Få tider på året slår an så många känslosträngar som julen bland oss svenskar. Det är tända adventsljusstakar, julmust och skumtomtar, skinka och pepparkakor. Byte av vardagliga gardiner, dukar och kökshanddukar till mera festliga dito. Den annars så moderne och trendkänslige svensken blir, åtminstone till viss del, förbytt och blir nostalgisk och traditionsbunden i stället. 

Sense of occasion

Man kan annars argumentera för att många i detta land har förlorat vad engelsmännen kallar ”sense of occasion”. På svenska ungefär översatt som högtidskänsla. En känsla för att en tilldragelse är något särskilt, något annat än vardag.

Om vi ser på en sådan sak som klädsel, så är detta något som förändrats oerhört de senaste årtiondena. Söndagskostym är i dag ett bortglömt fenomen, som samlar damm tillsammans med ord som ity och evad. De som söker sig till vår svenska kyrka, vid såväl familjära högtider, exempelvis vigslar och dop, som kyrkliga, såsom första advent, klär i dag inte självklart upp sig. Och vad man anser vara uppklätt har även det förändrats till svårigenkännlighet.

Vårt svenska folk får som sagt allt svårare att känna den där högtidskänslan. Den där lätt magiska förnimmelsen som gör att man kliver utanför sig själv och sin vardag. Man ska vara lite avslappnat avant-garde. Cool. Inte bry sig för mycket. Man känner sig fånig och tillgjord om man skulle klä upp sig och vara förväntansfull inför något påstått större än en själv. Högtiderna ska inte vara för högtidliga.

De där högtiderna är dock något som finns i alla världens kulturer, och likaså, så vitt vi vet, verkar de ha funnits även i de kulturer som inte längre existerar. En högtid är något som bryter upp de vardagliga sysslorna för att någonting skall firas, högtidlighållas. Och julen är kanske det bästa exemplet på något som faktiskt fortfarande gäller för högtid i Sverige.

Dock kan man lätt fråga sig vad det egentligen är man numera firar. Julen blir mat, tomtepynt, julkalendrar, Kalle Anka och glögg. Julpyntning börjar så tidigt som i oktober på sina håll. Kyrkoårets skiftningar är sedan länge utmanövrerade av kommersen.

Adventstiden blir inte en stillsam och avskalad förberedelsetid för att ta emot frälsaren, Guds enfödde son inkarnerad, på juldagen. Och julpyntet åker i bästa fall ut strax efter nyår. Mellandagsrean börjar i bästa fall tidigast på annandagen. Julen har blivit så mycket annat än vad den var tänkt att vara.

Likväl finns Kristus kvar där, mitt ibland glitter och snöflingor. Trots ett stort inflöde av amerikanska julsånger om julstämning och tomtefar biter sig Still natt, O helga natt och andra klassiker kvar. Julkrubbor finns fortfarande i många hem. Även om det inte är Kristus de flesta avser högtidlighålla i juletid, så är han fortfarande närvarande i sin högtid, även hos den sekulariserade svensken.

Kanske är det sakta sluttande planet det farligaste verktyget för den som vill se en Kristi födelsefest utan Kristus. C. S. Lewis lär oss i Från helvetets brevskola att detta är ett av ondskans allra mest effektiva verktyg mot det goda. En jul som sakta glider över i andra saker, steg för steg, sekulariserar högtiden på ett sätt som kanske inte ens vi kristna är medvetna om.

Utradera huvudpersonen?

Somliga försöker dock, jul efter annan, medvetet utradera julens huvudperson ur firandet. Det kan röra sig om såväl Kristusantagonister och hednaapologeter. Angreppspunkterna är många. Datumet, seder, symboler. Julen skulle vara en dåligt utförd påklistring av kristna etiketter på befintliga hedniska tider, ritualer och ting. År efter år kommer samma försök till attacker.

På internet är dessa nästan lika många som dåliga. Den kristna julen skulle bara vara en fortsättning på det egyptiska firandet av den, med falkhuvud beklädde, himmelsguden Horus. Horus påstås ha varit född den 25 december av en jungfru, döptes av en döpare, blev korsfäst och återuppstod tre dagar senare. De tidiga kristna plagierade helt en enkelt en redan befintlig kult. I själva verket är julen bara en fortsättning på Horuskulten.

Allt det ovanstående finns det förstås inga som helst belägg för. Inte en enda källa vi har som beskriver innehållet i den egyptiska mytologiska tron vittnar om någon korsfästelse eller återuppståndelse. Gudinnan Isis var Horus mor, Osiris hans far, och det fanns självfallet ingen döpare som döpte falkguden. Inga datum knutna till Horuskulten finns heller bevarade. Allt detta är ren fabrikation. Oftast är kryptoegyptologen Gerald Masseys galna teorier från sekelskiftet 1900 som legat till grund för dessa fantasier.

Kristus och julfirandet påstås även sprunget ur Mithraskulten, den kanske mest ihärdiga teorin av många om att Jesus från Nasaret skulle vara en mytisk figur baserad på förlagor i andra religiösa system. Mithraskulten är tacksam att försöka projicera som en kristendomens undergrävare, eftersom det bevarade textmaterialet från den är mycket knapphändigt. Så gott som alla uppgifter om kulten baseras på tolkningar av arkeologiska lämningar och framförallt på tolkningar av bilder.

Konspirationsteorier

År 2007 kom den första filmen i den konspirationsteoretiska Zeitgeist-trilogin där en stor del av filmen vigdes åt att försöka utmåla kristendomen som en dålig kopia, eller förvanskad vidareutveckling av, antika mytologiska föreställningar. Särskilt Mithraskulten ges en framskjuten plats i den så kallade dokumentären. 

Såväl Zeitgeists som andra högfärdiga tyckares argument är ungefär de samma som vad gäller Horuskulten. Mithras påstås ha fötts av en jungfru, medan han i själva verket föddes fullvuxen, eller åtminstone som en yngling, ur ett klippblock. Mithraskulten sägs ha haft en måltid där de troende skulle ha ätit gudens kropp och blod, symboliserat av bröd och vin. Någon sådan nattvardsliknande måltid finns det förstås heller inget stöd för. Och så vidare.

Datumet den 25 december och dess koppling till Rom är det närmaste ett någorlunda starkt kort man kommer, vad gäller att punktera julens kristenhet. I Rom firades, ursprungligen som kompensation för en förnedrande militär förlust mot Kartago, saturnalierna 17-23 december. En romersk fortsättning på grekernas Kronia, där det festades vilt och tjänare och herrar bytte plats med varandra. Den romerska festen till Saturnus kännetecknades även den av samma uppochnedvända hierarki.

Den 19 december firades Sigillaria, dagen då man gav vandra ler- eller vaxfigurer. Enligt somliga historiker som ett oblodigare alternativ till människooffer åt guden Saturnus. Att man gav varandra saker i december kopplas till seden med julklappar och ska därmed visa på julens hedniska rötter och kopplingar. Detta får dock sägas vara ett inte helt vattentätt resonemang.

I december började romarna, till följd av ett påbud från kejsar Aurelius, att genom en festival fira guden Sol som Sol Invictus, ”den obesegrade solen”. Datumet placeras lite olika i olika källor, till den 19 respektive den 21 december. Somliga placerar den vid midvintersolståndet, den 25 december i den julianska kalendern.

I judisk tradition, under antiken, trodde många att Herrens profeter dog på samma dag som deras tillblivelse. De levde enligt denna tanke en komplett årscykel, från det att de skapades i moderlivet till det att de gick hädan. Då många tidiga kristna, under första eller åtminstone andra århundradet, hade den 25 mars som fast datum för åminnelse av Kristi korsfästelse, placerade man således hans tillblivelse, Jungfru Marie bebådelse, på samma dag. 

Det var då logiskt att högtidlighålla Kristi födelse nio månader senare, nämligen den 25 december. Vi vet inte exakt när de kristna började med detta bruk, men vi vet att romarnas hednareligiösa kalender inte uppmärksammade datumet förrän under kejsar Aurelius tid, i slutet av det tredje århundradet. Således kan ingen säkert säga att ens datumet för julen är sprunget ur hedniska traditioner.

Julen handlar
om Kristus

Nej, i sitt ursprung handlar julen om Kristus och inget annat. Och det finns inga, eller åtminstone få, indicier som pekar på hedniska ursprung för vårt högtidsfirande. Hednaapologeterna har alltså inga goda argument för att angripa den kristna julen. Det enda det har att hänga i granen (om ordvitsen tillåts) är namnet ”jul” som har ett gammalt nordiskt ursprung. Till skillnad från exempelvis engelskans Christmas (Kristusmäss) och franskans Noël (sprunget ur latinets ord för födelse) har julen inte fått ett kristet namn.

Dock är julhögtiden, som sagt, fortfarande innehållandes Kristus. Än så länge. För det är det där sluttande planet som är vår mest allvarliga fiende, om vi vill behålla julen som en religiös högtid. Vi kristna bör göra medvetna val i hur vi firar jul. Exempelvis kan vi premiera dekorationer med änglar, Jesusbarn och andra ting relaterade till Julevangeliet. Likaså vad gäller motiven på de julkort vi skickar.

Detta vad gäller de yttre, mer världsliga tingen. Men vi bör nog också betänka vårt julfirande, så att gran, klappar och gröt inte blir vare sig mål eller fokus. Adventstiden bör för oss vara mer än en julklappshetsande städ- och pyntperiod. Är vi redo att ta emot Guds son när han kommer? Inte bara att vi är redo för att fira hans födelse, inte heller endast vad gäller att han kommer till oss på ett personligt plan.

Nej, under adventstiden bör vi tänka på, och göra oss redo för, även Kristi återkomst. Vi vet att världen kommer mörkna och kärleken svalna hos de flesta i den yttersta tiden. När vi tänder ljus efter ljus, låt oss då tänka på hur vi kan vara världens ljus i en mörk tid. Och låt oss, på juldagen, med glädje fira att Gud själv steg ned till oss människor, för vår salighets skull. 

Adam Davidsson