När Kyrkomötet samlas i Uppsala 19-22 november är det stora ärendet en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Kritiken mot det framlagda förslaget från Kyrkostyrelsen har drivit fram rekordmånga, inte mindre än 53, motioner. Dessa motioner behandlar frågor om musik och ritualer men inte sällan även lärofrågor. Två av motionerna (Motion 2017:97 och 2017:113) gäller formuleringen i en ny nattvardsbön. I den tilltalas Gud med orden: ”du som är vår fader och vår moder.” Motionärerna menar att formulering saknar grund i Guds ord och därför strider mot kyrkans lära. I kommentarerna till Kyrkohandboken förklarar kyrkohandbokskommittén varför man ändrat det tidigare förslaget (som var illa nog): I Nattvardsbön 6 har uttrycket ”du som är som en fader och en moder” ändrats till ”du som är vår fader och vår moder”: ”Synpunkter fanns i remissvar om att fördjupa gudsbilden i kyrkohandboken genom att också i en nattvardsbön kunna tala om Gud med ett inklusivt språk utan förbehåll.” Ja, inte ens sanningen har här fått stå i vägen som ett förbehåll.
Det första förslaget handlade om att använda våra föräldrar, faders- och modergestalten bland oss människor, som en bild, en metafor, som skulle hjälpa oss att förstå Guds person och väsende. Problemet med en sådan formulering är ju att Jesus, Guds Son, inte nöjer sig med att använda mänskliga fäder som bilder av Gud, utan gör klart för oss att Gud är hans evige Fader och genom trons och dopets gemenskap med Jesus blir också Gud vår Fader och människor blir Guds barn – inte så som utan är.
Med tanke på att man nu skriver fader och moder med små bokstäver finns det en möjlighet att tolka texten så att Gud enligt handboksförslaget och därmed enligt kyrkostyrelsen sammanfaller med alla jordiska föräldrar. Luther kunde ju säga att Gud möter oss genom våra föräldrar, i deras omsorg om oss som barn möter vi först Gud. Våra föräldrar är ”larva Dei” – Guds ansiktsmasker. Men i en luthersk kyrka är vi förtrogna med skillnaden mellan de medel som Gud använder och Guds eget väsende. Att formulera sig så att Gud till sitt väsende skulle sammanfalla med våra föräldrar är ju förstås djupt obiblisk och strider mot kristen tro. Hade Jesus velat få oss att tro och lära så, hade han lärt oss att be till ”Våra fäder och mödrar som är på jorden …”.
Utan att man fullt ut har gjort klart för sig den radikala skillnaden mellan å ena sidan metaforer och å andra sidan försök till teologiska utsagor om Guds eviga väsende och person, så råkar man mitt i arbetet med en ny liturgi grunda en ny religion.
Läronämnden som består av samtliga biskopar och åtta övriga ledamöter tar lätt på saken och yttrar sig enligt följande: ”Läronämnden bejakar att Gud omtalas både som fader och moder. Detta står i överensstämmelse såväl med Bibeln som med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Motionerna 2017:96 punkt 3, 2017:133 och 2017:141 berör alla denna fråga”.
Läronämnden har alltså i en central liturgisk text (en nattvardsbön) mött uttrycket ”du som är vår fader och vår moder” och när de reflekterar över denna revolutionerande teologiska nyhet så bejakar de alltså att Gud kan omtalas så. De menar vidare att en sådan utsaga, att Gud är vår fader och vår moder, står i överenskommelse med Bibeln liksom med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Läronämnden gör sig inte besväret att hänvisa till några bibelställen som skulle stödja läran att Gud lika gärna kan kallas moder som fader. Att den apostoliska trosbekännelsen inleds med orden ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig” och den nicenska med orden ”Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader …” föranleder inga vidare kommentarer. Om nu läronämnden gjort unika upptäckter i Bibeln eller fått direkta uppenbarelser genom vilka en modergudinna träda fram för deras tankar och hjärtan, då borde de, det vill säga svenska kyrkans samlade biskopar, med kraft delge hela Svenska kyrkan, alla kristna i Sverige, alla de lutherska kyrkorna inom Lutherska världsförbundet, kyrkorna inom Borgå-samarbetet och naturligtvis påven inom ramen för de fem ekumeniska imperativen, att vi under kyrkans två först årtusenden tagit miste om Gud men nu vet att hon är vår moder. Ett världskyrkomöte borde kallas samman för att förändra texten i den Niceo-kostantinopolitanska bekännelsen. Något annat vore lättsinnigt. Då kan man utreda om vi egentligen skulle tillbedja Gud som en fyrfaldighet: Fader, Moder, Son och Ande. Vi får också gör upp med årtusendens missförstånd om att Maria från Nasaret skulle vara Jesu moder och där med Guds moder. Hur den himmelska, eviga modergudinna skulle framställas ikonografiskt, finns det säkert många spännande förslag till. Inspiration finns att hämta från många fruktbarhetskulters modergudinnor.
Om å andra sida Svenska kyrkans biskopar inte har täckning för sin lära om modergudinnan, så består deras lättsinne i att mot bättre vetande trampa på Guds ord och vår allra heligaste kristna tro och svika sin uppgift att vara väktare på Sions murar.
Fredrik Sidenvall