsaker till att en sådana föreställningar kan slå rot i olika kristna sammanhang. En av dem är kanske hur man kommit att presentera den kristna tron för omgivningen. Vi lever i en tid där marknaden styr och där metoden att få ”följare” innebär att man måste presentera sin produkt eller sin tjänst som särskilt attraktiv i jämförelse med konkurrenterna på marknaden. Istället för att presentera det kristna livet som att ta på sitt kors och följa Jesus i glädje och sorg låter man stor del av evangelisation, förkunnelse och kanske framförallt sånger, huvudsakligen handla om just lyckan och glädjen i det kristna livet. Den goda intentionen till trots avslöjas snart att detta perspektiv inte är hela sanningen av dem som påbörjar en vandring som kristen.

Eric Schüldt är en svensk författare, kulturjournalist och programledare i radio som flera gånger avslöjat sig som en sökare. Han uttrycker sig personligt i ett poddradioprogram om Bibeln och Kristen tro så här:

”… Bibeln handlar kanske om något helt annat än de flesta människor tror … Det är helt enkelt att pilgrimens färd också går genom mörkret. Det är inte, som en viss typ av predikanter säger, att du möter ljuset, du blir frälst och sen är det över, färdigt och framme … Jag tror att den större berättelsen handlar om en mycket mer mångfacetterad resa … När man träder in i det tänkandet är det som om någonting öppnar sig, men livet blir också mycket svårare faktiskt, det blir inte lättare. På ett sätt blir det mer begripligt men det blir inte lättare. Det är det som döljer sig bakom den första anblicken, bakom schablonbilderna som förs vidare av många inom rörelsen, att man skulle hamna där uppe bland molnen direkt …”

Schüldt har inte kunnat köpa bilden av det kristna livet som det enbart glädjerika utan konstaterar att både Bibeln och Kyrkans liturgi vittnar om att det kristna livet är en kamp, där man ibland behöver gå igenom mörker. Han har helt rätt. Utan att själv veta det har han, på sitt sätt, upplevt och beskrivit en central del av den lutherska teologin, det som brukar kallas ”korsets teologi”.

Korsets teologi

Uttrycket ”Korsets teologi” (theologia crucis) myntades av Martin Luther i hans disputation i Heidelberg 1518, innan Reformationen hade brutit ut på allvar. Han ställde korsets teologi i motsats till vad han kallade ”härlighetsteologi” i sin tjugoförsta tes: ”Härlighetsteologi kallar det onda gott och det goda ont. Korsets teologi kallar saker för vad de verkligen är.”

Härlighetsteologier är en inställning till Kristendomen och till livet i övrigt att man ska försöka undvika eller minimera svåra och smärtfyllda tankar och känslor snarare än att se dem för vad de är och acceptera att livet på jorden kan ta sig sådana uttryck. I kyrkor idag kan härlighetsteologin ta sig uttryck genom en ovilja att ärligt erkänna att den troende människan fortsatt kommer att falla i synd på olika sätt och kan drabbas av svårigheter oberoende av den enskildes synd. Det tar sig också uttryck i tendenser att leta efter synliga tecken på utveckling och förvandling i den enskilde kristne. Härlighetsteologin och framgångsteologin kan nog sägas vara två onda syskon. Luther skriver i sin disputation:

”Han som inte känner Kristus känner inte Gud fördold i lidande. Därför föredrar han gärningar framför lidande, härlighet framför kors, styrka framför svaghet, visdom framför dårskap och, helt enkelt det goda framför det onda. Detta är de människor vilka aposteln kallar ’fiender till Kristi kors’ (Fil 3:18) för de hatar korset och lidandet och älskar gärningar och gärningarnas härlighet.”

I motsats till härlighetsteologi står korsets teologi. Denna förståelse ser korset, Kristi kors och den enskilde kristnes kors, som något som uppenbarar ett grundläggande sätt som Gud väljer att involvera sig i världen. Korsets teologi förstår Kristi kors, försoningen genom Kristi död, som det mest centrala i Guds vilja med denna världen.

Luther tog denna förståelse ett steg längre. Han såg inte bara korset som ett uttryck för försoning och frälsning, utan som en ett fundamentalt uttryck för hur livet är och hur Gud är. Han var övertygad om att Gud ofta handlar med oss fördold under dess motsats (sub contrario). Gud segrar genom att dö, visar sin kärlek genom vreden på korset och så vidare. Guds fördoldhet sub contrario är alltså ett sätt som Gud uppenbarar sig, och i det avseendet visar Gud sig för oss som en kärleksfull Gud mitt i, och ibland just igenom, prövningar och svårigheter.

Korsets teologi motsäger med andra ord den förståelse vi normalt har av livet. Den säger nämligen att Gud inte nödvändigtvis är oss närmast genom vår styrka, framgång eller då vi är som lyckligast, istället är Gud nära och verksam just där en människa drabbas av svårigheter och de inser sin egen styrkas begränsningar. ”Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet.” (2 Kor 12:9) Det innebär också att Gud är närvarande och verksam i män­niskor just där de befinner sig i livet, Han väntar inte till de är som de ”borde vara” eller som de kanske en gång varit.

En sådan Korsets teologi hjälper med andra ord människor att hantera anfäktelsen när olyckan drabbar henne och Gud upplevs vara tyst. Då är de i samma situation som lärjungarna var vid Kristi kors. Tro är att se genom korsets hemska verklighet på uppståndelsen och i samma stund veta att trots allt jag upplever i form av lidande, ångest och nöd så är Gud nära hela tiden. Kanske ännu närmare just då. Livets svårigheter kan helt enkelt användas av Gud för att förankra oss i en tro som kan bära oss bortom alla saker vi kan råka ut för.

Gläd er alltid i Herren

Hur ska vi då förstå uppmaningar i skriften som säger ”Gläd er alltid i Herren” (Fil 4:4)?

Det är viktigt att lägga märke till att denna uppmaning är riktad till oss i plural. ”Gläd er.” Det handlar med andra ord inte om hur varje enskild kristen borde känna varje stund i livet, utan hur Kyrkans gemensamma liv alltid, i förväntan, ska avspegla något av Lammets himmelska bröllopsmåltid. Poängen är inte att man som kristen förväntas vara ständigt glad utan snarare att något har hänt som är värt att fira.

Under den stridande Kyrkans tid, fram till den stora glädjemåltiden i himmelen bör vi som kristna ta till oss en annan av Paulus uppmaningar: ”Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter.” (Rom 12:15) Han uppmanar oss faktiskt inte att ständigt vara glada och be de som gråter att sluta med det och istället vara glada, vilket man skulle kunna tro om man har fastnat i en skev förståelse av det kristna livet. Även om glädje och fest i sanning är en del av kyrkans liv i väntan på den antågande brudgummen så innebär det inte att det inte att det inte finns utrymme för sorg och tårar. Vi ska inte säga till de som sörjer att sluta sörja utan ge dem det glada budskapet som kommer från självaste brudgummen: ”Saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade.”

Sorgen och glädjen de vandra tillsamman, medgång och motgång här tätt följas åt.
Skyar och suckan med solsken och gamman skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.
Jorderiks gull stoft är och mull. Himlen allen är av salighet full.
Nyckfull är lyckan till ynnest och tycke, sorgen tar säte i konungens barm.
Ofta ett bröst under kosteligt smycke gömmer sin oro och hemliga harm.
Var man har sitt: hårt eller blitt. Himlen allena är sorgerna kvitt. (Sv.ps. 269:1-2)

Henrik Andersson