Till kamp mot ondskans andemakter!

– om Luthers ’ofromma’ råd

Skriven av: Gabriel Skilling
Publicerad: 23 sep, 2019

”Så ofta djävulen plågar dig med dessa tankar, så sök samkväm med människor, eller drick rikligare, eller fördriv tiden med skämt, eller tag dig något annat lustigt före. Man behöver ibland dricka mer än vanligt, skämta och skoja och begå någon synd av hat och förakt för djävulen för att icke ge honom rum att göra oss samvete för småsaker; annars övervinnas vi, om vi alltför ängsligt akta oss för att synda något […] Men om någongång djävulen förebrår oss våra synder och gör oss saker till död och helvete, då bör vi säga: jag erkänner, att jag är skyldig till döden och helvetet, men vad sedan? Skall jag därför i evighet fördömas? Ingalunda, ty jag känner en, som har lidit och gjort tillfyllest för mig, han kallas Jesus Kristus, Guds Son. Där han är, där skall jag ock vara.” (Från Luthers brev till Weller)

Det skriftliga arvet efter Luther är mycket stort. Han skrev själv cirka 350 böcker och föredrag och till detta är många predikningar och brev bevarade samt anteckningar av samtal och föreläsningar som Luther haft. Vill man bedöma Luther som teolog bör man vara varsam och inte bedöma hans teologi utifrån nedtecknade samtal och sparade brev. Likväl ska vi nu utifrån Luthers brev till Weller, och speciellt citatet ovan, visa på några viktiga aspekter av Luthers teologi.

Viktiga ord av Luther

Luthers ord i brevet till Weller är ganska tillspetsade, men Luther uttrycker liknande saker i flera av sina brev och detta brev får därför sägas representera, återspegla, något av Luthers teologi. I citatet ovan finns det många olika uttalanden som kan väcka anstöt hos fromma kristna. Luthers kraftiga, tillspetsade och inte sällan grova sätt att skriva har ibland lett till att Luthers ord omformulerats för att låta mer andligt och fromt när texterna kommit i nya utgåvor. Tyvärr kan en sådan tillrättalagd bild av Luther också medföra att aspekter av hans teologi försvinner och/eller blir missförstådd. Det är nämligen högst andliga och fromma råd han ger Weller och behöver därför inte korrigeras. Det Luther skriver till Weller är viktiga ord, som likväl (tack och lov) inte räknas som en bekännelseskrift. De är viktiga då de på ett övertydligt sätt visar vilken vikt Luther lägger vid att kämpa mot djävulen och visar oss också vilken människosyn Luther har. Och inte minst, det visar hur Kristus har besegrat synd, död och djävul.

Rätt råd vid rätt tillfälle

De konkreta råd som Luther ger är i detta fall inte ett allmänt råd till kristna i hur de ska leva. Luther varnar återkommande både för dryckenskap explicit, och andra synder. Han är tydlig med att den kristne ska kämpa mot synden med all sin kraft och försöka fly frestelserna. Det Luther förordar är alltså inte att kristna ska leva som om lagen inte fanns, vilket är mycket tydligt inte minst i Stora och Lilla katekesen, men också i nästan allt han skrivit. 

Den situation som råder när Luther ger dessa råd är att Weller tycks stå vid avgrundens kant. Redan i ett tidigare brev talar Luther om att nedstämdheten fört många människor till döden. I brevet efter det citerade framkommer det att Weller har tankar på att ta sitt liv; och detta på grund av djävulens anklagelser och giftiga tankar som får honom att helt förlora hoppet. 

Det Luther uppmanar Weller till är inte att ge efter för synden och på så sätt låta djävulen vinna kampen, tvärtom! Luther manar honom att på allt sätt och med all sin kraft strida mot djävulen på det tillsynes mycket oandliga sättet.

En vetenskaplig förklaring till Luthers råd

Luthers drastiska, och minst sagt konkreta, råd till bland annat Weller har också en mera naturvetenskaplig koppling.

På Luthers tid ville vissa göra en strikt åtskillnad med själ och kropp där den kroppsliga aspekten av människan sågs som mindre hedervärt än den själsliga; en syn som Luther inte delade. Det var också en tid då den psykiska ohälsan ökade kraftigt, då främst melankolin. Vissa menar att detta berodde på ett ökat intresse för psykologi bland de intellektuella kretsarna. Det ökande intresset  medförde också ett större mått av självreflektion och med tiden kom därför nya uttrycksätt för att beskriva det upplevda obehaget. 

Luther var, som de flesta vid den tiden, en anhängare av Galenos syn på medicin. Han trodde att depressiv melankoli berodde på obalans i kroppsvätskorna och att den svarta gallan förorsakade detta tillstånd. Luther nämner också den humanistiska medeltida psykologin upprepade gånger på ett sådant sätt att det är tydligt att han är insatt i den, samt att han själv också var positivt inställd till den. Han tog också själv del av dessa behandlingar för sin depression.

Luthers, till stora delar, naturvetenskapliga och medicinska syn på psykisk och fysisk ohälsa vävdes också samman med hans demonologi, alltså läran om djävulen och demonerna. Trots att Luther såg medicinska orsakssamband till uppkomsten av såväl psykisk ohälsa som fysisk sjukdom, och trodde att medicinsk behandling var effektiv, menade han att djävulens skadliga angrepp kunde ligga bakom insjuknandet. 

Luther som inte ville skilja det andliga från det kroppsliga utan såg människan såsom en enhet menade därför att djävulen kan angripa människan genom jämmer och djupa kval både när det rör det kroppsliga, själsliga och andliga.

En demonologisk förklaring till Luthers råd

Då människan bör ses som en enhet mellan ande, själ och kropp spelar det för djävulen inte någon roll hur han angriper en människa, inte så länge han kan skada henne. Djävulen är alltså likgiltig inför hur människan, och i synnerhet den kristne, lider. Så länge hon lider och riskerar att börja misströsta på Herren är djävulen nöjd. Då djävulens angrepp kan ske genom såväl olyckor som genom angrepp mot kroppen eller själen kan man också strida mot honom på flera olika sätt. Luther uppmanar till bön i kampen mot djävulen, men inte så sällan också till praktisk handling som i brevet till Weller.

I Luthers Stora Katekes framkommer tydligt hur Luther ser på dessa angrepp men också vad som är djävulens mål och syfte:

”Därför sammanfatta vi nu slutligen detta allt och säga: ’Käre Fader, hjälp dock, att vi varda befriade från allt ont!’ Men icke desto mindre innefattas häri också allt som kan vederfaras oss i djävulens rike, såsom fattigdom, skam, död och med ett ord all den osaliga jämmer och det djupa kval, varav världen rymmer så otaligt mycket. Ty djävulen, som icke blott är lögnare utan även en dråpare, traktar också oavlåtligen efter vårt liv och finner sitt särskilda behag i, när han kan tillskynda oss någon lekamlig skada eller olycka. Därav kommer det, att han bryter halsen av många eller berövar andra förståndet, dränker somliga och driver många därhän, att de berövar sig själva livet, eller förmår människorna till många andra förskräckliga ting. Därför återstår oss på jorden gentemot denne huvudfiende ingenting annat än att bedja. Ty om Gud icke uppehölle oss, så vore vi intet ögonblick säkra för honom.”

Luther – ingen framgångsteolog

När man läser delar av vad Luther säger om dessa saker kan man med lite fantasi uppfatta honom som en framgångsteolog, att han menar att människan skulle vara frisk, lycklig och framgångsrik om den hade ett rätt förhållande till Gud. Luther menar den raka motsatsen!

Djävulen hatar och föraktar den kristne lika mycket som han hatar och föraktar Gud. Det är därför som han på alla möjliga sätt försöker att plåga och skada den kristne och gärna vill se henne död. Det är alltså inte bristande tro, enligt Luther, som ligger bakom de sjukdomar, lidanden och olyckor som djävulen förorsakar.

Luther förväntar sig inte heller för egen del någon lycka här på jorden utan uttrycker på ett ställe: ”Jag ser ej på jorden någon annan hjälp än den yttersta dagen” och på ett annat ställe: ”Jag är ock världens fiende, och jag vet i hela livet intet, vartill min håg står; jag är trött vid att leva. Måtte Herren Gud snart komma och taga mig bort. Måtte han komma med den yttersta dagen.”

Gud eller djävulen?

Luther nämner på flertalet ställen hur Gud fostrar oss genom lidande men också hur den onde ansätter oss med lidande. Han gör likväl en tydlig åtskillnad mellan hur Gud ser på anfäktelsen och hur djävulen ser på den: 

”Gud älskar och hatar anfäktelserna, han älskar dem, när de uppkalla oss till bön, han hatar dem, när vi genom dem bringas till förtvivlan.”

Luther talar på flera ställen om hur Gud också prövar människan. Det kan ske på många olika sätt men syftet är alltid att hjälpa människan; att föra henne till omvändelse eller till att styrka hennes tro. Detta innebär också att vi får ett verktyg från Luther till att urskilja vad som kommer från Gud, och därmed är nyttigt för oss, och vad som kommer från djävulen för att skada oss.

I Wellers fall är det inte en rätt syndakännedom som får honom att bli så fullständigt uppgiven och önska livet av sig. Att han plågas av dåligt samvete är djävulens verk. Det är han som framträder som den åklagare han är. ­Wellers redan väckta samvete utnyttjar djävulen till att göra honom ängslig och uppgiven. Guds goda lag som ska få oss att inse att vi är syndare och driva oss till Kristus missbrukar djävulen för att försöka driva Weller från Kristus.

Lag ELLER evangelium

Luther lyfter i vanliga fall både lag och evangelium, dock tydligt åtskilda. Det är alltså ingen laglöshet som Luther står för utan betonar istället i Stora katekesen:

”Att med åsidosättande av de Tio buden intet verk och intet sinnelag kan vara Gud välbehagligt.”

Det kan då verka mycket märkligt och främmande att Luther säger till Weller:

”När djävulen anfaller och plågar oss, då måste vi fullständigt lägga hela dekalogen (tio Guds bud) åt sidan.” 

Detta har sin tydliga grund i att djävulen ständigt anklagar Weller för alla möjliga olika synder vilket  tillslut får Weller att nästan helt förlora hoppet och gå under. De råd som Luther ger till Weller syftar därför främst till att försöka förmå Weller att inte förlora tron.

Luther som i vanliga fall är mycket tydlig om lagens giltighet och syndens konsekvenser är också glasklar när det gäller evangelium. Lagen kan inte frälsa någon, det kan endast tron på evangelium. Lagens syfte, förutom att skapa ordning människor emellan och främja ett liv som behagar Gud, är att driva till Kristus. 

Men, när djävulen ständigt plågar samvetet genom att påminna om synd och samtidigt säger att vi ska dömas till helvetet, som hos Weller, då menar Luther att det är bättre att släppa Guds bud och istället helt förlita sig på Kristus. Detta för att inte fullständigt duka under av lagens krav och djävulens anklagelser.

Lagen är alltså god och lagen ska hållas; likväl, när djävulen, åklagaren, använder lagen felaktigt och genom lagen försöker driva en människa bort från Kristus, då kommer rådet: Strunta i lagen! Håll dig till Kristus!

Nyttiga ’synder’

Det allra märkligaste med Luthers ord till Weller är när han säger att man ibland måste ”begå någon synd av hat och förakt för djävulen för att icke ge honom rum att göra oss samvete för småsaker” och sedan säga till djävulen när han kommer med sina anklagelser och sin dom:

”Jag känner en, som har lidit och gjort tillfyllest för mig, han kallas Jesus Kristus, Guds Son. Där han är, där skall jag ock vara.”

Att Luther säger att det kan vara nödvändigt att synda har inte den innebörd som vi kanske först tänker. Wellers problem kan på ett sätt sägas vara att han hade ett alltför känsligt samvete. Att synda handlar därför i detta sammanhang om att möjligen sträcka sig lite längre än vad det egna samvetet tillåter, att röra sig i gråzonen för vad som är synd. Exempelvis dricka lite mer än vad som vore lämpligt och detta just i det syfte Luther själv anför: ”För att icke ge honom [djävulen] rum att göra oss samvete för småsaker.”

Luther behandlar samma problematik när han skriver till Georg Spalatin. Spalatin har mycket dåligt samvete över en händelse där hans del i det hela inte klart framkommer i brevet. Luther, som uppenbarligen känner till vad det rör sig om, ifrågasätter om Spalatin överhuvudtaget har syndat i detta fall. Men han säger också att synden, om den alls finns, är lätt avhjälp och dessutom av tillfällig karaktär. Luther ställer också flera retoriska frågor där han ifrågasätter hur det kan komma sig att just Spalatins synd är av den sorten att Herren inte skulle förlåta och vara nådig. 

Sedan uppmanar han Spalatin att förena sig med Luther och alla andra stora och hårdkokta syndare. Med detta menar han inte att Spalatin ska bli en värre syndare, utan snarare att han ska inse sina verkliga synder och sluta vara så ängslig över alla de saker som ligger i gråzonen till synd. Luther säger att Spalatin förminskar Kristus för honom genom att endast ha Kristus som frälsare för små och triviala synder.

Att begå ’nyttiga’ och nödvändiga synder handlar alltså om att inte låta djävulen inskränka och binda samvetet så att Weller känner sig dömd och förkrossad över sådant som ligger i gråzonen till synd. Det är alltså inte en uppmaning att tydligt bryta mot Guds lag!

Trotsa djävulen

”Därför, om djävulen säger: drick inte, så svara du honom: det är mest därför jag dricker, att du förbjuder det, jag skall till och med dricka mera just därför. Så bör man alltid tvärtom göra just de, som Satan förbjuder.”

Hade djävulen lockat Weller till dryckenskap hade Luthers råd alltså varit det rakt motsatta. Ja, Luther hade kunnat råda honom till nästan vad som helst så länge det gick helt i strid med de förbud eller uppmaningar som djävulen använder för att binda hans samvete. Det är därför också helt självklart att striden mot djävulen också kan ske med så tillsynes triviala vapen som skämt, skratt och grovt språk. Detta ska inte ske i trots mot Gud och hans goda lag. Det ska göras för att trotsa djävulen när han missbrukar Guds lag för att driva honom bort från frälsaren.

Det var också en stor tröst för Luther själv att veta att de förtvivlade och uppgivna tankarna som inte drog honom närmare frälsaren var angrepp från djävulen. Han kunde i perioder också skämta och vara glad över djävulens angrepp eftersom han då fick tillfälle att förnedra honom och låta Kristus bli honom allt kärare.

Att tänka på

Också idag finns samma tendens bland kristna, som på Luthers tid, att göra en skarp skillnad på ande, själ och kropp. I människan är ju dessa tre förenade och skiljs endast tillfälligt åt när vi dör för att sedan åter förenas vid uppståndelsen. Det är nog få som idag tänker på att djävulen därför kan angripa en människa på så många olika sätt, allt i syfte att skapa lidande, död och i förlängningen avfall från tron. 

Det skulle nog vara nyttigt för många av oss att bli lite mera lutherska i vår syn på oss själva och därmed tona ner vår ’andlighet’ och istället bli mer mänskliga. Mer mänskliga på så sätt att vi räknar hela vårt liv och hela vår varelse som föremål för såväl den ondes attacker som för Guds nåd i Kristus Jesus. Vi har ju en frälsare och Gud som gått med sina fötter på vår jord, en frälsare som lät vanliga smidda spikar tränga genom hans kropp för att sedan dö en verklig död för vår, alltså hela oss, skull. På liknande sätt kommer vi som tillhör honom att sätta våra fötter i hans himmel och gå gatorna i det himmelska Jerusalem. Våra ögon kommer att se Gud, våra öron kommer att höra den underbara sången och våra munnar kommer att stämma in i den. 

Det är så konkret, så kroppsligt och så andligt! Den frälsning som redan nu är vår kommer på den yttersta dagen (Luthers enda hopp på jorden) att fullborda det verk som Kristus påbörjat hos oss. Vi kommer att vara helt utan synd, helt utan någon djävul som förstör livet för oss. Vi kommer att vara friska, glada och inte sakna något! Frälsningen är alltså inte endast en ’andlig’ frälsning utan en frälsning, räddning, och återställning av hela människan. Då kommer Gud att kunna se på oss,  och vi kommer att kunna se på oss själva och varandra, och säga att det är ”mycket gott”. 

Vi kan inte genom vår ansträngning vinna våra strider mot djävulen. Men Kristus har redan vunnit striden i vårt ställe. Vi får därför se till att först och främst hålla oss till honom och låta honom strida för oss. Ja, Kristus måste komma före allt annat. Det vi kan göra är på sin höjd att reta den onde när han försöker komma åt oss och konsekvent försöka göra exakt tvärtom mot vad han befaller. När han vill att vi ska vara ledsna gör vi något roligt. När han vill att vi ska ge upp fattar vi trotsigt mod och när vi faller i synd och djävulen pekar på helvetet säger vi: 

”Jag erkänner, att jag är skyldig till döden och helvetet, men vad sedan? Skall jag därför i evighet fördömas? Ingalunda, ty jag känner en, som har lidit och gjort tillfyllest för mig, han kallas Jesus Kristus, Guds Son. Där han är, där skall jag ock vara.”

Gabriel Skilling