”I den stora Genesiskommentaren berättar Luther, att det en gång i Torgau kommit till honom en kvinna, som gråtande klagade över att hon icke kunde tro. Han hade då i tur och ordning för henne uppläst Apostolicums ”artiklar” och för varje punkt frågat henne, ifall hon trodde därpå och ifall hon var övertygad om att allt var sant och verkligen hänt på det sätt bekännelsen säger. Hon svarade: jag vet, att det är alldeles sant, men jag kan icke tro.
Detta, säger Luther, var ett Satans bländverk (Sathanica illusio). Han hade genmält till henne: om du är övertygad, att allt i Tron är sant, behöver du icke klaga över din brist på tro. Ty om du icke tvivlar på, att Guds son har dött för dig, äger du säkert tro. Ty tro är icke något annat än att hålla dessa ting för viss och orygglig sanning.”
Så inleder Sigfrid von Engeström sin bok Luthers trosbegrepp med särskild hänsyn till försanthållandets betydelse. Detta samtal som Engeström återger från Luther sätter tydligt fingret på det vi ska försöka avhandla i denna artikel.
Tvivel och otro
Många kristna oroas i perioder över tron. Det kan då handla om att man anser sig ha alltför grunda kunskaper i den kristna tron eller att man tvivlar på vissa trossatser. Det kan också handla om att man ifrågasätter om man har en levande, en saliggörande tro, som kommer att hålla hela vägen hem till himlen.
Förutom själva frågan om tron kan också brister i kristenlivet få den kristne att tvivla. Återkommande syndafall eller en alltför stor tröghet till att höra Guds ord kan också göra att tvivlet kommer. Ett visst mått av självrannsakan och tvivel på den egna tron är en del av kristenlivet och är därmed något helt naturligt. Det är nog alltför få kristna som idag ställer sig frågan: Har jag en levande tro, har jag frid med Gud? Samtidigt har den kristne skäl att uppleva den frid som övergår allt förstånd och vara viss om frälsningen.
Inte bara en tro
Först måste vi ha i åtanke att den kristne har att förhålla sig till två olika typer av tro och båda dessa är helt avgörande för saligheten. Inom teologin kallas dessa två typer av tro för fides quae respektive fides qua. Dessa begrepp låter mer teoretiska och abstrakta än vad de faktiskt är. Fides quae är själva innehållet i tron. Denna tro proklameras och bekänns i mycket koncentrerad form varje söndag i våra kyrkor i form av den apostoliska trosbekännelsen (Apostolicum). Fides qua är inte den kristna trons innehåll utan den tro varmed man tror, alltså den tro som griper tag i trons innehåll.
Fides qua
Inom den lutherska teologin talas det med rätta om rättfärdiggörelse genom tron allena. Det är ett uttryck som understryker att vi inte kan prestera något för att stå som rättfärdiga inför Gud. Paulus skriver om detta i bland annat Romarbrevet 3:
”Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror.”
Bibeln och den lutherska bekännelsen är mycket klar i denna fråga. Det är inte genom att (försöka) hålla lagen som vi kan blir frälsta och en dag komma till himlen! Det är endast genom tron!
Tron är alltså något helt avgörande. Den som saknar tron äger inte Guds rättfärdighet och kommer att dömas efter sina gärningar när Herren kommer tillbaka för att hålla dom. Trons vara eller icke-vara är en fråga om himmel eller helvete.
Med tanke på hur avgörande det är med tron är det inte konstigt att många kristna plågas och våndas när de börjar titta inåt och försöker utröna hur det är ställt med tron (fides qua).
När vi ser på vår tro (fides qua) så finner vi inte något stort, starkt, mäktigt och präktigt. Det är svårt att känna någon djupgående frid, frimodighet och frälsningsvisshet genom att nagelfara sin tro, trots att den är så avgörande.
Jesus är också mycket väl medveten om detta. Han säger till sina lärjungar att de om de hade tro som ett senapskorn skulle kunna säga till mullbärsfikonträdet att dra upp sig själv med rötterna och kasta sig i havet eller säga till ett berg att flytta sig; och de skulle göra så. Om ni har prövat att säga åt ett träd att dra upp sig själv med rötterna eller bett ett berg att flytta sig så bör er slutsats bli: Min tro är inte så stor som ett senapskorn, i bästa fall som ett litet dammkorn.
Det är besynnerligt men dimensionerna på en tro stor som ett senapskorn kan te sig gigantisk och överdriven när vi jämför med vad vi hittar inom oss själva. Frälsningsvissheten stärks inte genom att vi granskar vår tro (fides qua) utan brukar snarare leda till anfäktelse och tvivel. Trots att det endast är genom tron som vi kan äga Guds rättfärdighet ska vi inte blicka inåt för att se på vår tro (fides qua) för att stärkas i tron och få frälsningsvisshet, tvärtom.
I boken Kristen dogmatik av Pieper-Mueller skrivs det mycket kärnfullt om den rättfärdiggörande tron på sida 396:
”Den rättfärdiggörande tron från människans sida är blott ett medel för anammandet av den i evangelium uttalade avlösningen [förlåtelsen av synderna].”
och därmed följer det:
”Att enligt Skriften tron, i den mån den rättfärdiggör, inte har något annat objekt än den Kristus, som är utanför oss, eller evangeliets löfte och således alltid är en gripandets akt.”
Det avgörande blir därför att inte söka efter någon styrka och fäste i den egna tron (fides qua) trots att den är avgörande för att få Guds rättfärdighet. Det avgörande är att vända blicken från oss själva och se på den kristna trons innehåll (fides quae).
Fides quae
Tron, alltså den kristna trons innehåll (fides quae), är fast som berggrunden och har förmåga att stå emot alla stormar som en kristen kan uppleva i livet. Den står kvar när vi faller i synd, den står kvar när jord och himmel har förgåtts och den bär in i den saliga evigheten. Denna tro baseras helt och hållet på historiska händelser, det Gud har gjort och sagt, och kan därför inte förändras. Tron (Fides quae) förändras inte oavsett om du bekänner dig till den eller inte; Gud har oavsett din tro (fides qua) skapat himmel och jord, Jesus Kristus är Guds enfödde Son som avlades av den helige Ande och föddes av jungfru Maria och så vidare …
Eftersom trons innehåll helt och hållet bygger på historiska händelser med löften givna i tiden som sträcker sig in i evigheten beror dess sanning inte på vår övertygelse. Samma sak gäller naturligtvis alla historiska händelser. Det faktum att exempelvis Martin Luther levde på 1500-talet förändras inte av huruvida du tror på det eller inte och dina föreställningar om den saken förändrar inte den sanningen.
På samma sätt förändras inte det faktum att Kristus redan för över cirka tvåtusen år sedan har dött för dina synder. Din tro eller otro förändrar inte heller det faktum att Gud lovat förlåtelse till alla som bekänner sina synder (1 Joh 1:9).
Vår bergfasta tro (fides quae) som bygger på historiska händelser är noggrant nedskrivna i Guds ord. Den helige Ande vakade över profeternas och apostlarnas skrivdon så att vi kan vara helt säkra på att allt verkligen är Guds sanna ord. Det finns inget som ska läggas till eller tas bort. Allt finns där, svart på vitt. Våra trosbekännelser och katekesen är förträffliga och kärnfulla sammanfattningar av den kristna bibliska tron.
Den saliggörande tron
”Den saliggörande trons objekt är ingenting annat än evangelium.” (Pieper-Mueller, s. 397). Vår tro (fides qua) som förlitar sig på den kristna trons innehåll (fides quae) är sällan eller aldrig varandras spegelbilder. Det är inte heller vad som krävs för att din tro ska vara en saliggörande tro. Den saliggörande tron är försanthållandet och förtröstan på att Jesus också dog för dina synder och att du därför får leva i hans förlåtelse. Evangelium är alltså den enda delen av den kristna tron (fides quae) som din tro (fides qua) måste gripa om för att du ska ha en saliggörande tro.
När detta väl är sagt om den saliggörande tron bör ytterligare en aspekt läggas till. Det är att det är den helige Ande som skänker tron. På samma sätt som den kristna trons innehåll (fides quae) helt och hållet inrymmer vad Gud gjort och vad Gud sagt, så är också den saliggörande tron Guds verk och därmed ingenting som vi varken ska eller kan prestera.
Det är därför missvisande att överhuvudtaget tala om ’vår’ eller ’min’ tro när vi talar om den frälsande tron. Den frälsande tron är Guds tro, skänkt av den helige Ande. Den helige Andes verk i en människas hjärta kan ibland nå den enskilde människans medvetande och/eller känsloliv, men behöver inte med nödvändighet göra det.
Likväl, en tro som den helige Ande har tänt i en människa är saliggörande. Den enskilde behöver inte kunna formulera och beskriva denna tro, den behöver egentligen inte ens vara medveten om den. När den helige Ande fortsätter att arbeta med människan kan däremot en stapplande, kanske tvekande, trosbekännelse möjligen formuleras.
Det är dock varken den enskildes intellektuella eller känslomässiga gripande om den kristna läran som frälser, det är uteslutande den tro som den helige Ande verkar. Detta innebär att vi människor aldrig kan avgöra tidpunkten när den helige Ande har gett trons gåva. För oss enskilda gäller likväl att söka trons objekt, Kristus.
Detta innebär inte att alla andra trossatser i vår kristna lära är överflödiga, tvärtom! Alla kristna trossatser driver och lyfter fram evangelium så att Kristus målas för våra ögon. Ju mer vi lär oss, och förlitar oss på, den kristna läran desto fastare blir vår tro (fides quae).
Vi ska därför inte vara slappa, likgiltiga och avvisande inför de delar av läran som inte explicit talar om Jesu död och seger för vår skull. Detta är också något att tänka på för de som fått uppdraget att förkunna Guds ord! Paulus är också tydlig i detta när han skriver till Timoteus:
”Men håll fast vid det som du har lärt dig och blivit överbevisad om. Du vet av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” (2 Tim 3:14-17)
Timoteus ska hålla fast vid läran (fides quae) så att han blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Där är själva kärnan; likväl fortsätter Paulus och säger att hela Skiften är nyttig till undervisning. Att evangelium är den kristna trons centrum innebär alltså inte att det övriga i vår kristna tro är oviktigt!
Det är viktigt att komma ihåg att den saliggörande tron är den helige Andes gåva och dess grund vilar inte på något hos dig utan endast på den historiska händelsen då Guds Son korsfästes för hela världens synder, och därmed också dina och mina synder. Det handlar alltså om att hålla detta faktum för att vara sant, då blir du frälst. Det finns därför ingen anledning att grubbla över styrkan eller storleken på din tro (fides qua).
Istället bör du fästa hela din uppmärksamhet på den korsfäste och uppståndne frälsaren och försöka lära känna honom mer och mer för varje dag och så stärkas i denna saliggörande tro och samtidigt lära dig mer om den kristna tron (fides quae) och med tiden också växa i tro (fides qua).
Att få och stärka den saliggörande tron
Gud har gett oss gåvor till att både tända den saliggörande tron och stärka den, och det är nådemedlen. Det är också endast genom dessa nådemedel som den helige Ande verkar tro och stärker tron, det är nådemedlens ändamål och verkan.
”Enligt Skriften har alla nådemedel samma ändamål och samma verkan, nämligen att erbjuda syndernas förlåtelse och som en följd av det framkalla och styrka tron. Det förhåller sig inte så, att en tredjedel av syndaförlåtelsen ges genom evangeliets Ord, en annan tredjedel genom dopet och ytterligare en tredjedel genom nattvarden. Ty i Skriften ges syndernas förlåtelse utan reservation såväl genom evangeliets Ord som genom dop och nattvard.” (Pieper-Mueller, s. 520)
Gud vill inte att vi ska sväva i ovisshet när det gäller frälsningen och har därför både gett oss en bergfast tro (fides quae) som han själv har dokumenterat klart och tydligt i sitt ord som han gett oss. Ordet, Guds ord, är också det primära nådemedlet. Dopet blir helt verkningslöst utan Guds ord, så också nattvarden. Ja, det går inte ens att tala om något dop eller nattvard om inte Guds ord förenas med dopets vatten och nattvardens bröd och vin.
När dopets vatten är förenat med Guds ord så verkar Gud själv i dopet. Han förlåter människan dennes synd, gör den till sitt barn, ger den helige Ande, skänker tron och iklär denne sin egen rättfärdighet. Om du börjar tvivla på huruvida du har den saliggörande tron kan du ta fram ditt dopbevis eller på annat sätt påminna dig att Gud genom dopet gett dig allt detta.
Dopet är också en historisk händelse och går inte att göra ogjort. Gud handlade i ditt dop och gav dig gåvor. Exakt som han redan för länge sedan lovat i sitt ord. Också detta är ett bergfast fäste för tron, oavsett hur dina egna känslor svajar fram och tillbaka.
I nattvarden får du genom Guds ord bli påmind om vad Kristus har gjort för dig. Alltså det han gjorde för över tvåtusen år sedan, en historisk händelse som inte går att göra ogjord. Men, i nattvarden räcker han sin egen kropp och sitt blod till dig med orden: För dig!
Här behöver du inte heller fundera på hur stark eller svag din tro är utan bara tacka och ta emot. Tänk att Herren dött för dig och ger sig själv och sin förlåtelse till dig, det är för stort för den mänskliga hjärnan att fullt ut begripa trots att Gud är så konkret och tydlig i sitt handlande med dig i nattvarden.
Hur är det då med din tro?
Den frågan är lika viktig som den är irrelevant. Den är viktig eftersom det endast är genom tron på Kristus som din frälsare som du blir frälst. Den är irrelevant i den meningen att det enda du verkligen bör fokusera på är trons objekt, alltså Kristus. Du får helt enkelt ta Gud på ordet på så sätt att du söker honom i nådemedlen. Lyssnar till vad Gud har att säga dig i sitt ord, både i det förkunnade ordet i gudstjänsten och hemma inför din bibel. Påminn dig om vad Gud har gjort med dig i dopet, och att det fortsatt gäller dig.
Ta emot Kristus själv och hans förlåtelse och frid i nattvarden. Ja, låt kort och gott den helige Ande göra sitt verk med dig genom att flitigt bruka alla de medel som Gud har gett oss för att skänka oss nåd. Dessa medel är evangelium i sin yttre form som ges för att du ska kunna ta emot det. Lägg mer energi på att ta emot dessa gåvor och så styrkas i den tro som är fast som berggrunden, än på att grubbla över din flackande tro.