”Liturgi utan väckelse är kanske det farligaste av alla kyrkoprogram.” Denna varning ger Bo Giertz i sitt herdabrev till Göteborgs stift 1949, en skrift som i sin helhet alltjämt är aktuell för vår svenska kyrklighet och som därför rekommenderas för läsning och begrundan. I en tidigare artikel här i Kyrka och Folk (nr 5, 2018) lyftes liturgins betydelse fram som något att ta i beaktande i den tid vi lever, då mycket tyder på att många, av framför allt unga vuxna, idag har börjat söka sig tillbaka till just traditionella kyrkor och gudstjänstformer utifrån mänskliga, skapelsegivna behov av autenticitet, djupa rötter, vördnad och ett sinnligt deltagande. Detta är viktiga perspektiv att ta i beaktande i kyrkan som har som uppgift att kalla just människor till gemenskap med deras Skapare.
Trots att liturgin har en sådan betydelse, som i sig är viktig, ligger dess främsta förtjänst och syfte inte i detta utan i det som Giertz skriver:
”Liturgins djupaste betydelse ligger däri, att den är en form, som Anden själv skapat för att bevara och fördjupa det liv, som samme helige Ande väckt i sin kyrka.”1
Det främsta syftet till att ta till vara på liturgi och tradition är alltså att bevara och hålla liv i väckelsen. Väckelse är därmed det första och det avgörande att vinnlägga sig om i en Kyrka. Den som menar sig värdesätta Reformationen och dess vilja att reformera kyrkan, kan inte undvika att se att just detta är reformationens huvudangelägenhet framför alla andra.
Falsk motsättning
Det är djupt beklagligt att dessa två, liturgi och väckelse, vilka funnits sedan den apostoliska urkyrkans tid, på många ställen och i långa tider framställts som varandras motsättningar. Kanske beror denna motsättning på missförstånd, eller olika uppfattningar, om vad det ena eller det andra står för och innebär? Det kan nog, åtminstone delvis, förklaras med att sammanhang som lyfter fram det ena eller det andra också klär det i betydelser och specifika uttryck som går utöver dess mest centrala mening.
Väckelse som begrepp uppfattas inte så sällan som bestämda tidpunkter i historien, ”på väckelsens tid”, då många människor samlades till möten utanför den kyrkliga sfären. Tidpunkter då människor kom till omvändelse och tro i massor, till synes som följd av en särskilt smord predikant. Vid dessa möten var inte sällan formen annorlunda, den var mindre formaliserad, sångerna nya och tillfällen till att avlägga egna vittnesbörd stora.
Då det skedde utanför den vanliga kyrkliga sfären leddes möten och förkunnelse av ofta lekmän. I Sverige har väckelser och med dem påföljande väckelserörelser ibland tagit denna gestaltning och fått bli till stor välsignelse för många, men denna gestaltning är inte ett och detsamma med vad väckelse är till sin mest centrala mening.
Liturgi i sin tur är ett brett begrepp för många. För dem som inte är vana vid liturgi eller inte har förstått dess syfte kan det ofta uppfattas som något stelt och formaliserat, något som står i vägen för Andens verkningar och möjligheter att nå nya människor. Inte sällan ser de ovana framför sig något av ett skådespel, med regi, fast manus och särskilda dräkter där de prästerliga skådespelarna tror sig ha en mycket upphöjd huvudroll att spela i det kristna livet och gudstjänsten. Men detta är inte heller ett och detsamma med vad liturgi är till sin mest centrala mening.
Vad är då väckelsens och liturgins mest centrala mening? I all korthet och utan några anspråk på en fullödig utläggning ska vi försöka ringa in detta.
Vårt höga kall och djupa fall
Väckelse är det som sker då en syndare, av Guds Ande, genom Guds ord, blir väckt ur sin syndasömn och känner ett styng i sitt samvete. Han förstår att han genom sin synd allvarligt försummat sin höga kallelse som människa. Han inser att denna synd står mellan honom och Gud och att det kan leda till en evig fördömelse om det inte klaras upp. ”Vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdda”. I sin hjälplöshet inför syndens allvar och konsekvens frågar han sig ”Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp?”.
Om vi syndare inte på allvar får konfronteras med vår egen synd kan det få, huvudsakligen, två olika utslag. Antingen blir Guds förlåtelse endast en fin tanke som möjligen svarar mot vårt ljumma erkännande om att det är mänskligt att fela. Efterföljelse blir det inte tal om. ”Billig nåd är vår kyrkas dödsfiende”, skrev Dietrich Bonhoeffer. Han fortsätter:
”Billig nåd betyder nåd som lära, som princip, som system: syndernas förlåtelse som en allmän sanning, Guds kärlek som en kristen gudsföreställning. Den som nickar ja till detta, har redan sina synder förlåtna. Den kyrka som äger denna nådelära är genom själva läran automatiskt delaktig i nåden. I denna kyrka finner världen ett bekvämt sätt att täcka över sina synder – dem som hon inte ångrar.”2
Något av samma problem var säkert för handen då Gud sände väckelser över Sverige. Ett kyrkligt och liturgiskt liv som hade stelnat där människor lydigt gick till gudstjänst i det av staten kontrollerade salighetsverket, med den rätta läran på pappret, och lyssnade till förkunnelse som varken gjorde till eller ifrån i deras andliga liv.
Det andra möjliga utslaget med en alltför grund syndakännedom, trots goda avsikter, är att man tror sig kunna nå friden genom att ”göra om, göra rätt” vad gäller ett yttre liv och större synder och så, med tiden, bli värdig frälsningens krans. ”Ty av naturen förtrösta alltid människor på sin egen rättfärdighet.”3 Denna lagiskhet har egenrättfärdigheten som sitt evangelium och kan därför inte resultera i annat än en falsk tröst eller den djupaste förtvivlan över den egna oförmågan till bättring.4
Ett viktigt första steg i väckelse är alltså att komma till en sann syndakännedom, att i sitt möte med Guds helighet få ett styng i sitt samvete. Där inte denna väckelse genom lagen kommer till stånd blir evangeliet inget Evangelium.
Gåvan – Kristus själv
Väckelse innebär, Gud vare tack, inte endast en sann syndakännedom. Om så vore fallet skulle varje människa förtvivla både här i livet och inför evigheten.
”Men de förskräckta samvetena äro ovissa och tvivlande och eftersträva och hopa därefter andra gärningar för att komma till ro. Dessa mena sig aldrig prestera förtjänstfulla gärningar, som på grund av egen värdighet göra anspråk på lön, utan de råka i förtvivlan, om de icke utom lagens lära få höra evangeliet om syndaförlåtelsen av nåd och trons rättfärdighet.” 5
Sann väckelse kan därför endast komma till stånd där Evangeliet proklameras i hela sin renhet och höghet. Då Anden överbevisat oss om synden vill Han sedan föra oss till den enda plats där gränslös barmhärtighet och nåd och fullständig tröst finns; den tröst som endast finns hos Kristus och i hans en gång för alla fullbordade försoningsdöd på korset och hans segerrika uppståndelse från graven. Detta, att Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet, är det enda som kan föra en människa från förtvivlan och fångenskap under synden, döden och sitt eget kött.
En väckelse börjar alltså då en människa fått möta sig själv, sett sig själv i lagens spegel, sett sitt höga kall och därmed sitt djupa fall och förtvivlar över vad hon sett. Om hon sedan, ledd av Guds Ande, får mötas av Honom som själv kommer till oss, Han som ger sitt heliga liv, sin försonande död och sin uppståndelses kraft till oss för att tas emot i tro, då har hon vaknat. Då är det väckelse.
Att väckas varje dag
”Väckelse behöva vi alltid, inte bara därför att kyrkan alltid måste vara missionerande och sträcka sig efter dem som stå utanför, utan också därför att det alltid behövs väckelse bland kyrkans trognaste medlemmar.”
Lika självklart som att vi behöver vakna ur vår kroppsliga sömn varje dag för att leva ett mänskligt, aktivt liv i dagsljuset, lika säkert behöver vi varje dag vakna ur vår andliga sömn för att leva ett aktivt liv i Ljuset, Jesus Kristus. Utan en väckande förkunnelse i våra kyrkor blir gudstjänsten och liturgin falsk, vi somnar lättare in och låter vår gamla människa bli herre i våra liv igen. Väckelse är bara möjligt om Guds lag med hela sin tyngd och sitt förkrossande allvar och Evangeliet med sitt fullständiga frikännande och sin fullkomliga upprättelse finns närvarande i våra kyrkor.
De som har vuxit upp i en luthersk kyrka har hört begreppsparet lag och evangelium så många gånger att risken för djupa suckar och känsla av leda kanske är överhängande. Vi måste akta oss för denna hemmablindhet. Jag dristar mig att påstå att vikten av denna bibliska, och fornkyrkliga förståelse inte betonas någonstans lika starkt, rent och klart som i den lutherska bekännelsen. Detta förpliktigar därmed alla som vill kalla sig bibliskt och reformatorisk kristna att ge väckelsen, lag och evangelium, den plats den ska ha.6
Liturgi – en bevarande låga
”Väckelsen är blixten från ovan, som tänder ny eld. Liturgin är Herrens låga, som redan brinner bland oss och lyser och värmer de trogna.”7
Liturgi har egentligen samma syfte som förkunnelse och hymner: att påminna oss om det goda budskapet om Kristus och att visa på de gåvor han vill ge oss att leva av. Den historiska liturgin utvecklades gradvis under kyrkans första århundraden genom att specifika skriftställen sattes samman för att undervisa och påminna om Evangeliets grunder. Det är bla. Mark 10:47; Luk 2:14; Jes 6:3 och Matt 21:9; Joh 1:29. Dessa bibelverser, tillsammans med trosbekännelsen utgör grundstrukturen i den allmänkyrkliga liturgin. Inom denna evangeliska ram ger Gud oss av sina gåvor i Ordet och sakramenten. Dessa räcks genom liturgin åt oss varje gång vi samlas i högmässan. Genom högmässans liturgi, som Giertz menade i sin grundstruktur var ett verk av Guds Ande, får den kristne åtminstone söndagligen påminnas och leva med i det som är den större frälsningshistorien och själv placeras in i det skeendet. På så sätt bidrar liturgin till att bevara den eld som tänts i en väckt människa. Giertz är ganska skarp i sin bedömning av dem som avvisar detta:
”Går man i väckelsens namn till storms mot själva högmässan, så förgriper man sig på den kristna gemenskapen […] Vill väckelsen inte ens leva med i den liturgi, som finns i högmässan, då har den ställt sig utanför kyrkans gemenskap och kan inte längre räknas som en livsrörelse i kyrkan.” 8
Det finns dock en lika stor anledning att varna för att älska liturgin för dess egen skull. Precis som ofta är fallet då människor avvisar högmässans liturgi på grund av att den ”känns” ovan, obekväm, ofri och oandlig, så kan just känslan i liturgin ge en kärlek till den för dess egen skull och inte för evangeliets skull. Och detta endast genom ”känslan” av fromhet och historisk förankring. Om man är förälskad i liturgin för dess egen skull kan det hända att man lägger stor energi på att fördjupa sig och undersöka vilken liturgisk ordning som är den mest ursprungliga och därför mest ”äkta”. De som fastnar i detta kastar inte sällan längtansfulla blickar åt den Romerska eller Öst-ortodoxa kyrkan eftersom de tänker att de kan finna en renare och mer äkta form av liturgi och kristet liv där. Det är i detta stadiet som Giertz varning i inledningen av denna artikel är särskilt passande: ”Liturgi utan väckelse är kanske det farligaste av alla kyrkoprogram.”
Kärleken till Kyrkans liturgi bör därför istället grunda sig på att den är en kanal för Guds Ord och sakrament. Det är:
”… samme Andes verk till bevarande av den låga som blivit tänd. Den är medlet att infoga de väckta i Kyrkans gemenskap. Det är en form för vandringen i ljuset, en väg som leder fram genom åren, där själen ständigt på nytt kallas att förena sig med det konungsliga prästerskap, som gör sin tempeltjänst inför Guds altare med böner och lovsånger, med nattvardsfirande och med ett stilla lyssnande till sin Herres ord.” 9
Liturgin bör därför omhuldas för evangeliets skull och inte för dess egen skull.
Väckelse som leder till väckelse
Jan Redin var en präst som läste, begrundade och hänfördes av den högkyrklige Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse och önskade att få träffa författaren som påverkat honom så mycket genom sin vision för kyrkan. Då han fick tillfälle att möta denne högkyrklige, liturgiskt medvetne, portalgestalt fördes snart samtalet bort från boken och in på honom själv. Dag Sandahl återger Redins egen berättelse i boken Förnyarna:
”Sen gällde det mig. Vårt samtal mynnade ut i några stora enkla frågor sådana jag inte gjort mig beredd att svara på. – Vet du att du har dina synders förlåtelse? Ber du dagligen för dina närmaste, för din församling, din biskop, Kyrkan? Läser du Bibeln dagligen? Hur hanterar du det heliga Sakramentet? Jag slingrade mig inför frågorna först. Det slutade med att jag bekände att jag hade ett otröstat samvete, att mitt bedjande var eländigt, att min bibelläsning var sporadisk och att ingen lärt mig något om hur Sakramentet bör behandlas (…) Det var första gången jag gjordes till föremål för själavård.” 10
Om dessa ingående frågor med sitt evighetsallvar var ett representativt uttryck för Gunnar Rosendals vision om den kyrkliga förnyelsen så har den högkyrkliga rörelsen sannerligen ett stort och viktigt arv att förvalta. Samme Rosendal fick först på senare tid, tycks det, en förståelse för nödvändigheten av dessa frågor som kan väcka en slumrande kristen.
Historien berättar att han, då han var i full fart med den kyrkliga förnyelse han så oförtröttligt kämpade för, av Bo Giertz fick rådet att läsa Rosenius dagbetraktelser (som nu kommit ut i en ny utgåva på BV-Förlag). Detta fortsatte sedan Rosendal att göra livet ut och uppmanade sin medarbetare i den kyrkliga förnyelsen att göra detsamma.11 Han skrev till och med en särskild bok för att lyfta fram dess förtjänster: Lag och Evangelium i C.O Rosenii dagbetraktelser. I brevet till Rosendal gav Giertz också ett annat råd, och det är något för oss alla att ta till oss i vår framtida kamp för Kyrkan:
”Låt Kristus försonaren och budskapet om rättfärdigheten från Gud, trons rättfärdighet och försoningsgrunden, få den allt annat överträffande plats i ditt hjärta och på din predikstol, som den tillkommer.” 12
Endast då har vi löften om en sann väckelse i vårt land. Den nödvändiga väckelsen.
Henrik Andersson
1 Bo Giertz. Herdabrev till Göteborgs stift. 4 uppl. Lund: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1949, 49.
2 Dietrich Bonhoeffer. Efterföljelse. Örebro: Cordia, 2006, 30.
3 Den Augsburgska bekännelsens apologi, art IV:20 (SKB, 106)
4 C.O Rosenius beskriver detta väl och ingående i boken Syndens dagliga plåga. BV-Förlag, 80.
5 Den Augsburgska bekännelsens apologi, art IV:20 (SKB, 106-107).
6 Om någon till äventyrs skulle leva i föreställningen om att förståelsen av Lag och Evangelium endast skulle vara en luthersk läsning av Skriften så bör de göra sig varse om att även Irenaeus av Lyon ( 130 -202 e. Kr), Tertullianus ( 160 – 225 e. Kr),Ambrosius ( 340 – 397 e. Kr), Johannes Crysostomos ( 347-407 e.Kr), Augustinus ( 354-430 e.Kr), Cesarius av Arles ( 470-542 e. Kr) och Bernhard av Clairvaux (1091- 1153 e. Kr) hyste likadana eller liknande uppfattningar om Lag och Evangelium.
7 Giertz. Herdabrev, 52.
8 Giertz. Herdabrev, 59-60. I detta uttalande använder Giertz begreppet ”väckelsen” i vid mening, dvs de sammanhang och uttryck som historisk kommit som en följd av väckelsen i dess centrala mening. Lag och evangelium kan förstås inte i sig själv gå till storms mot varken en riktig högmässa eller sann liturgi.
9 Giertz. Herdabrev, 49-50.
10 Dag Sandahl. Förnyarna – Mer än en historia om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. Malmö: Artos&Norma, 2010,48-49.
11 Staffan Ljungman. ˝Rosendal och Rosenius˝. Svensk Pastoraltidskrift 26:2016.
12 Ibid, 774.