Två avgörande ögonblick

Det finns två ögonblick, som ger hela Kyrkan dess existensberättigande. Det ena ögonblicket förutsätter det andra, och det andra bekräftar det första. Men det andra har inget större värde om inte det första ägt rum. Om inte det andra ägt rum hade den första ögonblickshändelsen saknat värde.

Skriven av: Bengt Birgersson
Publicerad: 23 apr, 2019

Det är dessa två ögonblick, som påsken handlar om, Kristi försoningsdöd och uppståndelse. Hade de inte ägt rum hade vi naturligtvis kunnat delta med judarna i deras påsk, och delat glädjen med dem över att Gud räddade sitt egendomsfolk undan mordängeln genom blod på dörrposterna och en öppnad väg genom Röda Havet. Med dem hade vi kunnat fira pesach. Men något mycket större har hänt och som ligger förebildat i judarnas påskfirande.

Långfredag och påskdag fokuserar på dessa två ögonblick. Två dagar med två nätter däremellan. ”Det är fullbordat!” förkunnade Kristus. I det ögonblicket, sekunderna före hans sista andetag, var evighetsstraffet över all världens samlade skuld utståndet, evigheten samlad i honom till ett ögonblick. Guds vrede över en upprorisk mänsklighet hade sänkt sig ner över honom, som var både Gud och människa. Hans blod hade utgjutits.

För hans vänner såg detta helt meningslöst ut. Det var först i uppståndelsens ljus de förstod. Ingen vet när under nattens timmar det skedde. Livet vände åter i Guds Son kropp och han förvandlades till himmelsk härlighet. Men i tidiga gryningstimmarna kunde kvinnorna konstatera: De har tagit bort hans kropp! Ängelns uppståndelsebudskap var ännu för obegripligt.

Men under den dagen skulle allt förändras. Änglars budskap och den uppståndnes uppenbarelse vid flera olika tillfällen skulle förändra allt. Fredagens ofattbart meningslösa händelse skulle förvandlas till insikten om Guds stora räddning. ”Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?” (Luk 24:26) frågade han vännerna på vägen till Emmaus. Hans död var inte meningslös. Det var världshistoriens mest meningsfulla ögonblick.

Det kan man bara förstå i påskdagens ljus. Vad som hade skett om den dagen inte hade kommit uttrycker Paulus drastiskt: ”Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder.” (1 Kor 15:17)

De två ögonblicken är så avgörande att kyrkans tro är helt meningslös om de båda inte ägt rum. Jesu uppståndelse är himlens sigill på försoningsgärningen på korset. Det ställföreträdande offret är mottaget. Friköpandet av ett syndigt människosläkte har skett. Härifrån kan Kyrkan förkunna syndernas förlåtelse.

Utifrån denna verklighet öppnas dörren till det eviga livet. Och då blir livet meningsfullt. Petrus skriver i sitt första brev: ”… ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder … det var med Kristi dyrbara blod … ”

Att leva utan Gud – med eller utan stor jordisk välfärd – är till sist ett meningslöst liv. Också varje annan tro än annan tro än på honom, som lidit den avgörande korsdöden. Många i vårt land dukar i dagarna ett välsmakande påskbord. Men utan ett möte med den uppståndne blir det meningslöst på djupet.

Genom kyrkans historia har ibland de två avgörande ögonblicken tonats ner, eller omtolkats. Antingen har man tonat ner betydelsen av försoningsdöden, eller så har man ifrågasatt verkligheten i Jesu kroppsliga uppståndelse. Båda delarna får avgörande konsekvenser. Det ena så väl som det andra. Denna lära måste Kyrkan vakta.

Två avgörande budskap

Utifrån de dramatiska händelserna i Jerusalem – två ögonblick som förändrat situationen radikalt – har Kyrkan av sin uppståndne Herre anförtrotts med två radikala budskap. Det ena är ett domens budskap, det andra ett nådens.

Det första pekar på hur allvarlig vår skuld är, så tung att en annan måste gå in under den. Och dö i syndarnas ställe. Hans uppståndelse är också insegel på hans ankomst på domens dag, då skilsmässan äger rum mellan dem, som i tro tagit emot honom, och dem, som vänt sig bort.

Det andra budskapet är det underbara evangeliet om syndernas förlåtelse, om den uppståndnes stora kärlek och hans starka närvaro. ”Ve mig om jag inte förkunnar evangelium”, skriver Paulus (1 Kor 9:16). Detta är det innersta i hela Kyrkans verksamhet.

Det talas idag bland somliga om gudstjänsttrygghet. Att kunna fira gudstjänst och veta att han som leder gudstjänsten har en riktig kallelse och vigning, att han använder alkoholhaltigt vin och bröd som innehåller vete. Att han använder en gudstjänstordning som håller måttet. Detta är viktiga frågor. Men finns inte denna dubbla förkunnelse där, om vi tiger om långfredagens och påskens budskap, vilar Guds vrede över oss. Men Guds välsignelse vilar över varje kyrka, bönhus, hyrd lokal, eller hem där detta budskap hörs. Då kan det också bli äkta påskjubel.

Upp min tunga
att lovsjunga hjälten
som på korsets stam
för oss blödde,
led och dödde
som ett skuldlöst offerlamm.
Han ur griften,
efter Skriften,
nu i ära träder fram.

Han fullgjorde
vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.
Han avvände
vårt elände
för båd tid och evighet.
Han förvärvde
att vi ärvde
ljus och frid och salighet .