”Herren är i sitt heliga tempel”

Orden ”Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är himmelen” ur Psaltaren 11:4 har i generationer format upplevelsen av kyrkorummet och gudstjänsten där. Utan prut tillämpades orden om Jerusalems tempel på den medeltida gråstenskyrkan, på den ljusa och rymliga ”Tegnér-ladan”, i domkyrkor likaväl som förorternas barack-kyrkor. Bortom förnuftets gränser – och med förlov sagt […]
Skriven av:
Publicerad: 8 augusti, 2018

Orden ”Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är himmelen” ur Psaltaren 11:4 har i generationer format upplevelsen av kyrkorummet och gudstjänsten där. Utan prut tillämpades orden om Jerusalems tempel på den medeltida gråstenskyrkan, på den ljusa och rymliga ”Tegnér-ladan”, i domkyrkor likaväl som förorternas barack-kyrkor.

Bortom förnuftets gränser – och med förlov sagt även bortom den striktare lutherska dogmatiken – förkunnas för gudstjänstdeltagarna att Universums Skapare och Herre, Abrahams, Isaks och Jacobs Gud: Fadern och Sonen och den Helige Ande är närvarande i rummet.

Den som vill få handfasta bibelord till grund för ett sådant budskap hänvisas till Matteus 18:20, ”För där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” eller Ef. 2:21, ”I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren”. Att den församling som samlas till gudstjänst i Ande och sanning kan beskrivas som ett heligt tempel bevisas även av 2 Kor 6:16: ”Vi är den levande Gudens tempel, för Gud har sagt: Jag ska bo hos dem och vandra bland dem och vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.”

Svenska kyrkan äger en mängd kyrkobyggnader invigda redan före reformationen. Och när kyrkobyggnader tillkom efter reformationen fortsatte vi att tillämpa det katolska bruket att inviga kyrkorum med bön och Guds ord, dock utan oljesmörjning och målade konsekrationskors.

I alla dessa invigda kyrkobyggnader har människor burit fram sina barn till dopfuntar där de fötts på nytt genom vatten och Ande. Med skiftande uppmärksamhet men med bön om att bli förmanade, upplysta och tröstade har kyrkfolket riktat sin uppmärksamhet till predikstolen där en präst förkunnat utifrån Jesu löfte: ”Den som lyssnar till er lyssnar till mig.” (Luk 10:16) Med bävan och salig längtan har det svenska folket genom århundradena gått fram till kyrkans altare, bugat, nigit och fallit på knä i övertygad känsla av att de nalkats det heliga och den Helige nalkas dem.

”Kyrkofromhet” kallas detta och i kyrkofromheten är det som sker i kyrkorummet av största betydelse för tron och därmed blir själva kyrkorummet viktigt, ja, heligt. Frågan om det gudomliga så kan ”smitta” de jordiska tingen och rummen att de i sin tur blir bärare av gudomlig kraft uppfattas både av rationalister och evangelikala kristna som absurd och gränsande till det magiska. Men i en kyrko­tradition där man faktiskt inviger både kyrkorum och kyrkogårdar måste frågan tas på allvar.

Återigen finns det knappast någon punkt i den lutherska bekännelsen där den frågan avgörs. Men den lutherska sakramentsläran lär oss så mycket att Guds nåd i skiftande form når oss via materien i dopets vatten och i nattvardens bröd och vin. Vi har ju också läst vad som hände när en kvinna i tro rörde vid hörntofsen på Jesu mantel.

Mot hela den här bakgrunden är det glädjande att kyrkorna under det senaste århundradet har blivit bättre vårdade, prydda och utrustande än någonsin tidigare.
På många håll fortsätter det arbetet.

Men det finns också orosmoln. Den enorma sammanslagning av församlingar och pastorat har skapat en situation där många kyrkor står tomma, utan gudstjänst vecka efter vecka. Nyligen nåddes vi av ett vittnesbörd från Gotland där en präst i juli månad skulle förrätta ett dop i en kyrka. När han kom in såg han att psalmnumren på tavlan var från Påskdagen.
Att den senaste gudstjänsten firats omkring tre månader tidigare bekräftades av de förtorkade påskliljorna i vaserna på altaret. På andra håll kan man också se vad som händer när präster inte längre är med och hävdar sakristian som en plats formad för helig tjänst och sakramentsförvaltning. Sakristian är inte avsedd som ett förråd för vaktmästare. Kaffebryggare och allsköns bråte hör inte hemma i sakristian.

Ingen kommer till himlen per automatik genom att känna respekt för kyrkorum. Men det är utan tvivel så att för en stor del av svenska folket är kyrkorummet en betydelsefull plats.

Svenska kyrkan har också ett historiskt och rättsligt reglerat ansvar att förvalta kyrkorummen så att det står i samklang med vad dessa är byggda till och invigda för. Saknas resurser till detta bör rimligen andra få ta över ansvaret eller så ska kyrkorna avsakraliseras.

De rörelser i Svenska kyrkan som uppehållit kärleken till kyrkorummet – gammalkyrkligheten, högkyrkligheten och ungkyrkorörelsen – är mer eller mindre fördrivna från varje inflytande i Svenska kyrkan. Det vilar en tung bevisbörda på de politiskt betingade krafter som nu styr kyrkan att bevisa att man klarar jobbet.

Kyrka och Folk vill uppmuntra alla sina läsare att uppmärksamma vad som händer i de kyrkorum som finns i deras närhet både vad gäller den yttre prydnaden och det andliga innehållet. Både som kyrkotillhörig och som medborgare har man rätt att ställa frågor till och krav på de ansvariga. Vi är intresserade att få del både av vittnesbörd av det goda man kan tacka för och för brister som behöver åtgärdas och som hjälper oss att förstå vår samtid.

Fredrik Sidenvall

Samtala med andra läsare

Vi inbjuder nu våra läsare att vara med och samtala i vår grupp på Telegram. Appen finns både för iOS och Android. Det finns också alternativ för dator.

Notiser om nya artiklar kommer direkt i appen.

Det är också möjligt att följa vår sida på MeWe, en av Facebooks konkurrenter. Vi håller den sidan uppdaterad.