I sommar meddelade Kyrkans tidning att Svenska kyrkan planerar att inrätta ett gemensamt lönecenter för alla Svenska kyrkans anställda. Det vill säga alla 21 000 personer som är anställda i hela riket. Detta lönecenter kommer sannolikt ersätta stiftens servicebyråer och sortera under Svenska kyrkan ”på nationell nivå”. Förslaget kommer säkert vara både ekonomiskt och rationellt. Men både planeringen och rubriceringen sätter fingret på en utveckling som måste ifrågasättas. Vem är ”Svenska kyrkan” som planerar och agerar? I verkligheten är det kyrkostyrelsen som står för hela rasket och dess tjänstemän som uttalar sig för alla medlemmar, församlingar och stift. Den utvecklingen är sedan många år tilltagande.
I motsats till den utvecklingen står lagen om Svenska kyrkan där ordningen är den motsatta. Redan i portalparagrafen framgår att ”Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift”. Därutöver skriver man ”Svenska kyrkan har också nationella organ”. Dessa nationella organ är kyrkomötet, kyrkostyrelsen, läronämnden, Svenska kyrkans överklagandenämnd, med flera.
I lagen om Svenska kyrkan anges en exklusiv kompetensfördelning mellan dessa olika organ där kyrkomötet inte har rätt att besluta över saker som är angelägenheter för stift och församlingar. Tvärtom är varje stift och församling en juridisk person som strikt juridiskt inte är bunden att underordna sig den nationella nivån. Allt detta är ett uttryck för att Svenska kyrkan ska vara en öppen och demokratisk folkkyrka där lekmannainflytande och kyrkans ämbeten (biskopar, präster och diakoner) samverkar för att hela riket ska förses med pastoral omsorg.
Hur går då detta? För drygt tio år sedan fattades beslutet att Svenska kyrkan skulle marknadsföra sig under just detta namn och den grafiska profil som nu är så bekant för oss. Under ett varumärke och en ledning skulle man utföra sina respektive uppdrag. Detta har visat sig vara mer signifikant än vi då kunde ana. I lägre och lägre grad poängteras numera den maktdelningslära som är själva fundamentet i både kyrkoordningen och lagen om Svenska kyrkan. Den tilltagande utvecklingen har närmast fått en kulmen genom att avgående domprosten på Gotland åberopade medling från nationell nivå i ett pågående tillsynsärende. Som om den nationella nivån fick lov att lägga sig i eller beslut om det som ankommer på stiftsnivå. Det har kanske börjat som marknadsföring men slutat som verklighet. Det är finns ingen skillnad mellan Kyrkostyrelsen och hela Svenska kyrkan.
För ämbetsbärarna har detta fått långtgående betydelse. Det ställs idag större krav på att präster och diakoner ska acceptera varje policybeslut som utgår från stiftsledning eller nationell nivå. Det handlar om allt från policys för jourhavande präst till codex ethicus och skrivelser från biskopsmötet. Direktiv som kan används som verktyg i tillsynsärenden och vars ramar påverkar tillsättningar av tjänster. Erfarenhet och skicklighet har ersatts med följsamhet inför överheten som anställningskriterium. Detta visar sig inte minst i hur man från stiftsledningarnas sida aktivt ger förord för vissa sökande till tjänster allt efter hur pass lyhörd man varit för överhetens krav.
Det skrämmande i utvecklingen är inte bara att tjänstemän och ämbetsbärare framstår som företrädare för hela Svenska kyrkan. Det är att man praktiskt arbetar för att skaffa sig allt större inflytande över stift, församlingar och ämbetsbärare. Den frihet som anges i kyrkolagen och som är den självklara ordningen i en kyrka som bildats utifrån en historisk erfarenheten att man både kan ha rätt att och vara skyldig göra uppror mot den kyrkliga överheten och bränna kyrkolagen. Den följsamhet som denna praxis bygger upp skapar ett samfund mer benäget att följa tidsandans skiftande krav (när helst vinden vänder) och mindre benäget att följa Kyrkans Herres röst.
Det ankommer på lekmän och ämbetsbärare att göra motstånd genom att åberopa Kyrkans frihet även då det innebär personliga risker och obekväma ställningstaganden. Och det ankommer på de framväxande alternativa kyrkliga strukturerna i Missionsprovinsen och annorstädes att inte göra om dessa misstag utan slå vakt om kyrkans frihet.