Hur ska familjelivet se ut i Bibelns ljus?

I gamla finska psalmboken sjunger man med tanke på Guds tio bud (fritt översatt): ”Med tron uppfylls de tre första, med kärlek de övriga.” Buden delas alltså upp i två delar (tavlor). De tre första rör vårt förhållande till Gud, de övriga vårt förhållande till nästan.

Skriven av: Timo Laato
Publicerad: 22 okt, 2018

Det första budet på andra tavlan är det fjärde: ”Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.” Som sådant är det viktigast bland de bud som följer efter första tavlan. Rent sakligt anknyter det också till de tre första buden. Vi befalls ju att ”hedra” vår far och mor. Att hedra far och mor är inte endast att älska dem utan något högre. Enligt Luther hedras föräldrarna som Guds ställföreträdare. De fostrar sina barn på Guds vägnar. Därför hedrar man Gud, då man hedrar sina föräldrar.

Första och andra tavlan binds alltså samman genom det fjärde budet. Det tjänar som ett gångjärn dem emellan.

Så ska man alltså uppfatta de många ställen i Nya testamentet, som talar om kärleken till Gud med tillägget att nästan ska älskas. Den skriftlärde frågade Jesus, vilket bud som var störst. Till svar fick han det välkända budet, att man ska älska Gud över allting. Ett annat bud som var det första likt var: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt 22:36-40). Här förekommer alltså samma förbindelse mellan första och andra tavlan vi förut nämnde. Man kan inte skilja kärleken till Gud från kärleken till nästan. På motsvarande sätt heter det i 1 Joh 4:20, att det är omöjligt att älska Gud, som man inte har sett, om man inte älskar en som är född av Gud och som har framför sina ögon dagligen. Kärlekens apostel har förstått att de tio buden utgör en sammangjuten helhet. Det är nyttigt för oss att minnas det.

I Lukas evangelium får vi ytterligare ett utmärkt exempel på det sagda. I första kapitlet berättas att Jesus efter en resa till Jerusalem tillsammans med Maria och Josef blev kvar i templet. Av texten framgår, att han därigenom ville älska Gud över allting, bruka Guds namn till bön och tacksägelse och forska innerligt i Guds ord. På så sätt uppfyllde han de tre första buden.

Efter det tillägger dock Lukas strax, att Jesus följde med sina föräldrar till Nasaret och var dem undergiven. Han började alltså efter tempelbesöket att uppfylla fjärde budet genom att hedra sina föräldrar. När det sedan står om Jesus, att han ”växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom”, är det ett exempel på, hur väl det går för den som hedrar sina föräldrar. Jesus visar alltså på ett vackert sätt, hur gudstjänst och hemliv hör samman.

Låt oss också påminna oss, hurdana människorna enligt 2 Timoteusbrevet ska vara i den yttersta tiden: ”hånfulla, olydiga mot sina föräldrar.” (3:2) Hånfullheten syftar på föraktet för Gud, att förakta de tre första buden. Som en självklar följd av detta kommer olydnaden mot föräldrarna. Ty att hålla det fjärde budet är att anse sina föräldrar stå i Guds ställe. Därför leder föraktet för Gud nödvändigtvis till olydnad mot föräldrarna.

Prioriteringsordning

Guds ord lär oss på detta sätt den rätta prioriteringsordningen. Den första platsen i våra liv ska alltid tillfalla Gud. Den andra platsen har familjen. Först därefter kommer den egna församlingen, arbetet och andra människor och ting.

Här har det gått mycket snett bland oss. För många som arbetar i kyrkan kommer familjen efter arbetet. Man tror sig tjäna Gud bäst, då man engagerar sig i andligt arbete och offrar sin mesta tid åt församlingen. Ofta blir situationen därigenom ohållbar. Familjens grund rämnar, då det inte vårdas enligt Guds ord. De egna barnen inte får tillräckligt med själaföda, om Guds ord hörs där bara sällan, kanske aldrig.

Minns därför, kära vän, den rätta prioriteringsordningen bland oss: Först Gud, sedan familjen, sedan allt annat.

Enligt min mening har det rått brist på uppfostran i åtminstone femtio år, särskilt från fädernas sida i Finland. Delvis har det måst vara så. Män fick dra till fronten (Andra världskriget) och vara där i flera år. De deltog inte i barnens fostran. Många kom aldrig mer hem. Andra kom hem svårt invalidiserade. En del fick kämpa med psykiska men hela sitt återstående liv.

Dessa hårda krigsår får vi kanske betala av på än i dag. Efter kriget följde uppbyggnadsfasen och de hårda krigsskadeståndens betalning – de tyngsta i världen med hänsyn till befolkningstalet. För att klara av det behövdes mycket övertid i arbetet.

När det äntligen var klart, följde på 60-talet den fria uppfostran. Nya ideal ryckte fäderna och kanske också mödrarna bort från hemmet. När man till sist märkte att inget gott kommer av sådan uppfostran, avlöstes den på 70-talet av en hård tävling i välstånd och en sträng marknadsekonomi. Man tjänade mycket pengar, men hur gick det med familjen? Många barn ropar idag till sina fäder såsom Gud en gång ropade till Adam i paradiset: ”Var är du?” Arbetar du övertid eller har annat för dig? Eller håller du på att överge din familj?

De kom med sina barn till Jesus

Markus berättar i sitt evangeliums tionde kapitel hur föräldrar kom med sina barn till Jesus för att få dem välsignade av honom. I många söndagsskolor har man haft tavlor på denna scen, och på dem är det ofta mödrarna som kommer. I grundspråket grekiskan har man dock liksom i svenskan olika pronomen beroende på vilket kön det är fråga om (jmf. eng. she och he). På detta bibelställe använder Markus det manliga pronomenet. Det var därför åtminstone i huvudsak män som kom med barnen till Jesus. När har vi dagens fäder handlat så?

En likadan undervisning får vi i Lilla katekesen av Martin Luther. Inledningsvis uppmanar han där familjefadern att lära sina barn trons artiklar på ett enkelt och lättfattligt sätt (denna uppmaning finns dock inte med i alla katekeser): Fadern undervisande om buden, trosbekännelsen, dopet, bikten och nattvarden! Så skulle det i huvudsak vara.

Det skadar inte heller att betona FN:s mänskliga rättigheter. Där gäller diskussionen inte huruvida jag har rätt att uppfostra barn, om nu sådant skulle falla mig in. Nej, barnuppfostran betraktas på bibliskt vis helt enkelt som en plikt. Fadern har alltså att fungera som familjens ”präst”.

Ämbetsfrågan

I detta sammanhang har vi anledning att något behandla även ett av vår kyrkas problem, ämbetsfrågan. Att prästämbetet öppnades för kvinnor var helt klart ett bibelvidrigt beslut. Vi måste emellertid allvarligt fråga oss om vi inte själva påskyndat detta beslut. Har vi fäder försummat vår prästerliga uppgift i familjen och överlämnat den åt våra hustrur? Genom denna försummelse har vi flyttat prästämbetet över på kvinnorna!

Naturligtvis ska även mödrarna ha omsorg om barnens andliga fostran. Hur många barn minns inte välsignelsen av sina mödrars vaggsånger? Om fadern av någon anledning är frånvarande, får modern naturligtvis sköta hus­andakten. Det får dock inte bli regeln. Vår kyrkas obibliska lösning av ämbetsfrågan beror därför delvis på en utveckling som vi alla har skuld i.

Barnuppfostran

Budet om faderns och moders hedrande innebär, att de på det allvarligaste ska fostra sina barn enligt Guds vilja. Barnuppfostran innebär dock inte endast att teoretiskt lära det rätta, utan lika mycket att föregå med gott exempel. Det har ofta förbigåtts med tystnad bland oss. Man säger ibland, att det är mänskligt att fela i livet men djävulskt att fela i läran. Det ligger säkert mycket i det. Den som tar det lätt med läran för sin medmänniska vilse i frälsningsfrågan. Därför är det ofta farligare att fara vilse i lära än i livet.

Likväl bör var och en se på, hur Jesus blev frestad i öknen. Djävulen försökte få honom på fall inte endast i fråga om läran utan också livet. Därför är det djävulskt att fela i livet också. Vi sitter alltså alla på de anklagades bänk, eller hur? Vi har alla anledning att be om förlåtelse, föräldrarna av sina barn, barnen av sina föräldrar och makarna av varandra.

Vet du barn till exempel, att Moses lag hotar den med dödsstraff som slår sin far eller mor (2 Mos. 21:15)?
I Nya testamentets tid yrkar ingen på detta straff, men det bibelordet visar hur allvarligt Gud tar det med synder i hemmet. Har vi kanske anledning att be mor och far om förlåtelse? Varför är det så svårt för oss, vi som ofta kommer att knäböja vid altaret för att fira förlåtelsens måltid? Vi samlas för att lyssna till evangeliet om syndernas förlåtelse och erkänner i vår syndabekännelse, att vi är värda den eviga förtappelsen – samtidigt går vi inte och ber dem om förlåtelse mot vilka vi har förbrutit oss.

För att det må gå dig väl

Fjärde budet har ett löfte med sig: ”För att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land.” Vi har redan nämnt detta i samband med den 12-årige Jesu tempelbesök. Han var lydig mot sina föräldrar och ”det gick väl” för honom.

Ibland frågar man gamla människor om hemligheten bakom deras höga ålder. Svaren växlar. Någon tror på ett dagligt bruk av yoghurt, en annan på sunda levnadsvanor, åter en annan på regelbunden motion. Det rätta svaret finner du dock i fjärde budet: föräldrarnas hedrande! Kanske kan du en gång på din ålders höst svara den intervjuande journalisten så: ”Hemligheten är det nådefulla löftet vid fjärde budet. Det har välsignat mitt liv, mitt i all min svaghet synd.”

Till exempel i Japan håller man föräldrars hedrande i mycket stor ära. Man lär också leva där längre än någon annanstans på jorden. Landet är välsignat även ekonomiskt. Fast största delen av folket inte är kristet, och fast ingen kan förtjäna salighet genom sina gärningar, har hedrandet av föräldrar medfört stor jordisk välgång. Guds lag är så sett livets egen lag. Att strida där hemma är däremot livsfarligt. Det hotar din hälsa och förkortar din ålder.

(Artikeln går tillbaka till ett finskt original som Pekka Heikkinen har översatt till svenska.)