”Räds ej bekänna Kristi namn!”
(Sv.ps. 88:1)
Evangeliet ingår i ett sammanhang som handlar om att bekänna Kristus inför människorna. Därför får psalmorden stå som rubrik för vår betraktelse:
Räds ej bekänna
Kristi namn!
1) Det kan du inte så länge du fruktar människor mer än Gud.
Det sker när du är så rädd för att få människor emot dig, att du förr följer dem och deras vilja än Gud och hans vilja. Men vad är detta, om inte synd mot första budet: ”Du ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig.”
Frestelser till att frukta människor mer än Gud slipper ingen ifrån – inte heller en Jesu lärjunge. Lärjunge är den som lär av Jesus i hans ord, men också följer Ordets lärdomar. Men att leva i en tid då Guds ord inte längre får vara ljuset som vägleder, det innebär då för dig som vill vara en Jesu lärjunge många frestelser till just människofruktan.
Tider som präglas av avfall från Guds ord, är alltid prövotider för dem som vill hålla sig till Herren och hans ord. Då prövas deras trohet mot, kärlek till och lydnad för honom. I sådana tider kan det kosta kamp, försakelse och lidande att bekänna Kristi namn. Men just i dessa prov ligger för Herrens vänner många frestelser till att frukta människor mer än Gud. De vill inget högre än frukta och älska Gud över alltid och sätta all tro och lit till honom. Men när de märker att den gudsfientliga världen ställer sig avog mot dem för deras gudsfruktans skull, kan sådana tankar komma: ”Jag kanske ska pruta av lite grand på lydnaden för Guds ord och anpassa mig lite mer efter vad gemene man tycker och tänker.”
Men hur allvarligt att ge efter för sådana tankar. Det är ju att förneka det namn du skulle bekänna. Det behöver inte betyda att du avfallit från Herren med ditt hjärta, om det blivit en eller annan eftergift. Men blir det eftergift på eftergift, är risken stor att du småningom ställer dig lik världen också i ditt hjärta, och då har du kommit bort från Herren.
Hur viktigt därför att du som vill vara en Jesu lärjunge, strider mot frestelserna till förnekelse och avfall och frimodigt bekänner Kristi namn. Men du kan det inte i egen kraft. Hade du bara den att tillgå, skulle du för länge sedan ha förnekat och avfallit från Herren. Men är detta sant: ”Vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdda”, är också detta sant: ”Men med oss står den rätte Man, vi stå av honom stödda.” (Sv.ps. 237:2)
2) Det vill Herren själv hjälpa dig till när du håller dig till honom.
Han kan det, för han har i sin död och uppståndelse vunnit en evigt avgörande seger över djävulen, världen och det onda hos oss själva. Och eftersom han lever och regerar i evighet, kan han hjälpa sina vänner att frimodigt bekänna honom.
Men då är det viktigt att du som vill vara en Jesu lärjunge håller dig till honom: varje dag vänder dig till honom i syndabekännelse och bön om förlåtelse och träget lyssnar till honom i Ordet, talar med honom i bönen, möter honom i nattvarden. Då får du genom honom daglig förlåtelse för dina fel och brister, men också daglig hjälpa till en sådan gudsfruktan, att fruktan för människor avtar alltmer och en rätt Kristusbekännelse tilltar alltmer.
Om en sann gudsfruktan talar Jesus i texten: ”Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag ska visa er vem ni ska frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom ska ni frukta.” Den gudsfientliga världen kan smäda, plåga och till och med döda Jesu lärjungar – men inte mer. Därför är den trots allt inte värd någon fruktan. Men Gud, som inte bara kan förkasta från sitt ansikte, utan också bevara de sina så att ingen eller inget kan ta ifrån dem det goda de har i sin Frälsare, ”honom ska ni frukta”, säger Jesus. Inte som slaven fruktar sin stränge herre, av rädsla för straff, utan som barnet sin gode far, av tacksamhet för all kärlek. Där heter det: ”När min Gud och Frälsare gjort och gör mig så mycket gott, är det inget jag vill vara så rädd för som att göra honom emot. Av tacksamhet för all hans kärlek mot mig vill jag vara honom trogen vad som än händer.”
När du håller dig till Herren, får du alltså hjälp att så frukta Gud att du allt frimodigare kan bekänna Kristus, också när detta kostar på. Du tänker: ”Har han dött på korset till försoning för mina synder, inte är det då för mycket begär av honom, att jag med hans hjälp bär det obetydliga kors som det innebär att lida något för hans skull.”
För att stärka de sina till allt större frimodighet har Herren gett dem många dyrbara löften, till exempel detta: ”Säljs inte fem sparvar för två öre? Och inte en enda av dem är bortglömd av Gud. Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.” Detta och andra Ordets löften säger dig som vill vara en Jesu lärjunge att du inte är ensam. Herren är med dig, har omsorg om dig och ger dig den trygghet du behöver mot allt ont och farligt. Och ett är säkert: Ju mer Herren får hjälpa dig att ha ditt fäste i Ordets löften, desto frimodigare ska du kunna bekänna Kristi namn.
3) Det sker då du i ord och handling visar att du tillhör Kristus.
Genom tron på Jesus blir du ett med honom och ger honom tillfälle att sätta sin prägel på dig. ”Förbli i mig”, säger han, ”så förblir jag i er … Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt”, också den frukten att du bekänner Kristi namn genom att i ord och handling visa att du tillhör honom, det vill säga genom att tala och handla enligt hans ord.
Det handlar inte om att framhäva sig själv eller göra sig märkvärdig. Det är ju inget mindre än egenrättfärdighet, och det är något du ska be Gud bevara dig för. Egenrättfärdigheten stänger ju hjärtat för Kristi rättfärdighet, som ensam gör dig ”ren och rättfärdig, himmelen värdig”. Nej, det är inte din egen ära du söker, när du bekänner Kristi namn genom att i ord och handling visa att du tillhör honom. Det är i stället Kristus du vill ära, då du på den plats i livet som är din, i stor ödmjukhet men ändå frimodigt, bekänner honom.
Men världen är fientlig. Därför måste du som vill vara en Jesu lärjunge räkna med motstånd, förakt och lidande, när du låter det liv som tänts i dopet och genom tron bli synligt genom en rätt Kristusbekännelse. Men minns då att Jesus har förutsagt detta och att det alltså inte är något att förundra sig över.
Och när du oroligt frågar dig hur du ska klara av att bekänna Kristi namn i en fientlig värld, minns då att du inte är utlämnad åt dig själv att klara dig bäst du kan. När du träget håller dig till Herren i Ordet och nattvarden med bön, då ansvarar han för att du får all den hjälp du behöver för att kunna bekänna Kristi namn, också när detta känns som att bära ett kors, som ändå är inget mot det Jesus har burit för dig och alla, ja, hjälper dig att så bekänna Kristi namn, att det löftet av Jesus uppfylls på dig: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom ska också jag bekänna inför min Fader.” Amen.
Jan-Erik Appell