När det inte lämnas kvar sten på sten av det bibliska Israel

Det bibliska Israel är ett litterärt monster i en fantasivärld i likhet med Narnia. Är Gamla testamentets text historiskt pålitlig? Ja, verkligen!

Skriven av: Jens Bruun-Kofoed
Publicerad: 3 Dec, 2018

Lejonet, häxan och garderoben

Det bibliska Israel är ett litterärt monster i en fantasivärld i likhet med Narnia. Så kraftigt uttalar sig de två danska professorerna i Gamla testamentet Niels Peter Lemche och Thomas L. Thompson om Gamla testamentets historiska trovärdighet. Och ska man ta dessa påståenden för vad de är så smulas fundamentet som det gamla Israel vilar på ögonblickligen sönder hos arkeologer och bibelforskare.

Det innebär omfattande konsekvenser inte bara för vår syn på det gamla Israel, utan också för de politiska och religiösa ”påbyggnader” på det bibliska Israel, som staten Israel och den kristna läsningen av Gamla testamentet är ett uttryck för. I nedanstående artikel ska vi se lite närmare på vad en sådan minimalistisk eller skeptisk läsning av Gamla testamentet bygger på, och vilka konsekvenser den får för den vanliga bibelläsaren, om den inte blir konfronterad.

Först en kort presentation av den så kallade Københavnerskole, som ovan nämnda två professorer har gett namn åt.

Ur en historikers synvinkel

Med den heliga historievetenskapen i ryggen borde saken väl vara avgjord. För det är just med hänvisning till historievetenskapen som det argumenteras för en sådan skeptisk hållning till Gamla testamentets historiska trovärdighet.

Men gräver man i skeptikernas eget fundament visar det sig snabbt, att det är här slaget om Gamla testamentet ska stå.

Det som gör Københavnerskole till skola, är nämligen synen på de gammaltestamentliga texternas historiska värde som källa, där texterna först och främst anses vara källor för den tid de härstammar från. Eftersom de äldsta hebreiska och grekiska bibelhandskrifterna ska dateras till det andra århundradet före Kristus, kan Københavnerskolen med en viss rätt hävda, att de gammaltestamentliga texterna är från hellenistisk tid (332-27 f. Kr.)

Den avgörande punkten är emellertid om de dessutom är att betrakta som avskrifter av långt tidigare original, och därmed pålitliga källor till de långt tidigare händelser de antagligen beskriver.

Här påläggs texterna av minimalisterna en slags omvänd bevisbörda, där de är skyldiga till historisk otrovärdighet tills det motsatta är bevisat. En nedvärdering, som i praxis betyder att vi bara kan lita på de ”historiska” upplysningarna i Gamla testamentet om de kan bekräftas explicit och otvetydigt av samtida, arkeologiska källor.

Och skeptikerna är oerhört konsekventa: Eftersom nordriket Israel först nämns i de icke-bibliska arkeologiska källorna i förbindelse med den assyriske kung Salmaneser III:s slag mot bland annat Israels kung Ahab 853 f. Kr., så vägrar minimalisterna att tala om ett Israel före denna tidpunkt. Ännu värre står det till med sydriket Juda, vilket först är explicit bevittnat i en referens till Juda rikes kung Ahas i en inskription från den assyriske kung Tiglat-Pileser III:s tid (ca. 732 f. Kr.).

Allt tal om ett förenat kungarike under kung David och Salomo bör därför utifrån minimalisterna tystna, och den del av den bibliska israelhistorien som ligger före ovannämnda vittnesmål, måste följaktligen betraktas som fantasier, som har kommit till vid en långt senare tidpunkt av ideologiska, politiska eller religiösa grunder.

Dubbla måttstockar

Nu kan det inte råda tvivel om att de gammaltestamentliga texterna har ingått i den politiska diskussionen i Palestina på till exempel mackabéertiden under andra århundradet f. Kr. Inte heller att vi först och främst har att göra med religiösa texter där gudomligt ingripande spelar en reell roll. Men ska frågan om huruvida det dessutom är pålitlig historieskrivning besvaras, måste svaret hämtas i den moderna historievetenskapen, så att det inte införs dubbla måttstockar, en för Bibeln och en för alla andra texter.

Värderingen av Gamla testamentet som historisk källa måste alltså med andra ord föregå på samma sätt, som historiker inom till exempel egyptologin och assyriologin behandlar sina källor. Och sneglar vi på dessa områden görs det säkert förbehåll för de religiösa och politiska motiven – propagandan, om man vill – som präglar texterna, men grundläggande betraktas källorna som oskyldiga till historieförfalskning tills det motsatta är bevisat.

Och utsätts texterna för en analys med hjälp av en sådan uppdaterad, historievetenskaplig tillgång till texterna, så är det helt andra öppna och nyanserade frågor som ställs, än de skeptikerna ställer.

En kopia är en kopia är en kopia

Minimalisterna har självklart rätt i att det utgör ett problem att vi inte har bibeltexterna i original, utan bara en rad sena, överlämnade kopior. Men istället för att som utgångspunkt avvisa dessa texter som pålitliga källor så ställer den moderna historievetenskapen en rad klargörande frågor till texterna.

När en källa utger sig för att vara en kopia av ett betydligt äldre original, är en av de avgörande frågorna om det är troligt att den har blivit bevarad genom så många århundraden och i så fall hur noggrant den har blivit överförd eller kopierad. Eller för att bli konkret, när Kungaböckerna i Gamla testamentet berättar att kung Salomo byggde ett tempel åt Herren, är det då troligt, att en skrivare under det första århundradet f. Kr. hade tillgång till en pålitlig berättelse om detta bygge? Vi talar trots allt om en händelse, som ligger 800 år bakåt i tiden i förhållande till det äldsta existerande manuskriptet.

För att besvara frågan är det nödvändigt att överväga en hel rad förhållanden. Men sneglar vi på hur andra verk från samma period och i samma kulturkrets har vidareförmedlats, visar det sig snabbt, att om vi över huvud taget ska anse några handskrifter från denna period vara pålitliga kopior av originalen, så måste det i varje fall omfatta de bibliska skrifterna.

Det finns relativt många exempel från forntiden på skrifter med samma tidsspann mellan tidpunkten för den antagna tillblivelsen av originalet och den äldsta existerande kopian. Och medan det i många fall bara finns ett fåtal existerande kopior av andra skrifter, så särskiljer både de gammaltestamentliga och nytestamentliga skrifterna sig genom att förekomma i ett stort antal kopior.

Ser vi därefter på dateringen av kopiorna, kunde man ju förvänta att det under en period på ungefär 1000 år skulle ha blivit stora fel i kopieringen, så att det var stora skillnader mellan de olika avskrifterna.

Tar vi till exempel Shakespeares författarskap, så finns det i olika kopior av hans 37 verk hundratals variabla läsningar, som fortfarande ivrigt diskuteras av historiker och litteraturkritiker med koppling till Shakespeare.

Då man hittade en komplett kopia av Jesajas bok bland Dödahavsrullarna – och därmed fick en kopia som var 1 000 år äldre än den hittills äldsta kopian – var många överbevisade om att ett ungefär lika många alternativa läsningar skulle upptäckas, och att man därmed kunde tysta ner allt tal om en pålitlig eller ”kanonisk” bibeltext. Också här är det emellertid slående hur få ”varianter” det i verkligheten finns.

Efter noggranna språkliga analyser har det nämligen visat sig, att under en kopieringsperiod på nästan 1000 år, är över 95 procent av texten i överrensstämmelse med den tidigaste kopian. Därtill kommer, att de sista 5 procenten mestadels består av ord som är olikstavade, uppenbara skrivfel, eller andra skillnader som inte har med själva innehållet att göra. Inom parentes kan vi nämna, att motsvarande siffra för Nya testamentets del, inte är mindre än 99,5 procent, medan siffran för Homers Illiaden är 95 procent.

Ser vi därför på antalet manuskript, dateringen av manuskripten, och antalet variabla läsningar, har både Gamla testamentet och Nya testamentet blivit vidareförmedlat med en exakthet som saknar motstycke för ifrågavarande period.

Om vi sedan ser på vilken typ av information vi har överförd i Kungaböckerna, finner vi ett kanske ännu starkare argument för att vidareförmedlingen är pålitlig. Studier av både muntlig och skriftlig överföring bland Israels grannfolk i den gamla Orienten har nämligen visat, att när det rör sig om det vi kan kalla identitetsrelaterad kunskap, var man mycket noggrann med att inte förvränga informationen. Information som betydde något för ens självförståelse värnade man om!

I det gamla Mesopotamien finner vi alltså en litterär kanon med texter, som blev överlämnade nästan utan variationer under mer än 1000 år. När det gäller muntlig överlämning i den gamla Orienten har vi av självklara grunder inte tillgång till den idag, men eftersom studier i muntlig överlämning i det moderna, analfabetiska stamsamhället – till exempel bland Balqa-beduiner i Jordandalen – har visat, att man är i stånd att pålitligt komma ihåg information upp till 13 generationer tillbaka, så måste samma vilja och förmåga till att komma ihåg släkttavlor, händelser med mera, som var av stor betydelse för självförståelsen, i ännu högre grad ha funnits i det gamla Israel.

Lackmusprovet

När det nu har gjorts sannolikt, att till exempel Kungaböckerna innehåller pålitligt överlämnad historisk information, är det tid att utsätta dem för historikerns slutgiltiga lackmusprov: Innehåller texterna anakronismer i förhållande till den tid och de händelser de berättar om, eller stämmer upplysningarna överens med det vi i övrigt vet om denna tid och dessa händelser? Också här består texterna provet!

För det första uppträder både de egyptiska och de mesopotamiska kungarna i precis den ordningsföljd och i den tid som vi från andra källor vet att de ska placeras i. För det andra kan det bevisas att de assyriska kungarnas namn är stavade på exakt samma sätt som de stavades i deras egen samtid.

Poängen här är att en författare under det andra århundradet f. Kr. inte skulle ha någon som helst chans att veta hur dessa kungars namn skulle stavas på en assyrisk dialekt som var hundratals år gammal och som ingen längre kände till, och att texterna med dessa namn därför måste ha blivit pålitligt överförda från en gammal tid. De kan helt enkelt inte ha blivit fabricerade av en litterär fantast så långt från den tidpunkt då händelserna ägde rum. Lägger vi därtill det faktum, att en rad upplysningar i till exempel Kungaböckerna direkt bekräftas av såväl egyptiska som assyriska och babyloniska källor, blir det efterhand historievetenskapligt ohållbart att upprätthålla en grundläggande skepsis inför de upplysningar i Kungaböckerna, som inte bekräftas direkt av externa källor.

Med andra ord: När så mycket i Kungaböckerna verkar stämma överens med vad vi i övrigt vet, är det högst sannolikt, att också resten håller måttet. Sett utifrån en metodiskt uppdaterad historikers synvinkel!

En akademisk diskussion?

En sak är emellertid en önskan från de berörda bibliska författarnas sida om att hänvisa till historiska händelser, men vad betyder denna förankring för innehållet? Också här har vi både explicita och implicita svar.

Det mest explicita finner vi hos Paulus i 1 Kor 15, där hela den kristna tron görs beroende av huruvida uppståndelsen har ägt rum som historisk händelse. Utifrån Paulus argumentation, är frälsningen endast möjlig på bakgrund av vissa historiska handlingar. ”Men om Kristus inte har uppstått”, argumenterar Paulus inför de kristna i Korinth, ”då är vår predikan meningslös och även er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han uppväckt Kristus, som han ju inte har uppväckt ifall det verkligen är så att döda inte uppstår. För om döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder. Och i så fall är de som insomnat i Kristus förlorade. Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor.”1

Och i sitt tal till atenarna på Areopagen säger han, att budskapet om att Kristus ska vända tillbaka på domens dag för att döma levande och döda, har Gud ”gjort trovärdigt för alla genom att låta honom uppstå från det döda” (översatt från dansk bibel).2

Trovärdigheten i Nya testamentets förkunnelse av Kristus – det vill säga det didaktiska eller teologiska innehållet – är alltså förankrat i historiska handlingar och texterna mister därför sin auktoritet och sitt sanningsvärde om dessa handlingar inte har förankring i verkligheten.

Det är ett olösligt sammanhang mellan det Gud säger och det Gud gör! Eller med andra ord: Det, som gör Gud levande och därmed annorlunda än alla de andra gudarna, som var representerade på Aeropagen, är att han gör vad han säger!

Exakt samma bild av Gud tecknas i Gamla testamentet. Då Gud kallade Mose till att gå i spetsen för befrielsen av sitt folk, var Mose, förståeligt nog, intresserad av att kunna argumentera för trovärdigheten i sitt budskap. ”Om jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? – vad ska jag då svara dem?” Och även om Guds svar omedelbart kan verka en aning gåtfullt, så tyder allt i sammanhanget på, att han just precis länkar ihop auktoriteten i sina ord med det han gör! ”Jag är den Jag Är”, svarade Gud. ”Så ska du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.” Och Gud sade sedan till Mose: ”Så ska du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte.”3

Gud visar tillbaka till kända historiska händelser och understryker på det sättet att på samma sätt som det var sammanhang mellan det han sa och det han gjorde inför deras fäder, så vill det också fortsatt vara det. Gud är den han visar sig att vara och varje gång Gud gör som han har sagt, är det ett vittnesbörd om det auktoritativa och trovärdiga i hans ord. ”Jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är Herren.”4 Israeliterna ska med andra ord göra samma erfarenhet som färderna, nämligen att han är Herren, deras Gud.

Översättning Rebecka Hector