Ännu en gång får vi fira pingst – den högtid som på ett särskilt sätt vill lyfta fram den helige Ande och det verk denne är sänd att utföra i våra hjärtan. För att det verket ska ha framgång hos oss behöver vi be med David i Psaltaren 51:13: ”Förkasta mig inte från ditt ansikte och ta inte din helige Ande ifrån mig.”

Det som David här ber att Gud inte ska göra med honom, det visste han sig ha förtjänat. Genom sitt äktenskapsbrott med Bat-Seba och genom mordet på hennes man Uria hade David gjort sig skyldig till avskyvärda synder som väckt Guds vrede och bedrövat den helige Ande. Genom profeten Natans förkunnelse av Guds Ord hade David kommit till insikt om vilka blodröda synder han begått och om de allvarliga följderna av detta: han var värd att förkastas från Guds ansikte och bli fråntagen den helige Ande, det vill säga lämnad åt sig själv.

David talar om Guds ansikte. Om det talas det på många ställen i Skriften, till exempel att Guds ansikte lyser över en människa eller är vänt till henne. Vad det innebär framgår av välsignelsen som läses i våra gudstjänster. I två av välsignelsens tre led talas det om Guds ansikte: i det ena att det må lysa över oss och i det andra att det må vara vänt till oss. Vi får också veta vad dessa uttryck betyder. Att Guds ansikte lyser över oss, det betyder att Gud är nådig mot oss. Och att Guds ansikte är vänt till oss, det betyder att Gud ger oss frid. Att en människa söker Guds ansikte – något Herren uppmanar oss till i Skriften – det betyder alltså att hon söker Guds nåd och därmed frid. Friden är ju nådens frukt. Vi kan också uttrycka det så: nåden är fridens grund. Och att hon – som Kain – går bort från Guds ansikte, det betyder då att hon drar sig undan Guds nåd och inte låter nåden utföra sitt verk i henne till frid med Gud. Att förkastas från Guds ansikte, det betyder alltså att utestängas från nåden och som en följd av detta förlora den helige Ande, så att denne inte mer arbetar på att föra en till rätta. 

Detta visste sig David ha förtjänat. Och så är det alltid med en människa som väckts ur den sömn som heter andlig likgiltighet. Hon ser och förstår att hon genom att förkasta Guds Ord och bedröva Guds Ande gjort sig förtjänt av just det som David i sin syndabekännelse ber att Gud inte ska göra med honom: förkasta honom från sitt ansikte och ta sin Ande ifrån honom. Hur gjorde Gud? Jo, Han lät nåd gå före rätt och skonade David. Men vet du vad? Det gör Gud också med dig och mig när vi ber Honom att inte handla med oss efter förtjänst. Hur var och är detta möjligt? Jo, det fanns för David och finns för oss något som överflödar mycket mer än synden: Guds nåd i Jesus Kristus, som för David var den utlovade Frälsaren och för oss är den som kommit som alla löftens ja och i sin död på korset försonat för alla våra synder och betalat hela vår skuld.

Det var denna nåd David åberopade i sin bön till Gud att inte förkasta honom från sitt ansikte och ta sin helige Ande ifrån honom. Och det var hans räddning. För den återlösning som den kommande Frälsaren skulle utföra lät Gud sin nåd gå före rätt och sin Ande fortsatta sitt arbete med David, så att slutet blev att han, som det heter i den följande versen, fick glädjas över Guds frälsning och hölls uppe med en villig ande. Och så är det och måste det vara med en människas frälsning. Det är nåd alltsammans. Det beror inte på något hos henne själv, inte ens på hennes tro. Nej, ”av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”, genom det verk den helige Ande utför genom Ordet när det får tala till hjärtat.

Behöver du be som David: ”Förkasta mig inte från Ditt ansikte”, fastän jag med mina synder gjort mig förtjänt av det, ”och ta inte Din helige Ande ifrån mig”, fastän jag bedrövat Honom med mitt slarv med det goda Han velat verka hos mig, ja, då är räddningen för dig – som för David – att du åberopar Guds nåd i Jesus Kristus. Och alldeles som David inte förgäves tog den utvägen i och med sin nöd, så gör inte heller du det. Guds ansikte ska fortsätta att lysa över dig till nåd från Gud och vara vänt mot dig med frid från Gud. Och den helige Ande ska förbli hos dig ända tills Hans verk med dig är färdigt och du är lyckligt framme vid det himmelska målet. Amen. 

Jan-Erik Appell