Tionde söndagen efter trefaldighet – 2019

Skriven av: Simeon Appell
Publicerad: 26 augusti, 2019

”Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor.” (Ef 4:8)

När Jesus Kristus steg upp i höjden till sin Fader i himmelen, lämnade han samtidigt gåvor åt människorna. Han som tidigare kunnat ge himmelska gåvor genom sin egen direkta närvaro, har nu gett dessa frälsningens gåvor åt sin kyrka. Evangelietexten talar om tre av de himmelska gåvor som vi inte av oss själva kan ta oss.

1. Avlösningens gåva

”Jesus sade: Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen.” Dessa ord ska inte förstås så att det som vi människor på ett eller annat sätt finner vara värt eller rimligt att förlåta, det ska också Gud förlåta. Förlåtelsens faktum ligger utanför oss. Kristus har en gång för alla gått in i det allra heligaste och med sitt eget blod vunnit en evig återlösning (Heb 9:12). Jesu, Guds sons blod, renar oss från all synd. Förlåtelsen är oss därför redan för handen när vi ber om den. ”Om vi bekänner våra synder, är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh 1:9)

På den grunden har Kristi församling fått avlösningens gåva, så att vi med frimodighet kan avlösa var och en som ber om det. I Matt 16:19 överlämnade Jesus nycklamakten åt den apostoliska tjänsten. Ordets ämbete har ett särskilt ansvar att bruka nycklamakten i förkunnelse och avlösning, men gåvan är given åt hela kyrkan. Därför kan en broder eller syster varhelst en människa påminns sin syndanöd, tillsäga denne syndernas förlåtelse. På motsvarande sätt kallas vi också att i kärlek tillrättavisa vår felande broder eller syster, så att han eller hon inte blir kvar i sina synder, utan att de bekänns och blir avlösta. Den uppgörelse med synden som ångern, bekännelsen och avlösningen innebär, är inget annat än en gåva som Jesus Kristus ger oss.

2. Förbönens gåva

”Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det ska de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Hur ska vi handla med dem som inte vill lyssna till oss? Hur ska det bli med mina nära och kära som inte förstår och inte vill ta emot evangeliets skatt? Till dig som ställer dessa frågor har Jesus ett svar.

Han har gett dig förbönens gåva. Den kärlekens smärta som du utstår för någon som står utanför, den smärtan delar du med din himmelske Fader, som inte heller vill att någon ska gå förlorad (jmf Matt 18:14). Därför har han också knutit stora löften till förbönen.

Vi behöver inte tvivla på att Gud hör oss eller hans vilja att uppfylla den. Men Guds tid är Guds tid. Många är de som tyckt sig väntat förgäves på Guds svar. Men när Hans tid var inne sände han bönhörelsen, ett svar som de bedjande kanske inte fick se förrän i evighetens ljus. De löften som ligger i förbönen i Jesu Kristi namn är en gåva större än vi människor kan tro eller tänka, men lika fullt sanna och vissa eftersom Gud är givaren.

3. Försoningens gåva

Till sist talar Jesus också om försoningens gåva, som en följd av Petrus fråga om hur många gånger en felande broder ska bli förlåten. Är inte Petrus rätt så generös när han talar om sju gånger? En, två eller möjligen tre gånger tycker vi är rimligt. Men det Jesus talar om, en ändlös förlåtelse, är orimligt ur mänskligt perspektiv.

För att belysa det totalt orimliga i mänskligt perspektiv, men fullkomligt rimliga i Guds perspektiv berättar Jesus i det följande liknelsen om den obarmhärtige tjänaren (Matt 18:23-35). Det är först när sanningen om mig själv blir uppenbar och tydlig för mig, som jag också av hjärtat kan förlåta min felande broder och syster. Jesus Kristus har försonat för alla dina synder. Gud har inte förlåtit dig för stunden, för att sedan om ett tag komma dragandes med dem igen; se, här, vad du har gjort. Nej, han har kastat alla dina synder i havets djup (Mika 7:19). Han kommer inte mer ihåg dem. Om han har efterskänkt dig en så stor skuld, skulle inte också du förlåta din felande broder? Har inte han samma behov som du av förlåtelse, försoning, upprättelse?

Att på riktigt försonas, också det är en gåva, något som vi får be vår himmelske Fader om hjälp till. Försoning innebär att vedergällning upphör, att sätta ett stopp för hämnden. Aposteln uppmanar oss:

”Löna inte ont med ont. Tänk på det som är gott i alla människors ögon. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” (Rom 12:17-21)

Det orimliga blir bara möjligt när vi lever i Guds gemenskap, i Guds ord, bönen och i hans församlings gemenskap, och låter oss formas av Kristus och hans sinnelag. Vittnesbörden är oräkneliga på hur Guds förlåtelse fått människors hjärtan att smälta också i relation till andra människor, så att hat och oförsonlighet fått vändas till kärlek och frid. Ty, för Gud är ingenting omöjligt. Men också försoningen är en gåva, en gåva som skänks oss vid Kristi kors, försoningens träd. Det är alltid där det börjar och slutar. Amen.