I kyrkoordningen för Svenska kyrkan, i inledningen av den Andra avdelningen som handlar om Församlingarna, står följande: ”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.”
Detta kan jämföras med Svenska kyrkans Kyrkokansli. Enligt Svenska kyrkans hemsida (svenskakyrkan.se) arbetar omkring 500 personer på Kyrkokansliet i Uppsala. Dessutom cirka 100 personer i utlandsarbetet (siffror från 2024). Elva avdelningar finns på Kyrkokansliet, som täcker in en mycket stor bredd av områden inom exempelvis administration, kommunikation, samhällsfrågor, kultur- och kyrkoliv. Säkert skulle många av de anställda där säga att de arbetar med kyrkans grundläggande uppgift. Men är det verkligen så? Här behövs en allvarlig rannsakning.
Är det inte så att man i praktiken har lagt ”ett raster” över det arbete som görs? Ett politiskt-, progressivt, och ofta vänsterlutande raster, som gör klimatet, genusfrågorna och identitetspolitiken till kyrkans huvuduppgift istället för det kristna evangeliet om Jesus och frälsningen genom Honom. Detta ”raster” har även lägre nivåer i kyrkohierarkin låtit använda sig av – också många lokalförsamlingar.
Men det var inte att anpassa sig till denna världen (eller rådande tidsanda) som var syftet med Församlingarna. ”Syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift”. (Kyrkoordningen Andra avdelningen: Församlingarna Inledning)
Lokalförsamlingarna ska alltså vara den primära enheten inom kyrkan. Bönerna, engagemanget och pengarna skulle riktas emot dem, som Stiften och Kyrkokansliet är till för att stödja.
I en insändare i Kyrkans Tidning, under Debatt, publicerad 12/1 2025, frågar sig Ingegerd Alberius, diakon och journalist: ”Har kyrkans inre liv blivit ett särintresse i Svenska kyrkan?” Hon talar om en överbyggnad, som lever sitt eget liv, där administrationen, statistiken och policydokumenten överskuggar församlingslivet. Gudstjänsterna prioriteras alltmer bort och besparingarna drabbar kyrkans inre liv. Hon frågar sig: ”Har vi då en andlig miljö att erbjuda?”
Ärkebiskop Martin Modeus uttalar sig i Kyrkans Tidning nr. 4 2025 angående den omdiskuterade frågan om storpastoraten i Svenska kyrkan. Där vänder han sig mot att pastoraten ibland uppfattas som en primär enhet i kyrkan. Det stämmer inte, menar han. Svenska kyrkans grundläggande enhet är fortfarande församlingen. Det är inte församlingarna som är till för pastoraten, utan pastoraten är till för församlingarna, betonar ärkebiskopen.
På kritiken att storpastoraten bidrar till en svällande administration menar han att detta inte i första hand är ett kyrkligt fenomen, utan ett samhällsfenomen. ”Det har med arbetstidslagstiftning, HR, säkerhetsföreskrifter och jämställdhetsarbete att göra”, svarar han.
Av detta påminns vi om att kyrkans kris beror av både andliga och världsliga faktorer. Det ena ger det andra i en negativ spiral.
Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission ”utan filter” är istället det som behövs. Politiska frågor och skiftande ideologier kommer alltid att finnas så länge denna världen står. Men dessa är inte kyrkans uppgift att torgföra.
Här har de ämbetsbärare, som Herren har kallat till tjänst, ett stort ansvar och en viktig uppgift – att lyfta fram och understödja det som verkligen är huvuduppgiften. Att prioritera lokalförsamlingens arbete för Guds rike och att sätta Jesus i centrum för allt arbete.
Kyrkfolket å sin sida har en kallelse att efterfråga ”ett rätt förkunnat Guds ord”, allmänkyrklig undervisning, en diakoni för hela människan och en mission värd namnet, som tydligt pekar på Jesus, som hela världens Frälsare och Herre – och dessutom söka sig till gudstjänstgemenskaper och församlingar som också gör det kyrkan ska göra. Så har även de en kallelse att bedja för församlingslivet och om Guds förbarmande över sin heliga kristna kyrka och församling.
Huvuduppgiften med Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission är väl inte tänkt att vara en ren skrivbordsprodukt eller en ytlig religiös fernissa. Den är ju Kyrkans livsnerv och den uppgiften vilar på vad Kyrkans Herre, Jesus Kristus, själv har kallat den till och insatt sina apostlar för att möjliggöra och föra vidare.
Församlingar inom Missionsprovinsen och Lutherstiftelsen samt flertalet lågkyrkliga församlingsgemenskaper i vårt land, verkar naturligt som lokalförsamlingar, med ambitionen att Guds ord rent och klart skall förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Ja, lokalförsamlingen var, är och förblir den viktigaste enheten. Men varje sann lokalförsamling hör ihop i ”en helig allmännelig kyrka”. Aposteln Paulus påminner om just detta när han skriver: ”En Herre, en tro, ett dop.” (Ef 4:5)
Låt oss därför troget tjäna honom i våra lokala sammanhang, med huvuduppgiften för ögonen, för att en dag få göra det i den gemensamma himmelska gudstjänsten, som är huvuduppgiftens huvudmål. •