Judisk shavuot och kristen pingst

Pingsten betyder att löftet om det nya förbundet uppfylls genom att Gud själv tar boning i oss som tror.
Skriven av:
Publicerad: 3 juni, 2019

Från alla områden i Romarriket hade det kommit tusentals människor till Jerusalem för att fira den judiska pingsten. De flesta var judar men vissa var hedningar som hade övergett sina gamla gudar och börjat tro på och tillbe Israels Gud. Alla hade de kommit till Jerusalem för att tillbe Herren efter föreskrifterna som var givna i den mosaiska lagen.

Plötsligt hör de ett sus och strax därefter ser och hör de att judiska män talar på många olika språk om en man som heter Jesus, och att han är Messias. De säger att löftena som Gud har gett genom sina profeter nu går i uppfyllelse. Detta är lite konstigt och frågan är vad detta har med den judiska pingsten att göra?

En skördefest

Pingsten var en skördefest. Sju veckor efter sabbaten vid den judiska påsken var det dags att festa igen. På den femtionde dagen var det nämligen förordat i den mosaiska lagen att fira skörden av det första vetet i landet (3 Mos 23:15f). Denna festa kallas vanligtvis för veckofesten (hebreiska: shavuot) eftersom den inföll sju veckor efter påsken. På grekiska kallas den pentēkostē som betyder femtio (jmf. den femtionde dagen). Veckofesten var en av de tre stora valfartsfesterna som skulle firas i Jerusalem (5 Mos 16:16). Den var som andra skördefester en anledning till glädje och tacksägelse för Guds konkreta godhet och omsorg för sitt folk.

Rabbinska källor säger att pilgrimerna bar kärvar av den första veteskörden på sina ryggar när de kom till templet i Jerusalem.

En frälsningshistorisk fest

Samtidigt hade pingsten på Jesu tid utvecklat sig till att också vara en frälsningshistorisk fest då man påmindes om förbundet som slöts på Sinai berg.

Påsken hade handlat om slaktandet av påskalammet och uttåget från Egypten. Allt detta stod beskrivet i ­2 ­Mosebok. Läser vi vidare i denna bok blir det tydligt att israeliterna femtio dagar efter påsknatten i Egypten befinner sig vid Sinai berg (2 Mosebok 19:1). Här ingår Herren ett förbund med folket och ger dem sin lag.

I århundradena efter Kristus relaterade rabbinerna därför ingående av förbundet på Sinai med den judiska pingstfesten. Men mycket tyder på att denna koppling redan fanns under Jesu tid, även om vi inte känner till någon speciell liturgi för det i tempelgudstjänsten.

Både i Dödahavsrullarna och i Jubileerboken kopplas en förnyelse av sinaiförbundet till pingstfesten; redan på kung Asas tid skedde det, vad det verkar som, en förnyelse av förbundet med Herren i samband med pingsten (2 Krön 15:10ff).

Pingsten och förstlingsfrukten

I fornkyrkan betecknade pingsten perioden från påsk och femtio dagar framåt. Pingsten innehöll därmed både Jesu uppståndelse, hans himmelsfärd och Den Helige Andes utgjutelse. Dessa tre händelser sågs som en enda stor och avgörande frälsningshandling. Allt blev firat tillsammans under tiden för den judiska pingsten, sju veckor efter påsken.

Först efter att kristendomen infördes som statsreligion i Romarriket under det fjärde århundradet blev Kristi himmelsfärd införd som en självständig helgdag.

Detta har att göra med kornskörden som påbörjades vid påsk och avslutades vid pingst. Förstlingsfrukten av kornskörden blev offrat i templet under påskfesten som ett startskott till skörden. Pingsten är enligt rabbinerna påskens avslutning. Det gäller både som skördefest och som frälsningshistorisk fest.

Detta sätter Paulus ord om ”förstlingsfrukten” i ett tydligt sammanhang. Såhär skriver han i 1 Kor 15:20:

”Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen [förstlingsfrukten] av de insomnade.”

Jesu uppståndelse ägde rum under påskfesten, dagen efter att man i templet hade offrat förstlingsfrukten av kornskörden (det skedde den 16 nisan). Efter förstlingsgrödan följer själva skördetiden. Detta motsvaras i den stora frälsningshistoriska kalendern där Kristi uppståndelse åtföljs av pingstens tid då alla som hör till Kristus ska skördas och bärgas in.

Också i relation till Den Helige Ande talar Paulus om förstlingsfrukten:

”Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.” (Rom 8:22-23)

Den Helige Andes gåva är en ”förstlingsfrukt”, det vill säga, början på skörden. Vid pingstdagen hade man just tagit den första grödan av veteskörd som ett offer till Herren som inledning på själva veteskörden.

I det perspektivet är församlingens mottagande av Den Helige Ande på pingstdagen början på, och en försmak av, den fullständiga förlossningen från all förgänglighet och allt lidande som vi ska uppleva vid uppståndelsen när Jesus kommer tillbaka.

Pingsten och lagen

Paulus skriver i Efesierbrevet 4:8 om Den Helige Andes gåvor till församlingen och det gör han genom ett citat från Psaltaren:

”Du steg upp i höjden, du tog fångar, du fick gåvor bland människorna.” (Psaltaren 68:19)

Här kopplas Kristi Himmelsfärd och Andens gåvor ihop. Det stämmer helt överens med urkyrkans sätt att hålla samman Jesu uppståndelse, himmelsfärd och utgjutandet av Anden.

Rabbinerna citerar också Psaltaren 68:19 men de gör det om Mose som steg upp på Sinai berg och bar ner lagens tavlor till folket. Pingsten kan vara en nyckel till att förstå både Paulus och rabbinerna. Vid pingsten firas nämligen både förbundet som ingicks på berget Sinai och Kristi himmelsfärd. Av det första kom lagen som skrevs på stentavlor men av det andra kom lagen skriven på hjärtan av kött (2 Kor 3:3).

Vid pingst firade judarna i Jesu samtid att Gud hade gett dem lagen. Det var en lag som hade skrivits på stentavlor och den hade kommit till folket ’utifrån’. Men folket hade inte hållit Guds lag och därmed brutit förbundet med Herren (Jer 31:32). Genom den nya pingsten som följde efter Jesus död, uppståndelse och himmelsfärd gav Gud igen sin lag till det nya förbundets folk (de som tror på honom).

Denna gång blev lagen inte given på stentavlor som något som kom ’utifrån’ utan istället blev den lagd i våra hjärtan genom Den Helige Ande (Jer 31:33, Hes 11:19-20; 36:26-27). Lagen blev skriven på hjärtan av kött och blev därefter något som möter det nya förbundets folk (de troende) ’inifrån’.

Pingsten är påskens fulländning

De gamla rabbinerna sa att pingsten är påskens avslutning och fulländning. Det gäller i hög grad också den kristna pingsten. Pingsten betyder att löftet om det nya förbundet uppfylls genom att Gud själv tar boning i oss som tror genom sin Ande och skriver sin lag i våra hjärtan.

Det sker alltsammans som en följd av ett enda fullkomligt offer; nämligen det offer som Jesus bar fram när han dog på korset och med sitt blod instiftade det nya förbundet (Luk 22:20). Detta offer innebar försoning och förlåtelse för all synd och överträdelse som begåtts mot Guds heliga vilja, så som vi möter den i hans lag. 

Samtidigt innebar det att lagen flyttades från att vara utanför våra hjärtan till att vara innanför våra hjärtan genom Den Helige Ande. Genom det nya hjärtat hade en ny grund lagts till att följa Guds lag.

Denna sista del av det nya förbundet fullbordades vid pingsten; men likväl, det var bara början på samma sätt som förstlingsfrukten bara är början.

Henrik Nymann Eriksen

Översättning Gabriel Skilling
Texten är publicerad i samarbete med For oss, foross.no.

Samtala med andra läsare

Vi inbjuder nu våra läsare att vara med och samtala i vår grupp på Telegram. Appen finns både för iOS och Android. Det finns också alternativ för dator.

Notiser om nya artiklar kommer direkt i appen.

Det är också möjligt att följa vår sida på MeWe, en av Facebooks konkurrenter. Vi håller den sidan uppdaterad.