Under de senaste 230 åren har mängder av politiska och kulturella rörelser, för en smal elit och ibland för den breda massan, målat visioner och drivit förändringar som har motverkat bandet mellan kyrkan och vardagslivet och som har fört fram andra värdeskalor än de kristna till dominans i Europa.

I rättvisans namn måste vi också framhålla att många förändringar handlat om att delar av Bibelns människosyn har fått ett större genomslag än tidigare – kvinnor och barn, slavar och minoritetsfolk har i samhällets lagar och ordningar börjat behandlas i enlighet med det värde och den värdighet som de äger från Gud.

För dessa bevis för att Guds rikes surdeg verkar i historien får vi tacka Gud. Men de bekännande kristna har också med sorg i hjärtat fått se hur gemenskapen i hem och bygd slagits sönder och hur människovärdet förtrampas. Varje generations kristna i Europas olika länder har sett något frontavsnitt där de har försökt rida spärr och bjuda motstånd. Det har handlat om katekesen och kristendomen i skolan, om skyddet av de ofödda och de döende, om kyrkans närvaro i samhällslivet. Ibland har det handlat om kyrkornas rätt att vara och verka, ibland har det handlat om att skydda grupper av oskyldiga människor som frånkänns sitt människovärde.

I vår tid handlar det om att värna äktenskapet mellan man och kvinna, att skydda människolivets okränkbarhet i livet uppkomst och slut, och om att motverka ökad psykiskt ohälsa bland de unga.

Men i takt med att dessa frontfrågor mer och mer präglar omvärldens bild av de kristna blir den kristna visionen gjord främmande och därmed till en enkel måltavla för misstankar och hån.

Kallelsen att vara salt och ljus kvarstår. Vi väljer inte de frontavsnitt vi blir ställda på i historien. Där vi blivit satta begär Gud inte av oss att vi ska vara framgångsrik men att vi ska vara trogna och uthålliga.

Men därutöver finns det en annan kallelse, nämligen, att oavsett vad andra vill och hur de lever, teckna visionen av hur vi tror och tänker att det goda samhället ser ut. Mitt ibland våra suckar och verop, våra varningar och maningar, vad är det vi ropar halleluja för? Hur kan vi beskriva för andra vår vision utan att använda ordet ”inte”?

Om vi skulle vakna upp en morgon och ärkeängeln Mikael fört Kyrkan till fullständigt förverkligande och format vårt samhälle efter Guds vilja, hur skulle vi första märka det? Svaret på den tankeleken – och de svaren kan förstås låta olika från kristen till kristen – blir i själva verket det fullödiga alternativ som vi ber och verkar för. När vi tänker till kring den stora visionen av ett samhälle i enlighet med Guds vilja kan det ju hända att vi inser att allt inte kan bli så oerhört annorlunda. Det vi ser i våra visioner som stämmer med den nuvarande verkligheten blir ju då i själva verket något att tacka Gud för.

Men vad skulle verkligen vara annorlunda? Den frågan kan vi inte besvara här utan bara uppmuntra varje kristen att för egen del försöka tänka igenom det och att samtala med andra om det. Vi behöver i familjer, församlingar, samfund och missionsorganisationer föra dessa visionära samtal.

Kanske blir resultatet att samhället inte alls ska vara så visionärt utan så avgränsat att det lämnar utrymme för andras visionär. Men poängen är för det första att vi kristna måste komplettera våra nej med allt det vi vill säga ja till eller till och med hallelu-ja till. På det viset kan vi ge ett mer positivt bidrag och främja att evangelium sprids.

Vi måste också förstå att de som försöker bedriva politik utan hopp och utan Gud i världen är mycket desillusionerade och besvikna bakom alla affischer och vallöften. Och likadant är det med väljarna i stort. För våra slitna, oroliga och många gånger uppgivna medmänniskor behöver vi i tro, hopp och kärlek lyfta fram bilden av ett samhälle efter Guds sinne.

Som kristna kommer vi aldrig nå samsyn i alla frågor. Men lika väl som vi kunnat samlas i stora skaror kring ett nej i viktiga frågor borde vi också kunna samlas kring vad vi verkligen vill se förverkligat i Sverige. Att tänka igenom vad Gud har lagt på samhället eller vad Gud i stället har lagt på kyrkan kan vara en viktig förberedelse inför valet av partier och personer på valdagen.

Fredrik Sidenvall