”Jag mår inte bra; jag har inte tagit nattvarden sedan oktober 2015.” Så skriver journalisten Margit Richert i en kulturkrönika i Svenska dagbladet dagarna före kyrkovalet. Hon fortsätter. ”Jag hör hemma i en knarrig kyrkbänk i en församling i Svenska kyrkan, där någons outtröttliga farmor med viljestark stämma och egensinnig diktion läser bibelord … Bra mår inte heller Svenska kyrkan. Att kyrkovalet ska bort är uppenbart: minns hur Jesus kastade månglarna ur templet. Men det blödande sår som stavas partipolitik skymmer den djupare rötan. Den inom kyrkan.”
Rötan som Richter beskriver är den som får kyrkan att ta ställning mot än det ena än det andra men inte kan ta ställning för sitt eget evangelium – ”Det är trots allt det yttersta mirakel Jesus gav oss genom sin död på korset. Det nya förbundet mellan Gud och människa.” Dessa tankar sammanfattar klart och enkelt den Svenska kyrkan. Dess identitet i den djupa kopplingen till de folk som lever i vårt land. Dess livsnerv i sin bekännelse till Jesus Kristus och sin undergång i fixeringen vid världens frågor. En sådan insiktsfull analys är den klara vägen framåt om folkkyrkan ska komma i omvändelse.
Under presskonferensen efter valet kommenterade Karin Perers, kyrkomötets ordförande och centerpartist, det höga valresultatet. ”Det här visar att medlemmarna vill ha kvar folkkyrkan.” Detta skulle ses som en seger för både Svenska kyrkan och för valsystemet. På samma presskonferens ger Ragnar Persenius uttryck för vad som kan tyckas som en insiktsfull tanke. ”Det är också anmärkningsvärt att kyrkovalsdebatten blivit en bricka i ett vidare politiskt spel, där frågor drivs som är främmande för kyrkan”.
Det som verkar vara början till en sådan insiktsfull analys är emellertid inte ett omvändelserop. Istället fortsätter Persenius med adress Sverigedemokraterna. ”Dessa frågor om kyrkans identitet står i konflikt med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära vad gäller människosynen och att kyrkan ses som en nationalistisk kyrka när den i själva verket är en del av en världsvid kyrka. Kyrkan kan inte motas in i ett hörn utan spelar en roll i samhället.”
I själva verket har ju Sverigedemokraternas uppblåsta roll i kyrkovalsdebatten helt berott på att de varit den fiende som Socialdemokraterna och Centern behövt blåsa upp för att förmå sina egna väljare att gå och rösta. Det stora valdeltagandet och valets utfall är följaktligen ingen seger vare sig för Svenska kyrkan eller för valsystemet. Tvärtom är det ett tecken just på hur kyrkan ska förmås att ta ställning för det ena och det andra, samtidigt som det tappar bort evangelium. Löftet att Jesus tagit ställning både för den ene och den andre; för alla människor.
Är då en sådan omvändelses väg möjlig för Svenska kyrkan? Ja, fastän Persenius tvingas bejaka de politiska makthavarna är hans tankar inte utan värde. Inte eftersom de tar ställning mot Sverigedemokraterna utan för att de tar ställning mot det politiska spelets förmåga att använda kyrkan för att driva frågor som är främmande för henne. Frågor som står i strid med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Men det är helt klart att ett sådant budskap inte kan röstas fram i politiska val. Den måste drivas fram ur präster, biskopar och opinionsbildare som vågar ta avstånd från det politiska spelet. Sådana som inte främst är intresserade av vad man kan använda Jesus och kyrkan för utan för att veta vad Jesus har gjort för oss. Kyrkans omvändelse måste drivas fram genom människor som säger: jag mår dåligt och behöver undfå Herrens Heliga nattvard.
Andreas Stenkar Karlgren