I Jesu namn och med bön om nåd och frid från Gud, vår Fader, får vi börja ett nytt nådens år.

Det är väl så att de flesta av oss stannar upp lite extra vid ett årsskifte och reflekterar över sitt liv och tidens gång. Vi konstaterar hur fort tiden går, som det känns allt fortare ju äldre man blir. Vi gör ett bokslut över året som gått, summerar med- och motgångar, ägnar en tanke åt sådant som blev gjort och som gläder oss, men också åt sådant som blev gjort men som inte borde ha blivit gjort.

Gårdagen är förbi

Det goda som vi gärna minns från året som gått får vi tacka Gud för. Varje dag är en gåva från Gud, en gåva av nåd. Vi har lätt för att glömma det. Så lätt hänt det är för oss att vår tacksamhet inte når längre än till oss själva, till det egna jaget. Nog har vi orsak att be Gud om hjälp att komma bort ifrån vår egoism och att i stället komma ihåg att rikta vårt tack till Gud, alla goda gåvors givare.

Men att tacka Gud också för sådant som har gått oss emot och som inte har känts behagligt, det är inte lika lätt. I en av våra psalmer (261) blir vi påminda om att tacka Gud för rosorna på vägen, men också för törnen ibland dem! Och aposteln Paulus uppmanar tessalonikerna att tacka Gud under alla livets förhållanden. Motgångarna, eller prövningarna, som vi alla möter mer eller mindre ofta på livets väg är oss till stor nytta. De är påminnelser från Gud att vi inte är så stora och allvisa som vi i vår egoism och vårt högmod ofta inbillar oss.

Vägen genom livet är för de flesta av oss kantad av glädje och lycka, men också av frestelser och faror. Guds fiende djävulen vill störa och förstöra vår tro och tillit till Gud så länge vi lever. 

Och inte är vi starka och duktiga nog för att klara oss undan allt ont som vi möter. ”Om du, Herre, tillräknar missgärningar, Herre, vem kan då bestå?” (Ps 130:3) 

Vår stora tröst är att Gud vet våra svagheter, och i sin gränslösa kärlek till oss vill han hjälpa oss under vår livsväg. När vi fallit i synd påminner han oss om att det finns förlåtelse i Jesu namn och blod. 

Så mycket älskar Gud oss att han låtit sin son Jesus Kristus ta på sig alla våra synder och sona dem med sitt liv genom sin död på Golgata kors. Vilken tröst det är att få skynda till Frälsaren Jesus när samvetet anklagar oss för sådant som hänt men som inte borde ha hänt. I tankar, ord och gärningar.

Morgondagen vet vi ingenting om

Vi kan ha våra önskningar och förhoppningar inför det nya året, men vi kan ingenting veta om vad som kommer att hända i vårt liv, inte ens om morgondagen. Den vetskapen stämmer oss till ödmjukhet och förhoppningsvis också till ett sökande efter den tryggheten som Gud kan och vill ge. Han vill påminna oss om att han älskar oss och vill vårt bästa.

Han vill att alla människor ska sätta sin tro på honom och på Frälsaren Jesus Kristus, som genom sin död på korset har berett vägen för oss till himmelens salighet och evigt liv.

Det enda vi med säkerhet vet om framtiden är att vi en dag måste säga farväl till allt och alla som vi älskat här i livet. För många är det en svår och skräckinjagande tanke.

Till den stunden då vi passerar gränsen mellan tiden och evigheten vill Gud att vi och alla människor skulle vara rätt beredda. Och det är vi om den helige Ande har fått leda oss till en levande tro på Gud och på Herren Jesus Kristus, vår Frälsare, och om vi tror att våra synder, fel och brister är sonade och förlåtna i Jesu Kristi namn och blod.

I dag hjälper Herren

Guds vilja är att alla människor ska bli frälsta och komma till sanningens kunskap.

Hans kärlek till människan, som han har skapat till sin avbild, är gränslös.

Genom sin liknelse i nyårsdagens evangelium vill Jesus visa oss hur stor denna Guds kärlek är till oss, hur gärna han vill samla oss till sig i himmelen. Tålmodigt väntar han på att den levande trons frukter ska börja visa sig i varje människas hjärta. Han ser med sorg att det finns så många människor i vår värld som inte bär någon trons frukt och som inte har något hopp om en framtid i evigheten. Men Gud ser också till det människohjärtat där en liten tro har funnits, kanske ända från barndomen, och som ännu finns där, knappt synlig.

Och där den första lilla trosplantan börjar komma upp vill Gud med sitt ord, bildligt talat, gräva runt den och gödsla den, det vill säga gräva upp tistlar och ogräs och bereda jorden och ge den näring som plantan behöver för att den ska växa upp till ett gott träd som bär god frukt. Det är Gud själv som med sitt ord i den helige Andes kraft förmår åstadkomma detta hos oss människor.

Jesus har lovat: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut.” Med full förtröstan får vi lämna oss i Guds trygga händer också detta nya år. Alla som ärligt och med vaket samvete bekänner sig vara i behov av Guds hjälp i livet, alla som tror på Jesus Kristus som sin Herre och Frälsare får del av den stora trösten, friden och glädjen som bara vår nåderike och barmhärtige Gud kan ge.

Lovad vare Gud för detta underbara löfte!

I Jesu namn. Amen.

Min Gud, ett vet jag som består

när år och dagar flyr –

Det är din nåd, för varje år

och varje morgon ny.

(Sv. ps. 24:2)

Karl-Erik Tjäder