Den spruckna 68-bubblan: Svenska kyrkans israeldebacle

Prästen Anna Karin Hammar och hennes edsvurna hade anledning att stråla av glädje. De hade fått den demokratiska världens mest politiserade trossamfund – Svenska kyrkan – dit de ville: till ett ställningstagande som kan tolkas som en direkt eller indirekt brännmärkning av Israel. Triumfen på Svenska kyrkans kyrkomöte – i realiteten ett politikermöte – fick […]
white and blue soccer ball on green grass field
Skriven av: Johan Sundeen
Publicerad: 12 januari, 2022

Prästen Anna Karin Hammar och hennes edsvurna hade anledning att stråla av glädje. De hade fått den demokratiska världens mest politiserade trossamfund – Svenska kyrkan – dit de ville: till ett ställningstagande som kan tolkas som en direkt eller indirekt brännmärkning av Israel. Triumfen på Svenska kyrkans kyrkomöte – i realiteten ett politikermöte – fick emellertid inte firas ostört. Snart nog kom framgången att framstå som en pyrrhusseger, det vill säga den sortens viktoria som i längden innebär ett nederlag. 

Svenska dagsmedier är normalt sett närmast demonstrativt ointresserade av att granska Svenska kyrkan, det strategiska samarbetet med den antisemitiskt belastade organisationen Islamic Relief har till exempel endast undantagsvis uppmärksammats. Efter kyrkomötets Israeldebacle bröt emellertid en mindre mediestorm ut. Svenska Kyrkans apartheidbeslut är skamligt, löd en rubrik. Svenska kyrkans Israelhatare gör det igen, en annan. Inte heller i omvärlden lät reaktionerna vänta på sig. ”Svenska kyrkan är en internasjonal versting når det gjelder fiendeskap med Israel”, skrev norska Dagen. 

De negativa reaktionerna gjorde inte halt vid mediehusens entréer. Givetvis reagerade Israels företrädare i Sverige liksom flera judiska organisationer med kraft. Från centerpartiets riksledning formulerades ett avståndstagande, trots att flera c-ledamöter i kyrkomötet röstat för apartheidmotionen och att en av undertecknarna tillhör partiets krets. Till och med de normalt sett inför den politiska övermakten undergivna svenskkyrkliga biskoparna tycktes anse att måttet var rågat. Förvisso profilerade sig enbart en av dessa – Sören Dalevi – under själva kyrkomötet som kritiker av besattheten av den judiska staten, men efteråt var desto fler beredda att ta bladet från munnen. Ett par biskopar sade sig rent av vara bestörta över vad som timat. 

Stöd fick motionärerna av inlägg i den till Equmeniakyrkan knutna tidskriften Sändaren, det högerradikala partiet Alternativ för Sverige och på nationalsocialistiska bloggar. Les extrêmes se touchent, säger fransmännen. 

Pyrrhussegerns innebörd 

Det finns i föreliggande artikel ingen anledning att upprepa vad som många gånger redan har sagts. Motionen och dess stödtrupper är vederbörligen fördömda. Intressantare är att teckna konturerna av ett par sammanhang som vare sig massmedier eller den svenskkyrkliga hierarkin – biskoparna – har varit uppmärksamma på. Vidare vill jag säga någonting om hur denna pyrrhusseger har grundlagts. Låt mig börja med det senare. 

Den i andra avseenden föga upplyftande publikationen Svenska Kyrkans Tidning håller sig med en ledarskribent – opinionschefen Jonas Eek – som då och då blixtrar till. Eek skrev om kyrkomötesbeslutet i termer av ett teologiskt haveri och om hanteringen av samma beslut som ”ett kommunikativt haveri”. Det är välmotiverade ord. Israeldebaclet har blivit en rejäl missräkning för Svenska kyrkan. Bortskämda som de är vid att den Israelnegativa och bitvis antisemitiska hållningen passerar under mediernas radar, hade nog 68:orna och deras eftersägare inte kunnat föreställa sig kraften i motopinionen. Det finns inom Svenska kyrkans agendasättande elit en vana vid att agera inom ramen för vad som i kommunikationssammanhang ofta karakteriseras som en bubbla, det vill säga en från resten av samhället avskild företeelse inom vars bräckliga väggar endast likasinnade rör sig. 

Karakteristiskt för bubblors innebyggare är bland annat att de är notoriskt dåliga på omvärldsbevakning. I sin ideologiska avskildhet, som inte sällan är förknippad med självförhärliganden uttryck, ser dessa inte vad som händer och sker utanför bubblans väggar. Det är ett talande faktum att 68-bubblans företrädare tycks ha missat det mest intressanta med 2021 års kyrkoval. Sällan, om någonsin förr, har partipolitikens inblandning i Svenska kyrkan diskuterats så kritiskt som i denna valrörelse. Även om påverkan på valresultatet knappt blev märkbar etablerades en ny anda. Det problemformuleringsprivilegium som politiseringens vänner länge har förfogat över tycktes inte längre lika självklart. Det finns med andra ord skäl att tala om ett bakslag för det koloniseringsprojekt som Jesper Bengtsson med socialdemokratiska ögon sett beskriver i boken Reformismens väg

Till följd av ideologisk förblindning och vanskött omvärldsbevakning har alltså bubblans innebyggare inhöstat en triumf som ledde till genomlidandet av ett nederlag. Detta i flera centrala avseenden: 

  • För det första: de kraftfulla negativa reaktionerna på demoniseringen av Israel i sig. 
  • För det andra: en förstärkning av det ifrågasättande av partipolitiseringen av kyrkan som präglat år 2021. 
  • För det tredje: tilltagande kritik mot 68:ornas uppfattning om vad som utgör en kyrkas kärnuppdrag.

Den vid mötet med Kyrkornas världsråd i Uppsala 1968 framburna synen att kyrkan ska vara en aktivistisk påtryckarorganisation har i ledarartikel efter ledarartikel, i lekmannainsändare efter lekmannainsändare satts i fråga. Och detta till förmån för en kyrkosyn som i gemenskap med den historiska och världsvida kyrkans breda mittfåra betonar betydelsen av att arbeta med människornas frälsning i sikte, och med evangelisation, andlighet och mässfirande som medel. 

Som en oavsiktlig bekräftelse på sjukdomstillståndet inom den före detta statskyrkan ville därtill Anna Karin Hammar och Daniel Tisell förse de uppstudsiga biskoparna med munkavel. Biskopen tige i församlingen, så kunde en dagsaktuell travestering på versen i 1 Korintierbrevets 14 kapitel lyda. Denna akt av delegitimering kommenteras i Svensk Pastoraltidskrift: ”Det är […] en märklig desavouering av biskoparnas ämbete […] Och ett ännu märkligare försök att tysta biskoparna, som oavsett kyrkomötets beslut har yttrandefrihet och ett ämbetsuppdrag som måste stå fritt i förhållande till kyrkomötet. Även om biskoparna ställning i Svenska kyrkan är svag jämfört med andra episkopala kyrkor, så är den inte så svag att biskoparna inte har rätt att tala när kyrkomötet av politiska skäl fattar ett ogenomtänkt och för det judiska folket kränkande beslut.” 

Introvert kommunikation 

Effekterna av att bubblan brustit ska emellertid inte överdrivas. Som alla som i sin barndom förfogat över en liten mugg med såpvatten vet, är det bara alltför lätt att blåsa upp en ny. Den som är uppmärksam på hur ärkebiskop Antje Jackelén kommunicerar i sitt öppna brev till det judiska centralrådet, ser att hon i nyckelformuleringar i själva verket vänder sig in till bubblan: ”Själv skulle jag inte använt ordet i det här sammanhanget. Men jag är också medveten om att israeliska och andra människorättsorganisationer såsom B-Tselem, Yesh Din och Human Right Watch i sina rapporter använt termen. Enligt vad jag förstår har kyrkomötet lutat sig mot dessa rapporter.” De som adresseras här är motionärerna, ärkebiskopen understryker att hon är införstådd med deras sätt att resonera. Någon jude eller ens Israelfientlighet är det givetvis enligt denna skenheliga version av kyrkomötesbeslutet inte tal om. Ärkebiskopen tolkar med andra ord beslutet enligt bubblans, inte den omgivande offentlighetens, logik. På ett för hennes ämbetsutövning karakteristiskt sätt togs jag på grund av en annan verklighetsuppfattning än Jackelén själv i upptuktelse på Twitter, likt vore jag en av de babblande dvärgarna. 

Apropå de organisationer som av bland andra ärkebiskopen framhålls som auktoritativa insatser så skriver Mellanösterndebattören Roar Sörensen i Dagen: ”israeliska organisationer som Rabbiner för mänskliga rättigheter, Yes Din, B’Tselem och Breaking the Silence […] är inte bara vänster, de är snarare extremvänster. Faktiskt ses de två sistnämnda som så extrema att de i princip ställer sig utanför den offentliga debatten i Israel – deras publik är i stort sett Israelkritiker i utlandet, inklusive antisemiter.” 

I en träffsäkert rubricerad artikel har teologie doktor Annika Borg talat om Svenska kyrkans politiska dubbelspel om Israel. Borg berör särskilt relationen till den i flera länder som antisemitisk klassade BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar och sanktioner): År 2017 ”arrangerade Svenska kyrkan ett seminarium med BDS i Almedalen. Antje Jackelén poserade på bild med representanter för BDS och […] Anna Karin Hammar. Hammar sprider med frenesi BDS-rörelsens propaganda […]. Att som ärkebiskopen året efter sitta i en panel och ta avstånd från antisemitism, men utan att något i sak ändras vad gäller den linje ärkebiskopen (och ärkebiskopar före henne) driver mot Israel och för extrema palestinska röster tillsammans med islamister och socialdemokratiska Tro och Solidaritet, är hyckleri och cynism.” Det är inte att undra på att Annika Borg inte kom i fråga för tjänsten som hon sökt på Teologiska institutet i Jerusalem. Kritiker tige i Svenska kyrkan! 

Om Svenska kyrkans stöd till bojkottsrörelsen och densammas kyrkliga förgreningar säger prästen Johanna Andersson till tidskriften Shalom över Israel: ”Det fanns en hel infrastruktur, med kampanjer, studiecirklar och en person som […] avlönades centralt av Svenska kyrkan för att stödja spridningen av Kairos Palestina”. Om innehållet i Karios-dokument påminner oss Liza Abramowicz: det har ”kritiserats för antisemitiska tankegångar. Israel jämförs med apartheidtidens Sydafrika.” Låter det bekant? I samband med en av Svenska kyrkan år 2014 lanserad julkampanj från Karios Palestina användes för övrigt uttrycket ”den judiska lobbyn”. Föreställningar om ett folk med särskild makt över medier och opinioner tillhör som bekant de mest slitna antisemitiska stereotyperna. 

Annika Borg ger oss nycklar till att varför Jackelén vänder sig inåt – till 68-bubblan – samtidigt som hon kommunicerar utåt. Dubbelspelet går ut på att visa sympati för motionärernas perspektiv och samtidigt ge intryck av att distansera sig från det ordval som vållat ett sämre tumult. Ärkebiskopen sitter på två stolar samtidigt: å ena sidan kan hon inte alltför öppet frondera mot tolv biskopar och en opinionsvind av stormstyrka, å andra sidan vårdar hon sina, ofta som starka omtalade, band till huvudmotionären Anna Karin Hammar. I Upsala Nya Tidning sammanfattas den förmodade bevekelsegrunden bakom, och den verkliga innebörden i, ärkebiskopens brev så här: ”Beslutet uppfattades på ett olyckligt sätt och var därför tydligen viktigt att ta avstånd från. Men då blir det ingen genuin markering, utan ett simpelt sätt att bli av med kritikstormen.” 

Som forskning kring antijudiska stämningar har visat går det inte att hävda förekomsten av vattentäta skott mellan å ena sidan frenetisk kritik av Israel och å den andra spridningen av antisemitism. Sättet som Israel framställs på i viss politisk debatt får återverkningar på den judiska minoritetens livsvillkor i Sverige. Det har, skriver statsvetaren Anders Persson, ”funnits en tydlig koppling mellan IP-konflikten (Israel-Palestina) och antisemitism allt sedan Junikriget 1967. Historisk forskning har tydligt belagt detta, likväl är sambandet tydligt i Brås (Brottsförebyggande rådets) statistik som sträcker sig tillbaka till 2008”. Med en mycket omfattande invandring av muslimer med rötter i Mellanöstern – en region där antisemitismen frodas – har denna problematik blivit akut. 

Engelsk och svensk problembild 

Låt oss sätta in apartheidmotionen i sina ideologiska och historiska sammanhang. Det finns skäl att tala om två avgörande kontexter. För det första den sekulära vänsterns antisemitism. Internationellt finns en betydande litteratur i ämnet. Ett exempel är David Richs bok The Lefts Jewish problem: Jeremy Corbyn, Israel and Antisemitism. Brittiska Labour har länge besvärats av israelhat och judefientliga utspel, ett fenomen som har gett utslag på de högsta partihöjderna. Författaren talar inte bara om en växande klyfta mellan Storbritanniens judiska minoritet och den anti-israeliska vänstern, utan om antisemitismen som en sjukdom i hjärtat på vänsterflanken i brittisk politik. 

Också i Sverige har problematiken varit manifest, både i form av skanderande SSU:ares Israelhatiska ramsor och före detta utrikesminister Margot Wallström placering på Wissenthalcentrets årliga lista över avsändare av antisemitiskt präglade utspel. Eftersom Svenska kyrkan är ett politiskt styrt trossamfund är denna kontext viktig att beakta. Såsom Partiet, så ock kyrkan. Talande nog är nu även Svenska kyrkan, av en vaksam privatperson, anmäld till Wissenthalcentret. 

Betydelsefullare ändå är det andra historiska sammanhanget, det som utgörs av den Israelfientlighet som sedan mitten av 1960talet har haft ett kraftfullt centrum inom den kristna 68-vänstern i stort och i Broderskapsrörelsen i synnerhet. Från etikern Carl-Henric Grenholms herostratiskt ryktbara skrivning från 1970-talets början om att stödja palestiniernas kamp för att utplåna, helt krossa, Israel till motionen som låg på kyrkomötets bord går en röd tråd. Som jag har visat i forskningsrapporten När teologi blev till 68-ideologi har ett ständigt återkommande narrativ inom dessa kretsar varit berättelsen om det koloniala, det rasistiska, det Sydafrikalika, det rent av nazistiska Israel. Det rör sig med andra ord om just den typ av tankefigurer som såväl den politiska diakonins ledande företrädare, diakonen Anna Ardin, och de triumferande kyrkomötesmotionärerna nyligen mer eller mindre explicit givit uttryck för. 

Den skarpögde Dag Sandahl lyfter fram ett organisatoriskt samband av intresse. Två av apartheidmotionärerna har rötter i den av marxistiskt tankegods präglade Kristna Studentrörelsen i Sverige (KRISS): ”Anna Karin Hammar och Lisa Tegby är […] att räkna med, de är gamla Krissare och har varit med om den epok när den kristna studentrörelsen lades i spillror. Det var […] ett litet försök, som nu genomförs i fullskala i Svenska kyrkan.” Den kristna studentrörelsens betydelse för framväxten av en Israelfientlig opinion inom kyrkorna har framhållits av Annika Borg och Eli Göndör, och närmare undersökts av undertecknad. 

I likhet med ärkebiskop Antje Jackelén har Lisa Tegby (POSK) i den Israelnegativa kommunikationen använt sig av en särskild sorts julkrubba. Johanna Andersson berättar i det senaste numret av tidskriften Shalom över Israel att Jesu födelseställe nyttjades som ”politiskt tillhygge”. I den för Israelkritiska syften konstruerade krubbans omgivande landskap fanns en uppförd mur – anspelande på den israeliska självförsvarsvallen mot palestinsk terrorism. I radio sade Tegby att det ”sannerligen inte (var) säkert att de vise männen med sitt märkliga ärende hade passerat det nålsögat”. Så vändes Jesus mot det folk han själv tillhörde, samtidigt som vår tids israeler anklagades för att så att säga postumt störa Guds plan. Här synes traditionellt kristna antijudiska stereotyper ha vävts samman med den typ av Israelfientlighet som har florerat inom 68-kyrkan. 

Villoväg utan ände? 

Placeringen av krubban i Mellanösternkonfliktens mitt är bara ett exempel på hur detta fridens tecken har missbrukats för den ideologiska stridens syften, och hur Guds barn enligt marxistisk schablonisering indelas i förtryckare och förtryckta. I befrielseteologisk anda försågs en krubba i Lunds stift på 1980-talet med interiörer präglade av latinamerikanskt gerillakrigföring. Den gången utrustades Guds moder Maria och den helige Josef med maskingevär och patronbälten. Människosonen gjordes till Kamrat Jesus. 

Över en mot Svenska kyrkans mest nitiska Israelkritiker riktad artikel har Liza Abramowicz satt rubriken ”Kyrkliga aktivister på villovägar”. Det rör sig om en irrfärd av stora mått, ”a never ending story” med Annika Borgs ord. Vi har skäl att tala om en mer än femtioårig Israelfientlighet inom Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet/ Equmeniakyrkan. Idéhistorikern Henrik Bachner har visat att den kristna 68-vänstern tillsammans med marxistiska ytterkantsgrupper var de huvudsakliga avsändarna när antisemitismen åter gjorde entré i svensk offentlighet på sent 1960 och tidigt 1970-tal. 

Utopismen och föraktet mot den fria Västvärlden går hand i hand inom extremvänstern. Lika nära till hands som det låg för ledande företrädare för 68-kyrkan att uttrycka sympati för Maos kulturrevolution har det varit att attackera Israel: USA:s förlängda arm i Mellanöstern, underkuvaren av de arabiska folken och så vidare. Som en av den kristna vänsterns ledande antisionistiska agitatorer, Sigbert Axelson, själv har konstaterat är denna anti-israelism mera ideologisk (läs socialistisk) än teologisk till sin natur. 

Vi lär inte ha sett slutet på villovägsvandringen ännu på länge, men efter motsvarigheter till styrkan i den rekyl som har drabbat spridarna av apartheidliknelsen får man leta i den svenska Israelfientlighetens historia. Det exempel jag i skrivande stund kan komma att tänka på vad när broderskaparen Sigbert Axelson satte svenskt rekord i antalet anmälningar till Radionämnden genom den av många som antijudisk klassade dokumentären Jerusalem – stad utan gräns 1982. Om Axelsons film skrev Gun Freidner, sekreterare för avdelningen Kyrkan och judendomen vid Svenska kyrkans mission den gången: ”Detta kan bara vara av intresse för dem som till varje pris vill utplåna den lilla judiska staten”. 

Det är ord som ekar in i vår egen tid. 

Johan Sundeen är docent i idé och lärdomshistoria 

REFERENSER Bachner, Henrik. Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945. Natur och kultur, 1999. Bengtsson, Jesper. Reformismens väg: Om socialdemokratin och kyrkopolitiken. Tiden, 2020.

Samtala med andra läsare

Vi inbjuder nu våra läsare att vara med och samtala i vår grupp på Telegram. Appen finns både för iOS och Android. Det finns också alternativ för dator.

Notiser om nya artiklar kommer direkt i appen.

Det är också möjligt att följa vår sida på MeWe, en av Facebooks konkurrenter. Vi håller den sidan uppdaterad.