I slutet av förra året försökte den amerikanske missionären John Allen Chau landstiga på ön Norra Sentinel i indiska oceanen. Samtidigt som han ropade ”Jesus älskar er!” genomborrades han av invånarnas pilar. Norra Sentinel är en ö bebodd av ett stenåldersfolk vars liv aldrig mötts av moderniteten; inte ens förmoderniteten.
Det är därför förbjudet att ha närkontakt med folket eftersom deras immunförsvar antas vara oberörda av de smittsamma sjukdomar som majoritetsvärlden har utvecklat immunitet mot.
Om John Allen Chaus landstigning var ett lämpligt försök till mission kan starkt ifrågasättas. Inte minst eftersom det funnits tidpunkter av fredlig interaktion med stammarna på Norra Sentinel. Deras tabu är att man inte får landstiga på ön. För mindre än en generation sedan kommunicerade de med forskare och interagerade med en expedition som erbjöd dem kokosnötter och mat. Det var över huvud taget inte nödvändigt att utsätta sig för den risk som ledde till missionärens död.
Episoden ledde inte framförallt till uppmärksamhet kring hur mission ska bedrivas utan om det över huvud taget bör ske och om det för något gott med sig.
I Svenska kyrkans internationella verksamhet har missionen helt ersatts av nödhjälp och det är utan tvekan en effekt av två omständigheter. Många kristna tror inte längre att det är nödvändigt att tro på Jesus och samtidigt menar många icke-kristna att mission är en sorts övergrepp på folk med annan kulturhistoria och annan sedvänja
En representant för den senare gruppen är journalisten Peter Kadhammar som är krönikör i Aftonbladet. I en krönika om missionsförsöken på Norra Sentinel skriver han
”Med en skur av pilar dödade invånarna på ön Norra Sentinel den unge missionären vars sista ord tycks ha varit: – Jesus älskar er! Tragiskt, men de handlade fullständigt rationellt. Om någon skulle få för sig att säga usch och fy är det bara att kasta en blick bakåt. Sentineleserna på den lilla ön i Indiska oceanen gjorde det som invånarna i Australien, Amerika, Afrika och stora delar av Asien borde ha gjort så fort den vite mannen steg i land och ropade: – Jesus älskar er!”
Med ett par raska tankesteg binder Kadhammar sedan samman all världens ondska – från utplåningen av de amerikanska indiankulturerna och kolonialismen till förintelsen – med den kristna missionen som tjänar överordnade ekonomiska intressen. Vore det sant skulle Kadhammars tes vara riktig; även om frågan om människans eviga väl inte kommer in i hans ekvation.
Problemet är – som ofta när liknande teser ställs mot verkligheten – att den inte stämmer.
I artikeln Missionary Roots Of Liberal Democracy beskriver sociologen Robert Woodberry de vetenskapliga upptäckter han gjort angående de långsiktiga effekterna av protestantiskt missionsarbete. Hans forskning grundar sig på en omfattande statistisk analys och slutsatserna är entydiga. Protestantisk mission är en starkt bidragande faktor till uppkomsten och spridningen av stabila demokratiska samhällsordningar. Missionen bidrar till religiös frihet, utbildning, läskunnighet, fri opinionsbildning och liknande centrala förutsättningar för stabilitet i samhället. Detta står i orsakssamband med en positiv ekonomisk, social och politisk utveckling över hela jorden. I artikeln konstateras också en tydlig skillnad i verkansområdet för protestantisk mission och ekonomisk imperialism.
Det är alltså över huvud taget inte så som Kadhammar påstår att den protestantiska missionen fungerar som en ideologisk motor för ekonomisk imperialism.
Synar man argumentationen ytterligare i sömmarna brister hela säcken. Det var inte några utrotningskrig av vilda missionärer som ledde till utplåningen av den amerikanska befolkningen. Långt innan de spanska krigen mot de mellan- och sydamerikanska indianimperierna hade de drabbats av en smittkoppsepidemi buren av europeiska upptäcktsresande. Mot smittkopporna hade urinvånarna inget naturligt immunförsvar. Det var därför som 95 procent av befolkningen dött, den avgörande omständighet som möjliggjorde erövringskrigen.
Det enda organiserade massdödande som förekom var inte ens europeiskt. Det utfördes tvärtom av de mellanamerikanska indiankulturerna. Aztekernas människooffer och blodtributer av underlydande folkslag nådde sådana proportioner att forskare räknar med att uppemot 250 000 personer offrades per år under nästan 100 år. Den sortens utstuderade mördande liknar verkligen de mörkaste delarna av 1900-talets europeiska historia.
Det är självklart så att erövringarna av Amerika inte var en alltigenom kristen välgärning och att många övergrepp skedde i dessa erövringskrig och i den kristna missionen som följde i dess spår. Men det ska understrykas dels att den massdöd som drabbade Amerika inte var den kristna missionens verk och dels att det var en välsignelse för världen att det var Spanien och inte aztekimperiet som erövrade den andre
Landar man i den motsatta slutsatsen, att det vore bättre för världen om missionen inte hade spridits, är det en uppenbart oförsvarlig position. Särskilt om man i iver att kritisera den kristna missionen ställer sig till försvar för mord och människooffrande dödskulturer och uppmuntrar dem till fortsatt mordiskhet.
Det är då inte bara så att man har tappat sin moraliska kompass, man har underkastat sig en särskilt förvriden logik där det ett barn kan förstå blir omöjligt att begripa. För oss evangeliska kristna är detta också en påminnelse att aldrig överge den mission som grundar sig i budskapet att Jesus älskar oss och vill att alla folk ska bli hans lärjungar. Det leder inte bara till räddning från social oro, lidande och mord utan också till räddning från döden, syndernas förlåtelse och evigt liv för den som tror. Också för Guds älskade skapelse på Norra Sentinel och på Aftonbladets redaktion.