Sorgen över att inte få barn är inte något nytt fenomen. Bibeln berättar om flera kvinnor som har haft detta som sin stora nöd. En av dessa är Hanna – som till slut blev mor till Samuel, han som blev domare och profet i Israel. Elkana, hennes man, hade två hustrur som hette Peninna och Hanna. Peninna hade flera barn och Hanna hade inget barn. Peninna retade och plågade henne ständigt med detta (1 Sam 1:6).

Gick till Herren med sin nöd

Varje år drog familjen upp till Silo där tabernaklet stod (Jos 18:1). Där lade Hanna fram sin nöd inför Gud i bön: ”Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt.” (1 Sam 1:10) Bredvid henne satt prästen Eli och följde det som skedde. Han tyckte att kvinnan betedde sig underligt och trodde att hon var berusad . Hanna svarade Eli:

”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. Tag inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till denna stund.” (1 Sam 1:15-16)

Hanna lär oss något mycket viktigt – att utgjuta vår själ för Herren. I Psaltaren 62:9 finner vi samma sak i uppmaningen: ”Utgjut era hjärtan för honom. Gud är vår tillflykt.”

Detta handlar om vårt böneliv – oavsett om det är hjärtat eller själen som vi utgjuter inför Herren. Ordet utgjuta kan ge felaktiga associationer. Vi kanske tänker oss en hink med vatten som vi öser ur. För att få ut det sista måste vi hålla hinken på sned men likväl kommer det att bli kvar lite på botten. Vi får inte ut allt genom att ösa. Men dessa bibelord säger inte att vi kan komma med nästan allt till vår himmelske Far – men inte det som är på botten. Meningen med bibelorden är det motsatta – att vi får komma till Honom med absolut allting, också det mörka bottenslammet av tankar, fantasier och motiv som samlar sig på botten av det mänskliga sinnet.

Gud önskar att vi ska komma till Honom med allt – också det som vi aldrig skulle vilja säga till någon människa. Det är just detta som menas med orden ”Utgjut era hjärtan för honom”. Det säger till oss att vi, inför Gud, får dra ut bottenpluggen och berätta allt för Honom. Det är gott att det är så och Gud uppmanar oss att göra det. Det är denna möjlighet som Hanna använde sig av – hon grät och berättade för Gud om sin stora sorg.

Hanna blev bönhörd

Hanna utgjöt sin själ inför Herrens ansikte och hon fick uppleva hur hon blev både hörd och bönhörd. Prästen Elia blev Guds redskap till att förmedla bönesvaret till Hanna:

”Gå i frid och må Israels Gud ge dig vad du har bett honom om … Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte längre sorgsen ut.” (1 Sam 1:17-18)

Vi vet inte vad som fick Eli att svara så. Det kanske var det en rent mänsklig reaktion – att en så intensiv bön säkert skulle bli hörd och ge resultat. Men det är ju inte sådana omdömen som avgör huruvida Gud bönhör. Gud hör alla böner, varje suck som sänds upp till Honom. Men hans bönhörelse är inte en form av premiering för innerliga, långa, känsloladdade eller välformulerade böner. Däremot bedömer Gud om det vi ber om kan inrymmas i hans goda planer för oss och våra medmänniskor, och hans egna planer i det stora hela. Gud handlar alltid utifrån vad som är långsiktigt gott för oss och andra. 

Elis snabba, och kanske lite tanklösa, svar var ändå Guds löfte till Hanna och det var också så hon tog emot Elis ord. Gud höll också vad han lovat genom Eli:

”Hanna blev havande och födde en son, när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel, ty hon sade: ’Av Herren har jag begärt honom.’” (1 Sam 1:20)

Namnet Samuel betyder: Gud har hört.

Hanna gav ett löfte och höll det

Hanna hade gett ett löfte då hon bad. Om hon fick en son så skulle hon ge honom åt Herren för hela hans liv och ingen rakkniv skulle komma på hans huvud (1 Sam 1:11).

Det betyder att han skulle bli en nasir på livstid – hans liv skulle alltså vara vigt till Herren. En nasir var en människa som hade avgett ett löfte till Gud för en viss tid eller för en bestämd uppgift. Föräldrarna kunde också genom ett löfte inviga sina barn till Herren (se 4 Mos 6:1-21).

Hanna höll det löftet som hon hade gett: Så snart hon hade avvant honom tog hon med honom och tre tjurar, en efa mjöl och en vinlägel och tog in Samuel i Herrens hus i Silo – han var bara en liten pojke. Där slaktade hon tjuren och förde in pojken till Eli. Hanna sa: 

”Hör på mig, min herre, så sant du lever, min herre, jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag begärde. Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever skall han tillhöra Herren. Och de tillbad Herren där.” (1 Sam 1:26-28)

Det var ett stort offer för Hanna att ge ifrån sig den lilla pojken på det sättet men hon hade fortsatt omsorg om honom: 

”Samuel gjorde tjänst inför Herrens ansikte och var redan som pojke klädd i linneefod. Dessutom brukade hans mor varje år göra åt honom en liten kåpa, som hon hade med sig, när hon tillsammans med sin man begav sig upp för att offra det årliga slaktoffret. Då brukade Eli välsigna Elkana och hans hustru och säga: ’Må Herren ge dig fler barn med denna kvinna i stället för det som hon fick som bönesvar när hon bad till Herren.’ Så gick de hem igen. Herren såg till Hanna och hon blev havande och födde tre söner och två döttrar. Men pojken Samuel växte upp inför Herren.” (1 Sam 2:18-21)

För Herrens skull

Det verkar som om Gud hade övertygat Hanna om att den pojken hon bad om skulle få en speciell uppgift och betydelse och att Gud skulle få användning för honom.

Så blev det också. Samuel blev domare i Israel – den siste och störste av dem alla. Samtidigt blev han den första i en lång rad av profeter i Israel. I en tid präglat av djupt förfall blev han ett Guds redskap i att föra folket tillbaka till Herren.

Hanna fick sonen hon bad om, och han blev en Herrens tjänare så som hon hade sett framför sig. Nu kanske någon frågar sig: Var det verkligen nödvändigt att Hanna gav ifrån sig pojken för att växa upp i tabernaklet? Det är lätt att se Guds ledning i detta.

Genom barn- och ungdomsåren hos Eli fick han de andliga intryck och impulser som han behövde för att bli en domare och profet som Gud kunde använda. Gud ledde och använde både Hanna och Samuel i sin plan med sitt folk.

Bönesvar?

Det är inte alla som får bönesvar på samma sätt som Hanna. Det beror inte på att Gud inte har hört vår bön – han hör alla böner. Däremot måste han ofta säga nej eftersom han ser att vår bön inte är långsiktigt god. Av och till måste han vänta med svaret eftersom han ser att det är bra för oss – eller för andra. Av och till säger han ja och ger oss det vi ber om. Av och till ger han oss något annat och bättre än det vi ber om – något som är bättre på lång sikt.

Sådana bönesvar har vi lätt förbise eftersom vi är så fixerade på vårt förslag på lösning. Kanske behöver vi be om att Gud hjälper oss att se alla de bönesvar han ger oss?

Asbjørn Nordgård

Översättning Gabriel Skilling

www.foross.no