Ännu en av de institutioner i Sverige som långsiktigt och högt syftande har byggt upp vår nation står inför allvarlig kris – om inte sin omedelbara undergång: Svenska akademien. I likhet med Svenska kyrkan och den svenska skolan har kontinuiteten i yttre former, i byggnader och titlar, visat sig allt tydligare ha förvandlats till ett lövtunt hölje kring personer som avskyr dessa inrättningar. När de –som av princip betraktar historiska institutioner, inte som viktiga korrektiv till den enskilda människans brist på förnuft och moral, utan som förtyckande strukturer som enskilda och grupper måste befrias ifrån – får makten över ärevördiga gamla inrättningar, då förminskas dessa till slut till värdkroppar. En gedigen gammal stol har kvar sin form och färg, men så kommer den dag då den som sätter smärtsamt får uppleva att stolsbenen bara var tunna höljen kring maskarnas urgröpta gångar.

Hur har det blivit så här? Har människorna idag blivit mer samvetslösa än tidigare? Omoralen är knappast ett nytt fenomen – dubbelmoralens historia är minst lika lång som de folkförbättrande institutionernas. Problemet är att den halvan av dubbelmoralen är illa åtgången som, oavsett karaktärsstyrka, kunde skilja rätt från fel och ont från gott.

Hur gick det till? Idéhistorikern Ingrid Wållgren, doktorand i Lund, beskriver klargörande i volymen ”Kunskapssynen och pedagogiken” (Dialogos, Stockholm 2017) grundtankarna i de båda idéströmningarna modernismen och postmodernismen. ”Utmärkande” för modernismen skriver hon ”är tron på ett universellt mänskligt förnuft, tolerans, kritik av religiös dogmatism och kritik av auktoritetstron”. De tankarna hade redan börjat dominera den lärda världen och de högre samhällsskikten när Gustav III grundade Svenska akademien. Upplysningen och dess dotter modernismen syftade inte till normupplösning men var övertygade om att den mänskliga moralen och dess normer inte behövde någon gudomlig uppenbarelse till understöd. Trots den kritik som upplysning riktade mot den kristna kyrkan var det ändå i stor utsträckning kristna normer man hävdade som något självklart. Den radikala kampen för alla människors lika värde kan man rent av betrakta som ett genomslag för en kristen norm som dittills varit omöjlig att fullt ut hävda.

I Andra världskrigets förskräckande spår och under trycket av det kalla kriget mellan öst och väst samlar en ny idérörelse kraft i västerlandet. De som vet att den politiska marxismen är omöjlig att hävda i väst börjar istället i den akademiska världen samla sig kring mål och metoder som man har kommit att beteckna som kulturmarxismen.

Om postmodernismens idéer ska förstås som mål eller metoder är svårt att avgöra, men det utgör en enorm framgång för det kulturmarxistiska programmet som förs fram genom dess anhängares långa men diskreta marsch fram genom de gamla institutionerna. Wållgren skriver så här om postmodernismen: ”Enligt postmodern teori är idén om ett abstrakt och universellt förnuft falskt. Den postmoderna analysens uppgift består i att avslöja, ’dekonstruera’ de maktanspråk som döljer sig bakom det skenbart neutrala förnuftet.”

Utifrån en grundläggande övertygelse om att hela den mänskliga tanke- och normvärlden är en konstruktion för att förtrycka olika grupper av människor utvecklas den så kallade normkritiken.

Normkritiken drivs i själva verket av ett slags moraliskt patos att vilja befria de betryckta. Men denna befrielse kan inte leda människor till något ”frihetens land” eftersom man inte lyckats samla sig till att konstruera en sådan motbild. Följden blir istället att till exempel kvinnor som ansågs förtryckas av patriarkala normer och en välmenande ridderlighet som bara anses förtryckande istället, som i fallet med skandalerna bakom Svenska akademin, istället exponeras för en normlöshet som banar väg för den ohämmade lusten och råa styrkan.

I värld utan orienteringspunkter, utan gott och ont står offren i den postmoderna normlösheten utan språk och grundvalar för att hävda att de drabbas av något ont. Att drabbas av ondska utan att ha tillgång till en världsbild och ett språk där man med kraft kan hävda och få gehör för att man utsatts för normbrott och övergrepp det är den yttersta ondskan, det är normkritikens normlösa och bittra skörd.

Man kan mycket väl hävda att Tredje riket var det första utslaget av postmodernism, både i dess hävdande av känslan på bekostnad av förnuftet och i dess kritik av den kristna etiken som den är given av Gud.

En kristen är sällan i position att hävda moralisk överlägsenhet över andra. Men en kristen blir upplyst om att verkligheten omkring henne inte är ett mänskligt påhitt utan en skapelse av Gud och att hennes sinnen och förnuft är avpassade för att utforska denna verklighet – objektiva sanningar och kunskaper är möjliga att nå fram till.

En kristen vet genom sitt samvete och genom Guds lag att alla värden inte lika. En del värden är onda – dem ska vi stå emot. Andra värden är goda – dem är vi kallade att hävda och följa. Så har vi kristna möjligheter att på ett hållbart sätt bygga upp nytt och restaurera vad som andra brutit ned. ”Bygga upp ej bryta neder är en kristens plikt och heder.” (Sv.ps. 519)

Fredrik Sidenvall

Är artikeln läsvärd?

Dela den gärna med dina vänner!