Närapå alla statistiska undersökningar gällande människor och tro i västvärlden visar att intresset och engagemanget för religion minskar för varje generation. Något som dock är tydligt är att det som på svenska brukar kallas Generation Y, personer födda cirka 1980-2000, överträffar tidigare generationer i fråga om att överge sin barndomstro och sitt kyrkliga sammanhang. Till största delen handlar det om att Generation Y helt lämnar sina kyrkor och uppger att de inte längre har någon religiös tro överhuvudtaget.
Men det finns undantag, statistik från Barna group visar att många visserligen lämnar sin barndoms kyrka men senare hittar tillbaka till en tro, men främst i mer traditionella kyrkor. Enligt Barna Group är det mer än 40% av de inom Generation Y som tillhör eller har tillhört protestantiska kyrkor som ”har en längtan efter en mer traditionell tro, snarare än en modern version av kristendom”. De kyrkor som har blivit mål för denna folkvandring är huvudsakligen den anglikanska, ortodoxa och romerska, men också de lutherska kyrkor som vidhållit en traditionell, liturgisk gudstjänstform och en öppen medvetenhet om sina för-reformatoriska rötter.
Många har länge haft en föreställning att det värsta för en kyrka är att vara för ”traditionell”. I största välmening tonade man därför ner det som uppfattades som stel liturgi och gamla former och anordnade gudstjänster anpassade för ungdomar och ”sökare”. Allt för att underlätta så att formerna inte skulle stå i vägen för dessa grupper att känna sig välkomna och inkluderade. Orgelmusik kunde få stå tillbaka till förmån för ett lovsångsband och de äldre psalmerna byttes ut eller kombinerades med en samtida lovsångstradition. Man såg problem i sådant som kyrkokonst, arkitektur och ritualer, vilka tidigare bidragit till kyrkans trosuttryck i sekler, och vinnlade sig om att ta fram en mer socialt acceptabel och “relevant” form, anpassad efter modern ungdomskultur.
I dag ser man att något oväntat sker. Ett flertal kyrkoledare, teologer och journalister observerar att det finns en liten men tydlig rörelse av ungdomar och unga vuxna som överger de former som uppfattats som nytänkande och relevanta och går tillbaka till mer traditionella kyrkor, där sakramenten har en mer framskjuten plats, där byggnaderna är sakrala och där liturgi och lära uppvisar en djup historisk förankring.
Detta är förvisso inte ett helt nytt fenomen. Redan 1985 skrev den evangelikale teologen Robert E. Webber boken Evangelicals on the Canterbury trail: why evangelicals are attracted to the liturgical church. Vid denna tid fick han motta mycket kritik, men på senare tid bekräftades hans insikter från flera håll. Den baptistiske teologen Steve Harmon förklarar i en intervju varför också många baptistförsamlingar i USA numera går mot en mer traditionell liturgisk gudstjänst: ”Det är ett uttryck för den växande insikten bland baptister att vår tradition i sig själv inte är tillräcklig.” (min övers.)
I Sverige kan vi se exempel på samma rörelse i den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, samt att kommuniteten i Taize vuxit sig till ett populärt resmål för ungdomar. Ett ytterligare exempel kan sägas vara pingstförsamlingen United i Malmö där en tidigare trendig och sökarorienterad församling nu medvetet går mot traditionell luthersk förkunnelse och gudstjänstform, efter att ha återupptäckt sina reformatoriska rötter och därmed den allmänneliga Kyrkans skatter.
Det finns, som i de flesta fall, flera förklaringsmodeller till förändringar som denna. Vissa skulle kanske vilja påstå att det är ett uttryck för det stora avfallet, andra att det är en form av väckelse. Det går förstås att närma sig frågan från flera perspektiv. Varje enskild persons resa är i sin helhet förstås olik alla andras, men finns det några gemensamma drag som framträder när orsaker till varför de som vuxit upp i evangeliska och moderna kyrkor, alltmer och i större utsträckning dras till kyrkliga och traditionella former av gudsdyrkan? Sammanfattningsvis ska här fyra drag som lyfts upp i olika sammanhang helt kort refereras.
1. Unga människor söker efter autenticitet …
Unga människor av idag har varit objekt för marknadsföring i hela sitt liv, och de har lärt sig att urskilja säljsnacket som försöker göra dem till konsumenter av den ”bästa” produkten. De vill inte att också kyrkans huvudsakliga verksamhet låtsas vara något hon inte är – en nöjesplats för att vinna dem, gemenskapskurs eller avspänd cafémiljö. De tycker att det är uppfriskande att komma in i en byggnad som tydligt utger sig för att vara just ett gudstjänstrum och att delta i ceremonier och former som, utan att skämmas för sig, fokuserar på just att fira gudstjänst. Generation Y tycks vilja byta ut det som har uppfattats som säljsnack till förmån för en rak och tydlig förkunnelse och de till synes anspråkslösa sakramenten.
Statistik visar att de teologiskt konservativa kyrkorna fortfarande har en tillväxt, eller åtminstone inte krymper i samma hastighet som liberala kyrkor, även om dessa liberala kyrkor skulle råka vara traditionella i sin gudstjänstform. Det är med andra ord inte endast fråga om ett sökande efter yttre uttryckssätt utan efter djup och autenticitet.
2. … historisk förankring (traditionell liturgi)
Mitt i en tid av kaotiska och hastiga förändringar finns det en stark önskan att vara rotad i traditioner från det förflutna. Några menar att det är just denna orsak som även i sekulära sammanhang tar sig uttryck i att retro- och vintage-modet har blivit så stort de senaste åren. Man besöker jordbruksmarknader och gör sitt eget surdegsbröd. Man stickar egna halsdukar och koftor och klär sig i klädstilar som var vanliga på farföräldrarnas tid. Man inreder sina bostäder med möbler och inredning som ser äldre och välanvända ut. Man använder gärna teckensnitt som efterliknar skrivmaskinernas och föredrar nostalgiska fotoeffekter i telefonen. Intresset för släktforskning och historiska platser har ökat avsevärt.
För många unga troende är just kyrkor med historiska gudstjänstformer och en medvetenhet om kyrkans 2000-åriga historia en möjlighet att komma ifrån rotlösheten i sin kristna identitet. I dessa kyrkor firas en gudstjänst som i stora drag är lik den deras trossyskon firade redan i fornkyrkan. Man hänvisar inte heller endast tillbaka till sin egna senare traditions förgrundsgestalter, utan ser med vördnad och respekt på dem som gått före i tron genom hela kyrkans historia.
3. … trons mysterium
Förkunnelsen i form av talade eller skrivna ord är en omistlig del i det kristna livet. Under reformationen lyftes Skriften och förkunnelsens roll åter upp till den plats i gudstjänsten den bör ha. Senare under upplysningstiden, då rationalismen gjorde sitt intåg även på kyrkans område, fick dock det talade ordet som gudstillbedjan ett ensamt majestät. Näst intill allt som låg utanför det talade ordets rationella, intellektuella område skalades bort. I Sverige avspeglades detta i bland annat kyrkobyggnadernas arkitektur. Kyrkorna hade tidigare varit sakrala rum, fyllda med religiös konst och heliga symboler, tänkta för firandet av de kristna trosmysterierna. Under rationalismens tidevarv byggde man istället om kyrkorna till vitkalkade föreläsningssalar, så kallade ”Tegnér-lador” där det predikades upplyst och förnuftigt med fokus på det vi kan förstå.
Om detta står ensamt, kan Gudsmötet upplevas som en enbart intellektuell tillställning. En enbart muntligt kommunicerad tro tycks i dag förminska Gud för många unga. Forntida gudstjänstformer bidrar till att förstärka mötet med den treenige Guden genom att kommunicera dess mysterium, storhet och helighet. Detta lyckas de traditionella kyrkorna genom sitt fokus på sakramentalitet bättre med, enligt dagens unga vuxna.
4. … ett gemensamt och sinnligt deltagande
En sakramental och liturgisk gudstjänst erbjuder ett handgripligt och sinnligt deltagande. Man ser konsten och symbolerna, man hör förkunnelse och böner, man uttalar sin bekännelse och sjunger med i såväl psalmer som liturgi, man känner lukt och smak av brödet och vinet. De enkla, vardagliga handlingarna av ett bad (dop) och en måltid (nattvard) är konkreta och interaktiva och uppmanar de troende att aktivt delta med alla sina sinnen. Mer av det konkreta och personligt gemensamma – Fader vår, i motsats till det teoretiska och individualistiska – min tro, är också något som ofta uttrycks ha saknats i tidigare sammanhang.
De fyra anledningar som ovan refererats är alltså vanligt återkommande i ett flertal artiklar, analyser och livsberättelser. Hur kan man då som evangelisk-lutherskt kristen tänka kring detta?
Vi har redan det som saknas.
Till att börja med bör det än en gång slås fast att Guds Ords sanning och förkunnelse aldrig kan bli föremål för kompromiss eller nedprioritering. Här står vi, som evangeliska och reformatoriska bekännare, och kan inte annat. Uttrycket lex orandi, lex credendi, ”Bönens regel är trons regel”, pekar på det intima förhållandet mellan kristen tro och gudstjänst. Vår kristna tro och lära formar vår gudstjänst samtidigt som det motsatta gäller, gudstjänsten formar vår tro. Om läran som uttrycks i gudstjänsten inte är sann är den till liten nytta eller till och med skadlig för vår tro. Detta är på nytt aktuellt i och med Svenska kyrkans nya handbok. Det finns ingen vinst i det långa loppet i att försöka vara något man inte är, varken att anamma former och inslag från historiska kyrkor som inte är kompatibla med apostlarnas undervisning eller hitta på nya former, endast i syfte att svara mot nutidsmänniskans behov.
Det kan dock finnas anledning att reflektera över vad dessa observationer ger vid handen. De ovan nämnda behoven hos Generation Y är inte unika för den åldern. De är inte en del av en övergående trend, utan uttrycker de djupt mänskliga behoven av autenticitet, rötter, vördnad och delaktighet. Upplysningens smala betoning av den mänskliga naturen som rationell varelse, genomsyrade protestantismen och reducerade människans mottagande till det intellektuella. En stor del av vad det innebär att vara människa blir då ignorerad.
Dessa behov kan alldeles säkert fyllas av andra ting än vår gudstjänst och vi ska inte glömma att en särskild gudstjänstform inte är reglerad i Skriften eller vår bekännelse, men det kan knappast skada om hela den skapade människan får möta Gud även i gudstjänsten.
Det är med stor sorg man kan konstatera att fler och fler lämnar tron helt bakom sig i min generation. Nästintill lika stor sorg är det att fler och fler väljer att ”korsa Tibern”, som det ibland kallas då man konverterar till den romerska kyrkan. Orsakerna till detta kan säkert vara olika. Flera nämner den kristna enheten som ett skäl, vilket i sig skulle behöva diskuteras, men några nämner också upplevelsen av just rotlöshet och historielöshet i den egna traditionen. Det mest tragiska i detta är att de ofta saknar kunskap om den lutherska bekännelsens och traditionens katolicitet både i lära och gudstjänst. Trots att, som kristendomshistorikern Jaroslav Pelikan skriver: ”Varje större grundsats i Reformationen hade betydande stöd i den katolska traditionen”, tycks det under de senaste 300 åren funnits ett ointresse eller en ovilja att värna och förmedla den lutherska bekännelsens och traditionens katolicitet bland präster, predikanter och lärare. Denna inställning till kyrkans katolicitet kan dock inte härröra från den lutherska reformationen eller dess förgrundsgestalter. Tvärtom. I den Augsburgska bekännelsens epilog till art. XXI läser vi:
”Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna.”
Martin Chemnitz skriver senare:
”Vi är oense med dem som finner på tankar som inte har något vittnesbörd från någon tid i kyrkan, som Servetus, Campanus, Anabaptisterna och andra har gjort i vår tid. Vi hävdar också att ingen lära som är ny i kyrkan och som står i strid med den antika kyrkan bör accepteras.”1
Chemnitz skriver vidare vad gäller reformatorernas syn på kyrkofäderna, kanske med Hebr 13:7 i åtanke:
”Vi studerar med stor noggrannhet den konsensus som finns i den sanna, lärda och renare antika kyrkan, och vi älskar och prisar fädernas vittnesbörd som är i överensstämmelse med Skriften.”2
Det kan vara så att man oroas över att den bibliska och reformatoriska kärnan på något sätt går förlorad i en mer traditionell, lutherskt liturgisk gudstjänst. Inom all form av gudsdyrkan kan hyckleri förekomma (Jes 29:13) men Gud prövar allas våra hjärtan oavsett gudstjänstform (Ords 21:2) Man bör dock påminna sig om att de gammaltestamentliga ceremonierna inte avskaffades eftersom de var ett ”utanpåverk”, utan för att de kretsade kring offer som senare fick sin fullbordan i Kristi försoning på korset. Man kan också läsa att apostlarna, även efter pingstdagen, varje dag var tillsammans i templet vid tidebönerna som bads där (Apg 2:42ff).
Ritualer och ceremonier står uppenbarligen inte i motsats till det som är sant och bibliskt, utan tycks tvärtom i många fall vara bärare av just detta. I vår bekännelse hänvisas till en frihet i gudstjänstform så länge det centrala finns med och allt syftar till evangelisk uppbyggelse och god ordning.3 Luther själv förespråkade förvisso en maximalistisk princip om att allt som inte uttryckligen var förbjudet i Skriften skulle behållas i gudstjänsten.4 Hur radikala Luthers innovationer än kan tyckas ha varit gällande gudstjänsten var han liturgiskt konservativ och vurmade för Kyrkans katolicitet. Han hävdade bestämt att Kyrkan funnits långt före hans tid, och att mycket av vad den kyrkan hade gjort, var gjort i visdom och därmed av godo vilket inte på något sätt helt kunde eller borde utelämnas.5 Han skriver: ”Det är inte och har aldrig varit vår vilja att helt förkasta den liturgiska gudstjänsten utan snarare att rena den som nu används.”6
Och i vår bekännelse läser vi vidare: ”Då mässan således hos oss sker efter kyrkans föredöme enligt Skriften och fäderna, äro vi förvissade om att den icke kan ogillas, i synnerhet som till stor del yttre former för den offentliga gudstjänsten, lika de brukliga, bibehållas.”7
Sammanfattningsvis ska understrykas att med detta inte menas att alla lutherska församlingar, överallt, måste bli mer liturgiska, vilket ibland knappt är praktisk möjligt. Vi har och ska ha en kristen frihet i detta, i syfte till att skapa förutsättningar för evangelisk uppbyggelse och god ordning. I olika tider under Kyrkans historia har denna frihet varit helt nödvändig. Dock kan man utifrån detta hävda att påståenden om att kyrkan ständigt måste förnya sig i tilltal och form för att unga människor ska söka sig dit, saknar grund då undersökningar snarare visar på förekomsten av en betydande efterfrågan hos unga för mer traditionella uttrycksformer.
Vi kan ta det som en uppmuntran och en möjlighet till att återvända tillbaka till våra reformatoriska rötter, både vad gäller lära och gudstjänstliv. Att det finns personer som lämnar den evangeliska tron till förmån för påvekyrkan är i sig djupt tragiskt eftersom de förlorar trons centrum, det rena och klara evangeliet, men om det dessutom kan ske utifrån en brist på det som egentligen står att finna inom vår rika lutherskt reformatoriska tradition är det en dubbel tragik.
Henrik Andersson
För referenser, kontakta redaktionen.
1. Martin Chemnitz (1522-1586), Examination of the Council of Trent, Concordia Publishing House, St Louis, 1971, del I, s. 258.
2. Ibid s. 256.
3. Solida Declaratio X:9
4. Se bla. Augsburgska bekännelsen art XV.
5. Matthew C. Harrison, Lutheran liturgical uniformity in relation to church polity in the Augustana and the Formula of Concord: the kirchenordnungen as key to understanding the intent of the Confessors, Lutheran Theological Journal 36/2 (2002), s. 2.
6. Formula Missae, LW 53, 20.
7. Augsburgska bekännelsen XXIV:40