Kristus – Skriftens kärna och stjärna. Del 2

Detta är en fortsättning på förklaringen av Romarbrevet. Läs den första delen.

Skriven av: Timo Laato
Publicerad: 12 Nov, 2018

Sammanfattning i bildform

En kort genomgång av Romarbrevet har konkretiserat vad den lutherska skriftprincipen i ljuset av den paulinska teologin innebär. Det finns alltså tre relevanta perspektiv på uppenbarelsen:

1) själva uppenbarelsen (Gamla testamentet),

2) uppenbarelsens centrala budskap (trosrättfärdighet),

3) uppenbarelsens allmänna giltighet för både judarna och hedningarna (församlingens enhet).

Alla de anförda karakteristika står i nära relation till Kristi person. De har djupast sett honom som sitt innehåll. Resultatet beskrivs åskådligt med en liksidig triangel enligt följande:

Bilden vill visa att Kristus ska vara allt i alla. Han fyller med sin närvaro uppenbarelsens delar och förenar dem till en enda helhet. Romarbrevets tre huvudperikoper: kapitel 1-8, 9-11 och 12-15 kommer härmed bevisligen till sin fulla rätt.

Slutsatser

Till sist ännu några relevanta slutsatser från det föregående:

(1) Kriterier för den senare kanonprocessen

Det är av största intresse att den senare kanonprocessen i själva verket följer likadana kriterier som Romarbrevet vittnar om. För att en skrift skulle av kyrkan erkännas ha gudomlig auktoritet för alltid borde den uppfylla följande – på inget sätt lätta – krav:

1) apostoliskt ursprung,

2) överensstämmelse med Gamla testamentet,

3) överensstämmelse med trons mönster (regula fidei), och

4) allmän användning i församlingarna.

Romarbrevet har naturligtvis (också enligt den mest radikala bibelkritiken) apostoliskt ursprung (punkt 1). Det driver en argumentering som överensstämmer med Gamla testamentet (punkt 2), dess centrala budskap om rättfärdiggörelsen ingår i trons mönster (punkt 3), och den andliga vägledningen i sin helhet tar sig uttryck i församlingslivet (punkt 4).

Det är värt att här stanna vid den sista punkten. Ofta betraktas församlingens medverkan i kanonprocessen som ett bevis på att kyrkan i sista hand skulle ha definierat kanons gränser, och att en normativ skriftsamling tack vare hennes betydande insatser på det hela taget finns till. Därmed relativiseras kanon och dess auktoritativa giltighet. Men utifrån Romarbrevet visar sig saken vara annorlunda. Församlingens medverkan i kanonprocessen var teologiskt nödvändig. Kyrkan som Kristi kropp (inte som mänsklig institution) representerar Kristus och har i egenskap av hans röst i världen gett sitt bidrag till kanons uppkomst. Det skulle vara konstigt om hon inte hade gjort detta! Då skulle hon sitta i kläm. Djupast sett har kyrkan fastställt kanons gränser och omfång uttryckligen för att Kristi kropp och Kristi ord alltid hör ihop. Känner kyrkan inte igen Kristi röst så är hon säkert inte mera vid liv. I kanonprocessen handlar det alltså inte om kyrkan som en självständig enhet utan om kyrkan som själv är skapad av samma ord som sedan också har anförtrotts henne. Endast därmed garanteras att varje försök att härska över uppenbarelsen blockeras.

(2) Den hermeneutiska cirkeln

Förståelsen förutsätter en kontakt mellan (1) författaren (talaren) och (2) läsaren (åhöraren) i form av (3) en text (ett tal) som har (4) ett visst bestämt budskap. Saknas någon av de anförda aspekterna, så misslyckas kommunikationen. En effektiv information går däremot från sändaren till mottagaren och ger helt ny eller fördjupad insikt i saken.

Romarbrevet fungerar utmärkt i en sådan förståelseprocess. Det omfattar alla de anförda aspekterna i en kommunikation. Herrens apostel skriver ett brev – som bygger på ordet som Herren har talat – till församlingen i Herren för att framställa Herren ”till rättfärdighet för var och en som tror” (10:4). Det framgår klart att Kristus står i centrum. Han utgör inte bara budskapets innehåll. Även Gamla testamentet som skriftsamling i sin helhet och förklarat i enlighet med evangeliet har hans auktoritet. Därtill döljer han sig både bakom sändaren och bakom mottagaren. Ingen del av kommunikationsprocessen fungerar utan honom! Därför förutsätter Romarbrevet ofrånkomligen att Kristus lever och verkar i kyrkan. Tron på hans uppståndelse är nödvändig för hans församling. Här visar sig en absolut paradox: för att förstå måste man förstå det som man inte kan förstå. Den hermeneutiska cirkeln leder slutligen till – ingenstans! Finns då ingen utväg från detta? Det finns verkligen en väg. Han som en gång sade: ”Jag är vägen.”

(3) Ett ekumeniskt perspektiv

Romarbrevets hermeneutik utgör en enda helhet, där de olika delaspekterna inte får överbetonas eller spelas ut mot varandra. Under kyrkohistoriens lopp har ändå vissa ensidigheter uppstått. Utan att generalisera kan man framhålla att församlingens respektive kyrkans ställning lätt accentueras för mycket inom katolicismen, antingen genom ämbetsstrukturens hierarki eller genom trossamfundets egna gärningar.

Inom den reformerta delen av kristenheten visar sig däremot ofta ett ganska trångsynt perspektiv på Bibeln enbart som lagbok. Och i Lutherska Världsförbundet renodlas rättfärdiggörelseläran inte sällan till en nära på matematisk sats, som gäller enskilda syndare förutsatt att de endast förnuftsmässigt tar den på fullt allvar. Sådana eller liknande förenklingar återger inte Romarbrevets väl balanserade innehåll. Dess olika delaspekter får inte konkurrera med varandra utan behöver komplettera varandra i kongruens med varandra. Annars försvinner helheten ur sikte.

I dagens kyrkliga miljö utövar dessutom de evangelikala kretsarna, som är verksamma särskilt i de anglosaxiska länderna, ett starkt inflytande. De försvarar Bibelns auktoritet och har därtill ofta en interkonfessionell profil. Med tiden har de blivit allt flera till antalet. Men samtidigt med den – i och för sig positiva – utvecklingen har deras inre identitet och harmoni mer och mer splittrats. Det är svårt att exakt definiera vad ”evangelikal” nuförtiden djupast sett står för. Därför borde dess allmänna riktlinjer fastställas och fördjupas samt en gemensam lärobasis befästas. I strävan efter konsensus har Romarbrevets tolkningshorisont säkert mycket att ge. Den som har öron att höra med och i ödmjukhet underkastar sig dess budskap vandrar på den rätta vägen – även om en fullständig enhet inte genast kan uppnås.

Timo Laato