Ondskan ta sig många uttryck, mer eller mindre uppenbara, mer eller mindre våldsamma. Många gånger har vi trovärdiga förklaringar till varför någon enskild eller stora grupper begår handlingar som vållar andra mycket lidande, som skrämmer och som lämnar död och förödelse efter sig. Men ibland kan inte ens de mest kunniga inom vård och omsorg förklara det på annat sätt än att ondskans makter är i görningen. När dessa rader skrivs har just ett fasansfullt massmord begåtts i Las Vegas. Närmare sextio personer har dödats och över 400 har skadats av en enda man – en pensionerad man utan några tidigare brott i sin bana. Kanske har några rimliga förklaringar kommit fram när dessa rader kan läsas. Men oavsett de historiska och psykologiska förklaringar som vi kan finna, så fanns det hela vägen valmöjligheter för våldsverkarna. Men något förmådde dem ändå att välja det allra värsta.
Bibeln har en förklaring till människor ibland kan göra sig skyldiga till en sådan ohygglig ondska: ”Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka.” (1 Pet 5:8) Som skapad till Guds avbilder är vi människor inte bara materiella varelser utan också andliga varelser. Det betyder att vi har en mottaglighet för impulser från den andliga världen. Sedan de avundsjuka änglarnas uppror är impulserna från den andliga världen inte ensartade.
Det andliga är alltså inte detsamma som det goda och det heliga. I den andliga världen finns också mäktiga krafter som vill få oss människor i uppror, hat och död, ja, in i mörkrets rike. Dopet ger barnen skydd mot sådana impulser, liksom bönen i Jesu namn fortsätter att skydda Guds barn. Att bryta det skyddshölje mot mörkret som Gud innesluter sina barn i förutsätter aktiva medvetna val, där människor räcker sina händer mot djävulen. Hur det har skett i de enskilda fallen vet bara Gud.
Otvivelaktigen händer det att människor blir så styrda av mörkrets makt att våldet och ondskan blir gränslös och varaktig. Vi kan se det i historiens blodiga tyrannier och revolutioner. Vi har sett det i det tyska folket som varit bärare av reformationen och den ädlaste kultur. Det besinningslösa våld som under en längre tid utövats av IS också mot värnlösa kvinnor och barn visar att djävulen inte har slutat med att sluka människors hjärtan in i sitt mörker.
Denna andliga verklighet är inte något som vi första hand ska skapa sensationer omkring, än mindre skrämma våra medmänniskor med. Men Guds ord ger oss entydiga råd hur vi som människor och Guds barn ska hantera hotet från mörkret. ”Var nyktra och vaksamma!”, ”Gör motstånd mot honom, orubbliga i tron”. Nykterheten kan vi förstå i bokstavlig mening. I berusat tillstånd försvagas vårt motstånd. Men nykterhet handlar också om att ställa sitt förnuft i ljuset från Guds ord och så bedöma och bemöta vad vi möter i världen. Vaksamhet handlar om att under bön om Guds nåd och närvaro pröva sig själv, kritiskt granska sina tankar, ord, gärningar och impulser. Motståndet mot djävulen är effektivast inte när man redan har brutits ner halvt mot jorden utan motståndet har störst chans att lyckas om det är tidigt och bestämt.
Avgörande är förstås att vårt motstånd mot den onde sker samtidigt som vi i tron håller fast vid Kristus, han som vunnit segern. Gud kallar oss att vara hans motståndskämpar. Ingen kan veta vilka nya illgärningar som kunde ske om du tappar fotfästet och låter dig besegras. Ingen vet heller vad Gud kan börja utföra ibland oss om vi som är kallade att vara Jesu lärjungar bättre tar vara på den helige Andes kraft, så att vi är vaksamma och nyktra och i tron står emot det rytande lejonet djävulen. Låt oss minnas att det finns ett lejon som ryter högre som aldrig kan besegras: ”Se lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat.” (Upp 5:5)
Fredrik Sidenvall