Jesus sade: ”Jag säger er om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.” (Matt 5:20) 

Den här söndagen har överskriften efterföljelse och då är det fråga om Jesu Kristi efterföljelse. Visst kan man ha goda exempel bland Jesu lärjungar och vänner till sina föredömen, såsom Paulus säger ”var mina efterföljare såsom jag är Kristi”, men den vi alla ska följa är Herren Jesus själv. Då får vi lyssna till och följa Hans ord och vad säger Han? ”Var ni fullkomliga såsom eder Fader är fullkomlig” och ”om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdes och fariseernas så kommer ni inte in i himmel riket”. Någon egen rättfärdighet räcker alls inte till. Försöker man bli en Jesu efterföljare i egen kraft och med än så goda föresatser måste man förtvivla eller bli en hycklare. Man måste inse och tillstå att man själv är en hjälplös syndare, att min egna rättfärdighet är full av syndaorenhet. Då kan Den Helige Ande visa mig in i Frälsarefamnen och jag får ta emot hans fullkomliga rättfärdighet. Herren vår rättfärdighet, först då kan det bli verklig efterföljelse i Jesu Kristi fotspår.

Efterföljelse i Trons lydnad

Den gammaltestamentliga texten berättar om Amos. Han är en sådan som i tron på Herren frimodigt gjorde det Herren ville. Han vågade uttala Herrens domsord över den ogudaktige kung Jerobeam och över den falska gudstjänst han startat upp i Betel. När översteprästen Amasja ville få Amos att sluta med Guds domsord över Israel och istället vara profet i Juda rike svarar han: ”Jag är inte profet, jag hör inte till det skrået, jag håller boskap och odlar fikon. Men Herren tog mig från min hjord och sade till mig. Träd fram som profet för mitt folk Israel.” Så kunde också aposteln Petrus frimodigt svara inför översteprästerna och rådsmedlemmarna ”man måste lyda Gud mer än människor”. Så har många tiderna igenom fått offra till och med sitt liv för att i tron följa Guds vilja. Vem är idag redo att utan kompromiss säga sanningen inför alla, hög och låg, regering, riksdag och en avfallen vilsefarande kyrka? Hur ofta får inte så kallad hänsyn tysta oss när vi borde säga ifrån, det är avguderi att låta sig styras av människofruktan. Låt Tron få bära frukt både i ord och gärningar.

Efterföljelse
i Kärlek

Paulus talar i episteltexten om hur kärleksfullt han och de andra apostlarna hade förkunnat Evangeliet eller Guds Ord. De hade inte sökt beröm och egna fördelar, de hade inte ställt sig in med smicker och halvsanningar utan förkunnat Guds Ord rent och klart kärleksfullt, allt för att hjälpa sina åhörare och församlingar till levande och frälsande tro. De hade därvid offrat sig själva, glömt sig själva, egen bekvämlighet och vinning. De hade uppträtt lika kärleksfullt som en mor när hon sköter om sina barn. Ja, Paulus säger ”Av ömhet för er ville vi gärna ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, så kära hade ni blivit för oss”. Var finner vi idag en sådan brinnande och uppoffrande kärlek? I församlingarna? Hos dem som förkunnar Ordet? Hos oss själva? Varje dag och stund behöver vi få ständigt ny nåd, ny förlåtelse, ny kraft och frimodighet hos Frälsaren Han som är trons hövding och fullkomnare, Han den fullkomliga Kärleken. Han kan ge oss det fasta hoppet som aldrig slår fel.

Efterföljelsen i Hoppet

Jesus säger: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” Detta att mista sitt liv är inte bara att bli avrättad för trons skull eller bli martyr, utan det är att mista sitt syndareliv i själviskhet och ogudaktighet. Jesus säger ”om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig”. För vårt gamla själviska jag låter detta alldeles förskräckligt och det är ju inte så konstigt, ”den gamle Adam” vill alls inte dö. Bli religiös och smycka sig med egna så kallade goda gärningar kan han gärna gå med på, men att dödas på korset slingrar han sig undan så länge det någonsin går. Men när du låter dödsdomen drabba ditt gamla själviska jag och Jesus blir ditt liv, ja, ditt allt, då har Du vunnit det verkliga Livet. Allt det andra som tidigare var så viktigt och värdefullt är då ingenting jämfört med att tillhöra Jesus och i all evighet få vara hans egen och tjäna Honom i evig rättfärdighet, utan skuld och i salighet. Det är absolut sant! Skulle detta hopp vila på något hos oss själva skulle det aldrig bli något fast och visst. Men det får vila på Honom som är trofast, Sanningen som aldrig sviker. 

Sv.ps. 157: 4 -5

Per Petersson Solberga