Den trettonde söndagen efter trefaldighet bär rubriken ”medmänniskan”. Det är ett viktigt ämne som inte bara berör hur vi människor ska handla mot varandra, utan som också leder in på vår egen relation till Gud. 

En viktig påminnelse om detta får vi genom Lagens budord. De tre första buden handlar om vår relation till Gud, men hela sju av tio bud berör hur Herren vill att vi ska handla mot varandra. Det är tänkvärt och visar på hans stora engagemang och omsorg om varje människa som han skapat. Hur vi behandlar och möter våra medmänniskor, oavsett om det är grannar, arbetskamrater, främlingar eller medkristna, är inte likgiltigt för Gud, utan av högsta vikt. Den kärlek och barmhärtighet som han så rikligt visar oss ska vi också visa mot varandra. Sådan är Guds vilja. Detta önskar han se av oss. Han vill att vi ska gå i hans spår i tjänande och med ett barmhärtigt hjärta. 

Men vårt förhållande till medmänniskan är ändå inte enkelt. Vår nästa kan bli till både glädje och bekymmer. Denna dubbelhet ska vi stanna till vid i denna betraktelse.

Medmänniskan – ett ansvar

Kallelsen att ”älska sin nästa som sig själv” kommer redan tidigt i Bibeln. Det ingår i det dubbla kärleksbudet, hör ihop med Lagens budord och upprepas även av Jesus. Det finns där som en röd tråd. Redan från skapelsen är vi människor kallade att leva i frid och harmoni med varandra och bära det sinnelag som Herren själv har. Men redan tidigt gick det också snett. Ända sedan syndafallet frestas vi istället att komma undan denna kallelse. Ansvaret för vår nästa är sedan dess så lätt att bortse från. 

Så var det också för Kain i dagens gammaltestamentliga text. Hela händelsen är dubbelt tragisk. Kain dödade sin broder Abel – sedan försökte han dölja detta för Gud och avsäga sig allt ansvar: ”Skall jag ta hand om min bror?” Denna invändning är ett sorgligt bevis på den skada som synden och människans bortvändhet mot Gud har orsakat. ”Skall jag ta hand om min bror?” – ja, det är ytterst sett en attityd och en inställning som varje människa har inom sig. Genom detta blir min nästa, till och med min medbroder eller syster, en belastning och någon som besvärar mig, någon som jag egentligen vill slippa undan, någon som stör min bekvämlighet och i mer allvarliga fall, påminner mig om en nöd som jag helst skulle vilja blunda för. 

Detta blir ännu tydligare i ett individualistiskt samhälle som vårt idag. Ska jag behöva bry mig om andra? Vad vinner jag på att böja mig ner och ge en hjälpande hand till någon som har hamnat i nöd? Ja, det lär vara så att man idag hellre tar fram sin mobilkamera och filmar en olycka istället för att göra vad man kan för att hjälpa till. 

Rent smärtsamt är det att tänka på vad som händer när vår gamla egoistiska natur göds av en ytlig och självcentrerad samtidsanda. Då blir resultatet inte gott. Då visar det sig med tydlighet att vår egenkärlek är större än vår nästankärlek. 

Trots detta kallar Herren oss till ett annat tänk, en ny vilja, en ny kärlek till vår nästa. Han vill istället fylla oss med barmhärtighet och medlidande. Han kallar ännu idag sina lärjungar att vara salt och ljus i en värld präglad av kyla, likgiltighet och egoism. Denna söndag pekar på detta, att inte bara vara Ordets hörare utan också dess görare (Jak 1:22). 

Det goda praktiska handlandet visar evangeliet på i liknelsen om den barmhärtige samariern. Det är han som i själva verket var den barmhärtige, trots att han genom sin bakgrund som samarit inte helt räknades till Guds folk. Han blir det goda exemplet på hur en människa ska bete sig mot sin nästa i nöd. Prästen och leviten som båda tjänade Gud i templet, upphörde att tjäna honom ute på gatan. De gick förbi utan att hjälpa, trots att den överfallne mannen låg där misshandlad och halvdöd och trots att de båda såg det som hade hänt. De vek av åt sidan. Istället var det samariern som vek in på budordets väg och var beredd att hjälpa till, ja, inte bara lite grann, utan med stor kärlek och barmhärtighet. På ett överraskande generöst sätt var han beredd att ta ansvar för sin nästa. Han försäkrade sig om att de slagne fick den hjälp och läkedom som han behövde. Han gav hjälp i överflöd. Han fullgjorde budordet om nästankärleken. 

Medmänniskan – en gåva

Det finns också en annan sida på detta med medmänniskan. Hon är någonting gott som kommer i min väg. Min nästa är skapad för att höra ihop med mig, socialt och emotionellt – enligt Guds vilja också på ett andligt plan, som medkristen. Vi människor är inte skapade för att leva helt ensamma, som isolerade öar, där allt bara kretsar omkring mig själv och mitt eget ”livsprojekt”. Vi är skapade för gemenskap och hör ihop. Hur olika vi än kan vara, är vi alla skapade till att vara Guds avbilder och varandra till glädje och hjälp. Vi är skapade till att vara beroende av varandra. Det är något gott i det. Inte för inte stämmer det i regel att ”delad glädje är dubbel glädje”. 

Att få dela gemenskap och göra gott mot andra är något stort och värdefullt. Det finns nedärvt djupt inom varje människa, oavsett bakgrund. Det speglar människans gudslikhet. Trots hennes bortvändhet från Gud är hon ändå skapad till att göra gott och leva ett liv i utgivande kärlek och barmhärtighet. Därför bör vi också se på vår nästa på detta sätt. Min medmänniska är en potentiell gåva, en gemenskap, en hjälpande hand. Jag ska behandla henne med tacksamhet och respekt. Jag ska göra gott mot henne och även själv ta emot den hjälp och det stöd jag kan få. Detta får vi be om Guds kraft och hjälp till.

Till sist: Hur har då Herren själv handlat? I motsats till Kain och i likhet med Samariern. I profeten Hesekiel beskrivs hur han själv handlat mot sitt folk som låg nedslagna i synd och nöd: ”Jag bredde min mantel över dig och täckte över din nakenhet. Jag gav dig mitt trohetslöfte och ingick förbund med dig, säger Herren, HERREN, och du blev min. Jag tvättade dig med vatten och sköljde av dig blodet och smorde dig med olja.” (Hes 16:8-9) Ja, ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin son till försoningsoffer för våra synder”. (1 Joh 4:10) Den kärleken kallas vi att leva i och av. På grund av den kallas vi att tjäna andra, i Jesu namn och kraft. Amen.

Att gärna åt sin nästa / råd, hjälp och glädje ge,

ej blott på eget bästa, / men ock på andras se,

ej blott Guds vilja veta, / men vandra i hans bud,

det är att kristen heta, / det är att tjäna Gud. 

(Sv.ps. 177:3)

David Ekström