I höst står Svenska kyrkan inför ett historiskt vägval där man riskerar att komma i strid med sig själv. När man istället för att återgå till Skriftens och bekännelsens syn på äktenskapet, är på väg att bryta med den lärogrund som en gång gav henne identitet.

Alla kallas i vår tid att falla ned inför de politiskt korrekta beslut som med makt och inflytande har fattats. Fenomenet med Nebukadnessars gyllene staty visar sig inte minst i ämbetsfrågan, äktenskapsfrågan, abortfrågan och i frågan om huruvida Jesus är världens unike Frälsare.

Naturligt liv hotas på tre fronter, abort, dödshjälp och Priderörelsens attack mot den naturliga familjen. Hur skall man tänka som kristen?

Ställer man frågan hur Svenska kyrkan ser på sig själv och framträder, lär man få många och olika svar beroende på vem man frågar.

Jesaja såg (Jes. 21) i profetisk vision de stora omvälvningarna i det assyriska riket (i nuvarande Irak och Iran) och hur det
medisk-persiska riket var på ingång. Han såg hur Babylon med dess avgudar föll.

Den senaste tidens debatt om Kristdemokraternas migrationspolitik har synliggjort en långt allvarligare fråga för den kristna kyrkan. Den handlar om kyrkans förhållande till politiken – och om vad som sker när teologi ersätts av moraliska slagord.

Svenska kyrkans kyrkomöte beslutade i november att utreda en alternativ utbildningsväg för att bli präst. Bakgrunden är svårigheten på många håll att rekrytera präster. Motionären Anders Lundberg, Vänstern i Svenska kyrkan (Visk), säger enligt Kyrkans tidning (19/11) att en ”alternativ utbildning till präst skulle kunna bygga vidare på en tidigare relevant akademisk utbildning. Rimligtvis handlar det om personer som har kommit upp i ålder och är djup förankrade i kyrkans tro och liv. Den ska inte ersätta den nuvarande utbildningen.”

Centrum i den kristna tron handlar om förlåtelsen. Ingenting annat är så viktigt och så framträdande i tron som detta.

Snart fylls många kyrkor med julens sånger. Många körer sjunger ”Puer natus in Bethlehem”, kanske i sättning av Bach eller Buxtehude, ”Ett barn är fött i Betlehem”.

18-24 augusti inbjöd Sveriges kristna råd till ekumenisk vecka i Stockholm. Ett syfte var enligt inbjudan att högtidlighålla hundraårsminnet av det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925, vilket ärkebiskop Nathan Söderblom var den främsta drivkraften till.

När prästen Christer Hugo nyligen meddelade att han avsagt sig sitt prästämbete efter att offentligt ha ”sagt farväl till Bibelns Gud”, väckte det berättigad uppmärksamhet. I tidskriften Sans beskriver han sin väg från prästvigning till ateism – en intellektuell biografi om kampen mellan tro och tvivel, och till slut en uppgörelse med kyrkan och med Gud själv. Efter anmälan av Dag Sandahl prövades hans uttalanden av domkapitlet, som fann att Hugo brutit mot sina prästlöften. Själv menar han att Svenska kyrkan blivit honom för trång.

Motionstiden till höstens kyrkomöte är nyligen avslutad. En av de viktigaste motionerna som funnit sin väg till Kyrkans hus kommer – inte överraskande – från Frimodig kyrka.

Fakta är numera välkända, tack vare Uppdrag gransknings grävande: På bara femton år gick en av innerstadens mest välmående församlingar från två kyrkor och två hyresfastigheter till …