I augusti 2017 uppmärksammades att en barnläkare på ett svenskt sjukhus hade försökt att rädda ett foster som levde efter en sen abort. Läkaren hänvisade till att den 22:a graviditetsveckan passerats och att det därför juridiskt sett var fråga om ett barn. Sedan har det rapporterats ett antal gånger om hur aborterade foster fått ligga och dö.

Uppmärksamheten i media ledde till att Statens medicinsk-etiska råd (Smer) fick uppdraget att genomföra en etisk analys av hur foster som visar livstecken efter abort ska behandlas. Rapporten ”Livstecken efter sen abort” publicerades för någon vecka sedan.

Rapporten sätter frågan om människovärdet på sin spets. Å ena sidan slås fast att ”ett foster som visar livstecken efter en sen abort är således i juridisk mening ett barn och har samma rätt till liv som andra barn”. Det innebär att sjukvården enbart ska ta hänsyn till barnets intresse vid bedömningen av om livräddande behandling ska sättas in. Att i detta läge frånta barnet rätten till liv skulle enligt Smer strida mot människovärdesprincipen. Å andra sidan blir det skakande tydligt att barnet strax innan, medan det fortfarande är i livmodern, inte tillräknas något människovärde alls eller någon rätt till liv.

Eftersom sjukvården nu räddar en del önskade barn som fötts före den övre gränsen för abort, har många föreslagit att abortgränsen ska sänkas. Smer går dock i motsatt riktning och lägger förslag som ska säkerställa att inga foster som aborteras föds fram levande efter den 22:a graviditetsveckan.

Det handlar bland annat om att kunna tidigarelägga undersökningar och om att skynda på besluten i Rättsliga rådet så att aborterna ska kunna ske inom tidsgränsen. Det mest radikala förslaget är att erbjuda ”feticid för att säkerställa att ett levande foster inte föds fram vid sen abort. Feticid innebär att man injicerar ett läkemedel till fostret innan aborten inleds som medför att fostrets hjärta stannar”.

Notera att det dödliga giftet som får hjärtat att stanna kallas för ”läkemedel”. Läkemedel är per definition något som ska bota, inte döda. Språkets makt över tanken är stor. Sanningen omskrivs så att det som inte är något mindre än dödande av små människor, kan försvaras och uppmuntras, med konsekvensen att samvetena dövas. Därför talas det inte om fostermord utan om abort och abortvård.

Så har vi en situation där dödandet av barnet innan det föds fram är helt okej, medan det kan betraktas som mord om det dödas strax efter. För barnet som blir bragt om livet innebär det ju ingen skillnad.

Detta blir också ett absurt uttryck för argumentet att fostret är en del av kvinnans kropp.

Vårt postkristna samhälle påminner på olika sätt om hur det var i fornkyrkans omgivning, även vad gäller synen på det ofödda barnet. Enligt den romerska lagen sågs också det ofödda barnet som en del av kvinnans kropp och man tänkte att personen började existera först vid födelsen. Därför ansågs det oproblematiskt med fosterfördrivning.

Kyrkan höll dock frimodigt fram sanningen och räknade det som brott mot femte budet att döda ett foster. Men man såg också realistiskt på frestelser kristna drabbas av och de besvärliga livssituationer de kunde hamna i även då, så att man i undervisning och förmaning om ljusets väg även tog upp denna fråga. Ett exempel är Barnabas brev 19:5: ”Tag inte något fosters liv, döda inte heller någon nyfödd.”

Den tidiga kyrkan hade antagligen inga förhoppningar om en snabb förvandling av samhällets syn på de ofödda. Men på kort sikt fick många barn födas fram och leva eftersom Guds ord fått ingång i föräldrars hjärtan och på längre sikt bidrog kyrkans vittnesbörd till en positiv förändring av synen på människan.

Antingen man ser resultat eller inte är det alltid den kristna kyrkans kallelse att i kärlek hålla fast vid sanningen. Det leder också till välsignelse. Generellt sett har kyrkan i västvärlden blivit allt för tyst i denna fråga. Inte ens i förhållande till dem som genomgått abort är det kärleksfullt att tiga, eftersom verklig upprättelse och ett befriat samvete endast kan fås genom att synden bekänns och förlåtelsen för Jesu skull tillsägs.

När människovärdet devalverats som i vår tid, är det av nöden att vi kristna med frimodighet förkunnar livets helgd. De som på ett särskilt sätt fått på sitt hjärta att kämpa för de ofödda barnens rätt till liv, behöver också allt stöd och uppmuntran i kampen.

Gunnar Andersson