Den rödklädde skrockande tomten har en gång varit biskop. Det kan man knappast ana. Men Santa Claus har en gång varit S:t Nikolaus. Holländska julseder för 6 december, helgonets traditionella minnesdag, kom med emigranter till Nordamerika. Med tiden blev det den tomte som vi nu ser i Coca-Colareklamen på TV. Det som förenar dem att är de kommer med gåvor.

Men ursprungligen var Nikolaus alltså biskop, i Myra i sydvästra nuvarande Turkiet, en liten stad som numera heter Demre. Han levde i början av 300-talet. Förmodligen var han en av dem som 325 samlades till kyrkomöte i Nicea, när kristendomen decenniet innan hade blivit tillåten. Han hade då under de sista förföljelserna suttit i fängelse.

Så mycket mer vet vi egentligen inte om honom. Men i minnet av honom växte legender fram. En legend återger inte ett historiskt skeende, men man bör räkna med att den har någon grund i vad som hänt.

Den givmilde biskopen

Nikolaus ska ha kommit från en förmögen familj. Han hade ärvt en förmögenhet, som han inte behöll för sig själv, utan var givmild med.

Det berättas då om honom att han en gång hjälpte tre fattiga flickor. Deras framtid tycktes inte kunna bli någon annan än att bli prostituerade. Men då ingrep Nikolaus. Om natten kastade han in tre påsar med guldmynt genom fönstret. Därmed hade flickorna fått pengar att använda som hemgift. De skulle kunna bli gifta, och så få leva ett fritt liv – inom de ramar som gifta kvinnor på den tiden hade.

Mot denna bakgrund beter sig Santa Claus annorlunda än den svenske tomten. Denne kommer på julaftons kväll, knackar på och stiger in i stugan med sin säck med julklappar. Santa Claus däremot kommer på julnatten, utan att någon ser honom. Han tar sig in i huset genom skorstenen och stoppar ner sina gåvor i strumpor som barnen har hängt upp. Det som förenar biskopen och honom är alltså inte bara att de kommer med gåvor, utan också att de gör så i hemlighet.

Närmast kommer traditionen om Santa Claus från Holland. Där heter han Sinterklaas. Han kommer med gåvor till barnen, fortfarande klädd i mitra, på sin minnesdag 6 december. Han åtföljs av en svart tjänare, kallad Zwarte Piet. Som man kan förvänta sig, har det på senaste tid varit diskussion om det är lämpligt att behålla den delen av traditionen.

Holländska emigranter hade med sig sina traditioner till Nordamerika. Deras centrum där blev Nya Amsterdam, som sedan blev New York, när kolonin övertogs av engelsmän. Det var för övrigt holländarna som gjorde slut på den svenska kolonin i nuvarande Delaware. Svenskarna hade grundat sitt Nya Sverige 1638, men redan 1655 erövrades det av holländarna. Svenskarna fick dock stanna kvar. 

De hade då upprättat den första evangelisk-lutherska församlingen på den nya kontinenten, sedan prästen Reorus Torkillus hade anlänt dit 1640.

I Amerika blandades de holländska sederna samman med engelska traditioner om Father Christmas. Denne liknar mer vår svenska tomte, även om hans engelska släkting är mer knuten till julglädjen. 

Vår tomte är ju en stingslig vaktare av gården som man måste hålla sig väl med. Ursprungligen kom han inte med gåvor, utan skulle själv få gåvor. Sedan att sätta ut ett fat med julgröt till tomten har länge levt kvar på sina ställen. Den svenska tomten var dessutom gråklädd, och är vanligen så ännu på Jenny Nyströms bilder.

Berättelsen om Nikolaus tre påsar med guld har fått ytterligare en följd. Han har av någon anledning blivit pantlånarnas skyddshelgon. De kunde ha en skylt med tre kulor, som en påminnelse om de tre påsarna med guld.

Sjöfararnas skyddshelgon

Om Nikolaus berättas också att han en gång med sina böner räddade ett skepp som höll på att gå under. Ibland berättas att han själv var med på båten, och att han var på pilgrimsresa till Jerusalem. Genom detta har han blivit skyddshelgon för sjöfarare.

Därför finns det i många hamnstäder en S:t Nikolauskyrka. I Stockholm är Storkyrkan ursprungligen tillägnad honom. Det är också den gamla kyrkan i Halmstad.

I Visby är S:t Nikolaus kyrka numera en ruin. Den byggdes av dominikanerna, sedan de 1228 hade upprättat ett konvent i staden, det första i dåvarande Sverige. 

Där blev så småningom bondsonen Per munk. Han fick lära sig latin, som på den tiden tjänade som ett internationellt språk, motsvarande engelskan i dag. Han kunde då sändes utomlands att studera, benämnd Petrus de Dacia (vilket var beteckningen på ordens provins i Skandinavien).

I Stommeln, i närheten av Köln, mötte han en kvinna som hette Kristina. Hon hade fått andliga upplevelser och blivit stigmatiserad, fått Jesu sårmärken på sin kropp. Petrus blev mycket berörd av henne, och de två brevväxlade sedan. Breven, som finns bevarade, gör att Petrus brukar kallas Sveriges förste författare (även om breven var skrivna på latin).

S:t Nikolaus i Bari

I Myra, där Nikolaus var biskop, finns ingen kyrka kvar från hans tid. Där finns dock delvis restaurerade ruiner av en kyrka från 700-talet. I denna tillät faktiskt de turkiska myndigheterna 2007 att ortodox liturgi skulle få firas. En ortodox biskop har fortfarande titeln biskop av Myra.

Men biskopens reliker finns numera i Bari i sydöstra Italien. Handelsmän tog dem med sig 1087. Man kan hävda att de stal dem för att ge sin hemstad möjligheten att bli ett bemärkt pilgrimsmål. Själva menade de att de räddade dem undan muslimerna, som var på frammarsch i området. 

På motsvarande sätt hade S:t Markus reliker tidigare tagits hem från Alexandria av venetianska handelsmän.

Relikerna finns i Basilica di San Nicola. Den byggdes just för detta på slutet av 1100-talet. Där, och i hela Bari, hålls varje år en stor högtidsdag för helgonet 9 maj, den dag då relikerna anlände till staden. Från kyrkan förs statyn över helgonet till hamnen, där en friluftsmässa hålls. Statyn sätts sedan att tillbringa eftermiddagen på en båt, för att minna om hur helgonet anlände.

S:t Nikolaus vördas i Ortodoxa kyrkan, särskilt i Grekland och Ryssland. I hans kyrka i Bari finns också ett kapell för ortodox gudstjänst. Ikonostasen i denna påminner numera om att de fördömelser som Rom och Konstantinopel 1054 uttalade över varandra, är upphävda. Det markerades mot slutet av Andra Vatikankonciliet, efter ett tidigare möte mellan påven Paulus VI och patriarken av Konstantinopel Athenagoras. Det betyder inte att kyrkorna är förenade, men att en väg mot försoning dock är inledd.

En förebild för givmildhet

S:t Nikolaus, både som ursprunglig biskop och som Santa Claus, kan inspirera oss till givmildhet. De följer Jesu ord ”det är saligare att ge än att ta”, vilket visserligen inte finns bevarat i evangelierna, men som Paulus påminner om i sitt avskedstal till de äldste i Efesos (Apg 20:35). Och att de ger sina gåvor i hemlighet, utan att skryta med sin godhet, är också i enlighet med Jesu maning: ”Akta er för att göra era goda gärningar inför människor, för att bli sedda av dem.” (Matt 6:1) Det bör då naturligtvis vara en givmildhet som räcker året om, inte bara vid jultid.

I Finland är Nikolausdagen 6 december en högtidsdag. Det beror dock inte på den gamle biskopen, utan på att det är landets nationaldag. Denna dag 1917 förklarade Finland att det inte längre skulle vara ett ryskt storfurstendöme, utan ett fritt land.

+Göran Beijer